Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Man vet inte alltid vad man sänder ut. Jag är själv en väldigt blyg person, så jag tycker alltid att det är så konstigt att folk söker sig till mig. Men det är ju roligt.

När jag var yngre så pratade jag mer om mitt dåliga mående. Jag visste inte varför jag mådde dåligt och det var en så stor del av mitt liv. Jag gjorde det till min identitet. Jag var "hon med depressionerna". Men som vuxen vill jag bli av med den stämpelln, jag vill inte att mitt mående ska definiera vem jag är. Jag blir sårad om det är allt folk ser. Visst, det kommer alltid att vara en del av mig, och det känns egentligen ok. Jag hade inte känt mig själv utan den sidan, jag har blivit vän med den sidan av mig själv. Men det finns så mycket mer som är en större del av mig som jag föredrar att folk ser. Tyvärr verkar folk inte kunna se förbi diagnosen efter att de fått veta. Det blir allt man är för dom, den sjuka. Därför berättar jag inte mer. Jag kan vara hur glad som helst utåt sätt, men så fort jag säger orden att jag har problem med depressioner så blir jag "hon den deprimerade" igen.

Jag är känd för att alltid vara glad och skratta mycket! Det är mitt kännetecken, så när jag väl blir ledsen och inte skrattar så reagerar folk på det. Det har stört mig ibland, för då är det inte ok att vara ledsen/arg osv.

Vilket i-landsproblem, men ja ni förstår säkert ändå vad jag menar.

Det där med att inte vilja säga att man är sjuk, det känner jag mycket väl igen! Däremot har jag numera börjat att inte hymla med det, inte i mitt privatliv menar jag då, inom jobbet är det aldrig något jag säger.

Vi har kännt varandra i kanske 5 ar! och hon har varit sjuk under nästan hela den perioden.

Hon hade inte meddelat att hon skulle komma till middagen och kom en halvtimma försent och hade smink i halva ansiktet. Det som man kan tycka är att, hon vet att vi accepterar hennes sjukdom och det är ok om hon inte kommer. Nu landade ju allt fokus pa henne istället för kompisens förlovning.

Jag kan instämma och säga att hon annars är en väldigt omtänksam person! och jag tycker sa mycket om henne och det är ju därför jag inte vill släppa henne. Samtidigt som det är oerhört krävande! Det är rätt hart att sitta och motivera en person som säger att -Jag är en hemsk människa jag förtjänar inte att leva, det vore bäst om jag inte levde sa min kille kan ga vidare. Samtidigt säger hon att hon planerat hur hon ska ta sitt liv om hon blir lämnad. Det är sa jobbigt att höra allt det och gang pa gang uppmuntra och säga hur bra hon är osv. För det är hon verkligen, bara att hon inte fattar det själv. Det är väl det som är sa frustrerande att hon har san skev självbild.

Tack för att ni delar med er till mig! allt jag vill är att hon ska bli frisk och fa vara lycklig för det är hon verkligen värd.

En annan sak är! att när hon inte är nere sa är hon ofta den extrema motsatsen. Hon är sa otroligt lycklig och pratar väldigt mycket och later inte andra fa en syl i vädret. Den sidan har jag inte sa svart för men manga av de andra har det. Det är inte sa ofta hon är ett mellanting.

Är du säker på att hon är borderline?

Ja hon har fatt den diagnosen! vad är det som inte verkar stämma?

Människor som är manodepressiva kan bli så där "glada" att de under en manisk period inte märker att de är de enda som pratar... Då är de väldigt uppåt.

Medans de kan bli självmordsbenägna när de är i en neråtperiod.

Ja, knepigt. Absolut är det svårt att vara vän om man ständigt måste agera terapeut, det ska ju vara en balansgång ju....får hon hjälp av vården?

Jag tycker (av din beskrivning) att hon verkar manodepressiv. Men det är oerhört svårt att avgöra om man inte har träffat henne.

Jag tycker också att hon låter mer som bipolär. Hon kanske inte blir så manisk som man tänker att bipolära blir, men det finns ju olika sorters bipolaritet. Tex typ2 ger bara hypomani, en lindrig form av mani där man är lycklig aktiv och pratglad, men inom en välfungerande nivå. Sen kan man ju ha borderline samtidigt som man är bipolär.

Borderline har ju också sina svängningar, men inte på det sättet att man blir helt lycklig bara så där. För mig är det iallafall så att mörkret alltid finns inom mig konstant, och därför kan jag aldrig nå upp till en riktig lyckonivå. Jag kan vara glad, men lycklig känns väldigt långt därifrån. Bipolära svängningar känns snarare som att det är två helt olika personer när de är nere och när de är uppe. Så extrema svängningar har inte jag iallafall.

Över lag verkar hennes dåliga mående vara på en annan nivå än min uppfattning av hur borderlines brukar vara. Mitt dåliga mående syns aldrig så tydligt utåt som din väns tycks göra. Det är bara de allra närmaste som vet när jag rasar samman, och det vet dom för att jag drar mig undan. Så inte ens där känner jag igen mig i hennes beteende.

Men det är väldigt svårt att skilja på borderline och bipolaritet, även för den bästa psykiatern. De är ju väldigt snarlika i symptomen, även om orsakerna till symptomen inte är samma.

Får hon någon medicin? Isåfall, vet du vilken?

Känns som om hon är bipolär, manodepressiv. Inte direkt borderline.