Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

SUCK, skrev ett långt inlägg och så försvann det...
Försöker sammanfatta.

Jag tror inte att man kan bli frisk från Borderline, även om läkarna som jag har träffat alla säger samma sak, det brukar bli mildare och kan även försvinna med åldern, dom har sällan mött patienter med detta runt 35 år och uppåt. Och bara det känns ju lite lugnande, att det rent generellt är något som man har när man är "ung".

Att uppmuntra att inte ta mediciner tar jag avstånd ifrån rejält, speciellt om man inte ens varit där själv. Att inte ha gått i terapi och inte medicinerat, vara 24 år och "frisk från Borderline". Jag vet inte...?
Finns ju många andra saker som kan göra att man har ett hetsigt humör tex. Jag menar inte att "neka dig en diagnos" så att säga, men det vore samtidigt intressant att få veta sen vad läkaren sa när du har gjort din utredning.

När man lider av Borderline så är man ju inte "normalt funtad" när det kommer till just känslor, och att tygla dom och inte få den ångesten osv, det är ju just DET man inte klarar av ofta.

Jag är också glad över att du mår bra nu, och det är alla värda att göra.
Att säga att det är gud som har hjälpt till, det är inget jag kan förstå då jag inte alls tror på gud eller är religiös på något sätt, men att man kan fokusera på annat är nog alltid bra. Men då skulle det enligt mig likväl kunna vara att man gör något annat än att just be till något.

Det var vad jag tänkte och tyckte på ett ungefär, så trött på när FL hänger sig och det man skrivit bara försvinner.

Jag tror inte heller att man någonsin blir av med det. Jag tror att man kan lära sig att styra sina impulser lite bättre, tex med aggressionsutbrotten, självskadandet osv. Och det i sig kan kanske göra att man inte längre uppfyller diagnoskriterierna. Men man kan ju fortfarande vara lika kaotisk inombords. Man är lika mycket borderline ändå, men man har gömt undan det för världen.

På ett sätt känns det orättvist att man ska få dras med det hela livet. Men samtidigt tänker jag att det är en personlighetsstörning, men det är MIN personlighet. Vem är jag utan den delen? Alla har vi våra bra och dåliga sidor. Jag har jättemånga bra sidor, borderinedelen tillhör mina sämre sidor. Och det är kanske ok trots allt. Det är inte så att jag gillar att lida alltid, men jag vet inget annat och det känns som att det är jag. Det låter nog sjukt flummigt!

Idag har jag tagit ett beslut som kommer ha inverkan på mitt humör.
Jag ska sluta röka!

Om 10 minuter tar jag mitt sista bloss.

Håll tummar och tår!

Inte ett dugg flummigt - jag förstår precis hur du menar!!
Vi vet ju det vi upplevt, och det här är ju VI, oavsett om vi gillar det eller inte. För jag har svårt att tänka mig att någon tycker om att ha Borderline.

Det är samma egentligen med min sinnesstämning som jag haft i flera år, jag har inte märkt att jag mått dåligt i långa perioder, för jag är så van vid att må så. Det är det enda jag känner till...
Det är inte riktigt samma sak, men det är ju en vanesak båda två.

Strongt!!!!! Och ett väldigt bra beslut! Jag har aldrig rökt eller varit beroende av något, men jag är glad att du tagit det beslutet.
Klart att vi håller alla tummar och tår vi har för dig!
Det här fixar du!

Starkt av dig!

Jag kan så kan du!

Heja!

Jag kanske uttryckte mig lite konstigt, jag är ju ingen expert Jag menade inte att kontrollera känslorna på det viset.... *hmmm vet inte hur jag ska förklara* .... alltså, jag får fortfarande massa konstiga känlsor o tankar, men jag låter dem "flyga förbi" eller "tar ett steg bakåt", så att de inte påverkar mig på samma sätt som förut. Jag känner dem, men agerar inte enligt dem, vilket tar bort enormt mycket av ångesten.
Det är ju annars som en ond cirkel. Tex, man känner sig ARG/MISSLYCKAD/LEDSEN/OLYCKLIG/FRUSTRERAD på samma gång.... då blir det oftast att man AGERAR ut dessa känslor på något sätt och följden blir ju att man får massa ÅNGEST o alla dessa känslor man hade förstärks pga sitt agerande som man SKÄMS så över och man blir ARG PÅ SIG SJÄLV. Alltså, genom att jag lärt mig att inte agera så har det tagit bort enormt mycket av mina negativa känslor/tankar.

