Anonym

Äldre 27 Mar 19:33

1644 svar

Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Jag har länge känt att jag är annorlunda. Snubblade nyligen över lite info om borderline och känner igen mig i mycket. Nu är jag nyfiken på om det kan förklara mina relationsproblem också. Jag vet att borderline ofta innebär att man har svårt att avsluta relationer, men kanske känner någon igen sig i detta också.

Så fort jag får en relation så blir jag otroligt instabil. Mitt självförakt växer, jag målar upp en massa scenarion i mitt huvud om olika skäl till varför killen ska lämna mig till slut för jag inte är bra nog (dvs perfekt). Jag får ångest och flippar ut. Ju närmare killen kommre, desto mer ångest får jag. Antagligen för att det kommer göra mer ont den dagen han sticker ju närmare han stått mig. Det slutar ofta med att min ångest blir så outhärdlig när de kommer för nära att jag avslutar relationen. Efteråt känns det alltid befriande för att ångesten är borta. Det är så skönt att jag knappt tänker på att jag förlorat relationen.

Om det däremot handlar om en relation där vi inte kommer varandra nära av något skäl, då kämpar jag vidare och vägrar släppa taget även om jag märker att det inte fungerar och killen försöker dra sig ur. Jag blir helt desperat och gör allt för att hålla kvar honom, manipulerar, gråter, förhandlar. U name it.

Känner någon med borderline igen sig i detta?

Anonym (kanskeborderline)

Äldre 26 Nov 21:05

#591

Anonym skrev 2010-11-26 20:43:05 följande:

Självklart!, Välkommen!

Kul med fler i tråden. Fast tråkigt att så många har problem så klart.

tack.
ja klart att det är tråkigt att många har samma problem men det är hemskare att vara ensam om ett problem så det är ju "toppen" att hitta andra med liknande problem.

Jag känner igen mig mycket i ditt inlägg. men sedan ca ett och ett halvt år tillbaka så har jag en sambo och jag kämpar dagligen med att "tvinga mig själv" till att stanna med honom. han vägrar iof lämna mig också så jag känner mig väldigt kvävd, och det gjorde jag redan efter att vi bara bott tillsammans i ngr v.
Jag var livrädd för att "vänja" mig vid honom och bli "beroende" känslomässigt av honom.
Det är jag nu, fast att han misshandlat mig ett flertal ggr så kämpar jag för att det ska funka. men vissa dagar så vill jag bara avsluta det hela och önskar att jag aldrig hade träffat honom. känner mig sååååå skadad känslomässigt. vet liksom aldrig riktigt vad jag själv vill, innerst inne.

Anonym Trådstartaren

Äldre 26 Nov 21:14

#592

Anonym (kanskeborderline) skrev 2010-11-26 21:05:05 följande:

tack.
ja klart att det är tråkigt att många har samma problem men det är hemskare att vara ensam om ett problem så det är ju "toppen" att hitta andra med liknande problem.

Jag känner igen mig mycket i ditt inlägg. men sedan ca ett och ett halvt år tillbaka så har jag en sambo och jag kämpar dagligen med att "tvinga mig själv" till att stanna med honom. han vägrar iof lämna mig också så jag känner mig väldigt kvävd, och det gjorde jag redan efter att vi bara bott tillsammans i ngr v.
Jag var livrädd för att "vänja" mig vid honom och bli "beroende" känslomässigt av honom.
Det är jag nu, fast att han misshandlat mig ett flertal ggr så kämpar jag för att det ska funka. men vissa dagar så vill jag bara avsluta det hela och önskar att jag aldrig hade träffat honom. känner mig sååååå skadad känslomässigt. vet liksom aldrig riktigt vad jag själv vill, innerst inne.

Usch känner igen det... Man gör allt för att få det att fungera för det är så svårt att seperera från någon man älskar. Man tror att det är lättare att "fixa" honom än att faktiskt lämna. Men jag vet av erfarenhet att det inte är sant. Jag tror att din borderlineproblematik kan bli värre med en sån man. Mycket av våra problem ligger i vår skeva självbild och icke-existerande självkänsla. Just därför är vi nog tacksamma offer för såna män. Men de knäcker en mer än vad man var från början, och det är ett helvete att bygga upp sig själv. Jag har alltid mått dåligt, men efter min misshandels-relation så har jag aldrig återhämtat mig, trots att det gått flera år. Gör vad du kan för att samla all styrka du har. Jag vet att det är svårt och att det inte går över en natt, men planera så att du har en back-up plan utifall att du faktiskt skulle ta steget. .

Dokumentera skadorna också och skriv datum. IFALL att du skulle vilja anmäla en dag. Man vet aldrig!