Jag har varit på psykakuten tre gånger. Varav den sista blev jag äntligen tagen på allvar. De två första gångerna kom jag in i en sinnesstämning där jag "försökte vara duktig" och kunde därför inte visa hur jag egentligen kände. Men sista gången kom jag lyckligtvis in när "anfallet" var i gång så jag kunde få ur mig det mesta viktiga om hur jag fungerar. Läkaren sa att mina symptom var väldigt tydliga och att han skulle skicka iväg en utredning med frågan på ev borderline eller bipolär rapid cyckling.
Jag fick sedan gå till öppen psyk på en första bedömning där jag fick träffa en kvinnlig psykolog. Jag blev irrriterad eftersom hon sa att hon INTE hade läst min remiss ännu (hon ville bilda sin egen uppfattning först), men hon förstod mig PRECIS och hon pratade om Emotionell instabil personlighetsstörning med mig. Antagligen skulle det ha o göra med min mycket splittrade uppväxt som vi kom in på. Hon förstod mig verkligen, även om jag bara satt där med "taggarna ut" och verkligen hatade henne.
Så det är efter det mötet som jag väntar på en mer ingående utredning.

Båda läkaren från akutpsyk och den kvinnliga psykologen på öppenpsyk var emot att lägga diagnoser. Men de både tyckte att mitt beteende helt klart var borderline-beteende. Så vad spelar det för roll om de stämplar mig eller inte? Jag har ju (eller hade) beteendet. Och har haft så länge jag kan minnas. Värst blev det ju i tonåren och framåt, men min mamma har alltid haft problem med mitt humör och nyckfulla beteenden.

Jag menade absolut inte att någon här ska sluta upp tvärt med sina medeciner! Det ska man alltid göra i samråd med läkare som ni säger. Och jag har själv käkat Zoloft, men slutade efter en eller två månader. De hjälpte mig, jag blev "bedövad", det var skönt, men jag fick mer ångest och hemska mardrömmar, ledvärk, orgasmbesvär och lite annat. Jag hade inte tålamod att vänta o se, kanske biverkningarna skulle försvinna efter några månader.... men jag ville inte fortsätta då jag egentligen är emot dessa läkemedel. Men de hjälpte mig igenom just den svåra månaden iallafall. Kanske de räddade mitt liv.

Om man ser på mitt "tillfrisknande" utifrån ett icke-troende perspektiv så skulle man kanske kunna säga att det som har hjälpt mig är att just fokusera på något annat. Att  tex bönen gör att jag "sysselsätter mig" och att allt kunskapssökande gör mig fokuserad.

Jag har fortfarande tankar om att vara rädd för att helt plötsligt döda mig själv. Men tankarna är inte lika intensiva och jag "bryr mig inte om dom" lika mycket längre.

Mitt inlägg var inte till för att provocera, utan ville bara ge er hopp. Det går inte bara att helt plöstligt bestämma sig för "nu ska jag sluta tänka negativt", I know! Det är en process.... en lång process.

Men att läsa om borderline, att lyssna på sorglig/arg musik, att titta på borderline-bilder o videos osv, det är kontraproduktivt. Jag har i princip slutat lyssna på musik helt och jag tror att det har hjälpt mycket. När jag kollar på film väljer jag dessutom aldrig romantiska drama eftersom det tenderar att skapa problem mellan mig och min man (jag överför alla känslor från filmen på oss). Så det handlar om att ta av sig offerkoftan. Det är svårt. Men det går. Kanske inte nu, kanske om 10 år, kanske om 20 år. Men man får inte ge upp!

Vi är starka, vi har gått igenom mycket, vi får inte sluta kämpa!

Jag har fortfarande mycket mer att jobba på. Men jag anser mig själv ändå frisk. Jag kanske inte är frisk som en icke-borderline, men jag känner mig iallafall NÖJD och LYCKLIG, trots mina problem med mig själv.
Just nu jobbar jag på att inte prata för mycket. Jag har problem med att jag alltid måste ha sista ordet, alltid måste berätta alla detaljer om allt, alltid måste ha rätt osv, så nu jobbar jag med att man kanske inte alltid behöver öppna käften.....

Idag ringde dem från psyk, men jag missade samtalet!
Crap!

Hon lämnade meddelande på min svarare att de hade ett beked att lämna.
Fan och jag missade samtalet!
Jag ringde upp men hon var upptagen, så de skulle försöka få henne att ring innan hon går hem.
Annars får jag veta på måndag.

Nervös nu. Tänk om jag ingen hjälp får? Nervös till tusen....

Håller tummarna!

Jag måste fråga er andra en sak. Det här med att man pendlar i känslorna mot andra, dvs idealiserar och föraktar om och vartannat... Är det alltid något som utlöser föraktet hos er, så att ni stöter bort personen? Tex då att personen kommit för nära eller betett sig fel enligt er? Jag har kommit på att jag kan börja förakta vissa helt utan anledning, även såna som jag inte har så mycket kontakt med. Kan tycka om dom ena dagen och sakna att de är en del av mitt liv, men nästa dag så föraktar jag dom. Och då har jag inte ens haft någon kontakt med personen när svängningen kommer.