Så här i efterhand så tror jag inte ens att man stannar för att man älskar mannen, trots att man tror det då, Jag tror att man stannar för att man älskar sig själv så himla lite.

Anonym (kanskeborderline)

Äldre 26 Nov 21:39

#593

Anonym skrev 2010-11-26 21:14:20 följande:

Usch känner igen det... Man gör allt för att få det att fungera för det är så svårt att seperera från någon man älskar. Man tror att det är lättare att "fixa" honom än att faktiskt lämna. Men jag vet av erfarenhet att det inte är sant. Jag tror att din borderlineproblematik kan bli värre med en sån man. Mycket av våra problem ligger i vår skeva självbild och icke-existerande självkänsla. Just därför är vi nog tacksamma offer för såna män. Men de knäcker en mer än vad man var från början, och det är ett helvete att bygga upp sig själv. Jag har alltid mått dåligt, men efter min misshandels-relation så har jag aldrig återhämtat mig, trots att det gått flera år. Gör vad du kan för att samla all styrka du har. Jag vet att det är svårt och att det inte går över en natt, men planera så att du har en back-up plan utifall att du faktiskt skulle ta steget. .

Dokumentera skadorna också och skriv datum. IFALL att du skulle vilja anmäla en dag. Man vet aldrig!

Så här i efterhand så tror jag inte ens att man stannar för att man älskar mannen, trots att man tror det då, Jag tror att man stannar för att man älskar sig själv så himla lite.

det är så rätt det du skriver. men vad tragisgt att du inte återhämtat dig från din förra misshandels relation fast att det gått flera år. har du sökt ngn hjälp hos tex kvinnojour el liknande?

jag har anmält min kille 2 ggr och han har även haft besöksförbud men jag har tagit tillbaka honom hela tiden och då har polis/åklagare tagit bort besöks förbudet.
Nu ringde han nyss full som ett as och bråka för att jag varit ute och träffat en kompis så jag har packat hans grejer och satt i trapphuset och låst dörren (tagit nycklarna ifrån han för typ två månader sen)
Vågar inte få stryk igen, för jag är detsutom höggravid. sist så fick jag åka ambulans till sjukhuset för att se så att bebisen överlevt hans sparkar och slag.

himla smart sagt av dig
"Så här i efterhand så tror jag inte ens att man stannar för att man älskar mannen, trots att man tror det då, Jag tror att man stannar för att man älskar sig själv så himla lite."
Tror verkligen att det nog är så, inte tänkt på det innan....

Anonym Trådstartaren

Äldre 26 Nov 21:45

#594

Anonym (kanskeborderline) skrev 2010-11-26 21:39:18 följande:

det är så rätt det du skriver. men vad tragisgt att du inte återhämtat dig från din förra misshandels relation fast att det gått flera år. har du sökt ngn hjälp hos tex kvinnojour el liknande?

jag har anmält min kille 2 ggr och han har även haft besöksförbud men jag har tagit tillbaka honom hela tiden och då har polis/åklagare tagit bort besöks förbudet.
Nu ringde han nyss full som ett as och bråka för att jag varit ute och träffat en kompis så jag har packat hans grejer och satt i trapphuset och låst dörren (tagit nycklarna ifrån han för typ två månader sen)
Vågar inte få stryk igen, för jag är detsutom höggravid. sist så fick jag åka ambulans till sjukhuset för att se så att bebisen överlevt hans sparkar och slag.

himla smart sagt av dig
"Så här i efterhand så tror jag inte ens att man stannar för att man älskar mannen, trots att man tror det då, Jag tror att man stannar för att man älskar sig själv så himla lite."
Tror verkligen att det nog är så, inte tänkt på det innan....

Det känns som att alla går igenom en liknande process, där man anmäler men ångrar sig gång på gång och tar tillbaka killen. Men det är ett steg i rätt riktning! Snart kanske du inte vill ha tillbaka honom mer utan k'änner lättnad.

Grattis till barnet i magen. Se det som en välsignelse, kanske kan barnet ge dig styrka att hålla dig ifrån honom. För hur du än känner inför dig själv så kommer du att älska barnet över allt annat, och då blir det förhoppningsvis lättare att välja bort killen.

Anonym (under utredning)

Äldre 10 Dec 18:53

#595

Idag fick killen nog iallafall. Han sa att om jag reagerar på småsaker redan nu, hur ska det då bli sen?

Och han har ju rätt. Jag klandrar honom inte.
Men det gör ont och jag kämpar mot viljan att ringa, messa och böna o be.
Snälla försvinn inte, snälla kom tillbaka....snälla ....älska mig...

Han är borta nu och jag har ett hål i själen.

Jag går inte att tycka om. Det blir för jobbigt.
Och det gör ont.

Ville bara skriva av mig lite..

Anonym Trådstartaren

Äldre 10 Dec 19:06

#596

Anonym (under utredning) skrev 2010-12-10 18:53:08 följande:

Idag fick killen nog iallafall. Han sa att om jag reagerar på småsaker redan nu, hur ska det då bli sen?

Och han har ju rätt. Jag klandrar honom inte.
Men det gör ont och jag kämpar mot viljan att ringa, messa och böna o be.
Snälla försvinn inte, snälla kom tillbaka....snälla ....älska mig...

Han är borta nu och jag har ett hål i själen.

Jag går inte att tycka om. Det blir för jobbigt.
Och det gör ont.

Ville bara skriva av mig lite..

Jag tror absolut att han tycker om dig ändå! Men det är tufft att vara i en sån relation, både för dig och för honom. Jag är ledsen för din skull, och jag vet hur ont det gör. Använd denna tiden till att se till att du får bra hjälp och börjar bearbeta din problematik. Tro inte att det försvinner av sig själv. Jag slösade bort många år och många relationer för att jag trodde att det skulle bli bättre om jag bara skärpte mig. Det fungerar inte så. Fokusera på dig själv nu. Du måste älska dig själv först för att det ska gå att få ett balanserat förhållande.
Använd tråden när du behöver stöd, vi är många som gått igenom samma sak.

Anonym (under utredning)

Äldre 10 Dec 19:24

#597

Han säger att han inte försvinner, han säger att jag reagerar på småsaker och då tvekar man en massa.
Och när han tvekar blir jag osäker, jag tror han bedrar mig, att han inte vill träffa mig mer än för sex.

Jag anklagade honom för hemska saker. Inget som jag har bevis för.
Fan...jag ville ju försöka med honom, han var den förste på länge som jag verkligen föll för på riktigt.

Jag önskade honom en trevlig helg och att vi kanske hörs en dag.
Han skrev tillbaka, okej kram.

Jag har ringt en vän som jag kan prata med, så jag kan komma över första natten med stöd.
Barnen sover och jag bara gråter.

Anonym Trådstartaren

Äldre 10 Dec 19:54

#598

Anonym (under utredning) skrev 2010-12-10 19:24:22 följande:

Han säger att han inte försvinner, han säger att jag reagerar på småsaker och då tvekar man en massa.
Och när han tvekar blir jag osäker, jag tror han bedrar mig, att han inte vill träffa mig mer än för sex.

Jag anklagade honom för hemska saker. Inget som jag har bevis för.
Fan...jag ville ju försöka med honom, han var den förste på länge som jag verkligen föll för på riktigt.

Jag önskade honom en trevlig helg och att vi kanske hörs en dag.
Han skrev tillbaka, okej kram.

Jag har ringt en vän som jag kan prata med, så jag kan komma över första natten med stöd.
Barnen sover och jag bara gråter.

Varje gång du reagerar över något med honom och du vill skälla ut honom, kan du inte ha en vän som du ringer först? Så kan hon avgöra om det är läge att bita ihop eller ej?

Anonym (under utredning)

Äldre 10 Dec 20:02

#599

Anonym skrev 2010-12-10 19:54:20 följande:

Varje gång du reagerar över något med honom och du vill skälla ut honom, kan du inte ha en vän som du ringer först? Så kan hon avgöra om det är läge att bita ihop eller ej?

Just nu är jag beredd att göra allt för att få honom att stanna, men vet samtidigt inte om det beror på att jag verkligen vill ha honom eller om det handlar om min rädsla att bli övergiven.
Jag önskar jag visste.

Han vet om min diagnos, han vet allt. Jag berättade för att detta inte skulle hända.
Men nu har det hänt.

Anonym Trådstartaren

Äldre 10 Dec 20:20

#600

Anonym (under utredning) skrev 2010-12-10 20:02:03 följande:

Just nu är jag beredd att göra allt för att få honom att stanna, men vet samtidigt inte om det beror på att jag verkligen vill ha honom eller om det handlar om min rädsla att bli övergiven.
Jag önskar jag visste.

Han vet om min diagnos, han vet allt. Jag berättade för att detta inte skulle hända.
Men nu har det hänt.

Men behärska dig nu, försök släppa kontrollen. Annars kommer du att kväva honom totalt. Jag vet att det är svårt, men låt det utvecklas i sin egen takt. Om det är menat så kommer det bli så. Jag vet hur det är, man vill veta att han är sin egen så snabbt det bara går, men det fungerar inte så för andra. Så andas djup!

Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

INNEHÅLL