Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Ordna?

Hur menar du?
Man kan inte fixa en borderline som sagt. Inget man bara ordnar, det tar tid och engagemang från den "sjuke" och vilja framförallt.

Är han diagnostiserad eller?

nej han är inte diagnostiserad, men allt skulle ta för lång tid att skriva här.. kan du inboxa din msn-adress till mig, eller prata i telefon? jag är "måste".

Som sagt, jag har ingen bra dag idag och känner mig inte så social att jag vill prata.
Sorry...
En annan dag kanske

ok =( lessen för din skull.
Och jag vet fan inte vad jag ska göra, mycket tyder på att han har borderline, men tänk om han inte har det.. det kommer jag antagligen aldrig få reda på. men som sagt, skicka gärna din msn-adress om du har lust, så kan jag skriva massa där, så kan du bara om du orkar, skriva vad du tror efter du hört allt.

Jag håller med. Det är tufft att leva med en borderline, stick medans du kan!

Precis som ovanstående skrev, du kan inte fixa honom och det hjälper inte om han träffar rätt person. Jag har träffat en kille som var likadan som mig. Jag inbillade mig att det skulle bli skitbra eftersom jag visste hur han tänkte och fungerade, dvs precis samma som mig. Men det går inte att vara så förebyggande, man kan inte gå på tå i ett förhållande. Och fixa honom kan du inte, inte heller utreda honom. Det är han som måste ta tag i det, och att fixa sina borderline-issues tar lååååång tid, om man ens lyckas fullt ut.

Om du tror att han är borderline så tycker jag att du ska slappna av, du reagerar väldigt starkt just nu. Detta är vad en borderline gör. Vill ha nära relationer, tar avstånd, för att sedan söka sig till den nära relationer igen. Jag tycker att du ska låta honom komma till dig, annars kan du öka hans ångestkänsla. Man får panik i nära relationer ibland och därför ska du inte pressa honom.

Många i tråden är måna om sin anonymitet, därför vill kanske vissa inte lämna mail eller telefonnummer. Så känner jag iallafall. Men du får gärna fortsätta skriva i tråden så svarar vi bäst vi kan.

Kanske är jag lite hård och kantig idag. Men jag har haft en skitdag utan dess like och vill bara gräva ner mig så djupt jag kan.

Kunde ju inte ge fan i att messa igen, och återigen, inget svar.
Nej då jag känner mig inte bortvald och värdelös, neeeeeej då.....

Imorgon kanske jag kan ge mera kontruktiva och insiktsfulla råd.
Ska sova snart och glömma att denna dag passerat mit liv.

SKa jag be om ursäkt igen, eller är det ingen mening? Han ser ju inte sitt eget "fel" i det här, utan tycker bara att jag behandlat honom illa så att han mår dåligt? :/

Alltså innan jag fick insikt i hur jag själv beteede mig, så krävde jag att andra alltid skulle be om ursäkt, för det var ju trots allt deras fel. Man är lite lättkränkt. Men om personen i fråga inte bad om ursäkt så kröp jag självmant tillbaka efter ett tag. Jag bad sällan om ursäkt för jag tyckte sällan att jag faktiskt hade gjort något fel.

Har du gjort fel och du har bett om ursäkt så har du gjort ditt. Om det INTE är du som gjort fel, så ska du heller inte be om ursäkt. För er bådas skull. Det hjälper ingen att du förminskar dig och dina känslor i förhållande till honom. Jag menade inte alls att vara sån, men det blev en form av psykisk misshandel mot den andra parten, och jag insåg det inte ens. Därför säger vi att du ska vara försiktig i en sådan relation för du kan sällan vinna. Men du har mycket att förlora i form av din självkänsla. Låt dig inte bli nertryckt och beroende av en person som du inte vet kommer vara där för dig imorgon. För med honom tycks du inte veta när han ska bli sur och sticka eller ej.

Bättre dag idag.

Har pratat i telefon med honom nu. Vi har beslutat att inte bryta men att ta en paus över jul.
Hålla kontakten och att ses igen efter jul/nyår.
Vi behöver båda distans och lite andrum.

Han säger att han saknar mig ich att han vill hjälpa mig med att säga till när han ser att jag går över gränsen.
Jag i min tur har lovat att inte slå bakut när han stoppar mig i mitt agerande.

Är så glad att jag tog mod till mig och ringde, för jag ville inte förlora honom på ren stolthet. Han sa att han inte ringt eller svarat eftersom han inte vetat vad han ska säga. Vi pratade en stund och det kändes bra.
Vi sa att vi ska höras av under hela julen, att vi saknar varann och avslutade samtalet med puss o kram.

På fredag ska jag till psyk igen. Ska ta upp detta då, att jag vill ha verktyg att hantera mina relationskänslor.
För han är den jag vill vara med och nu har jag skrämt honom, vill visa både honom och mig att jag är mer än detta.

Tack så mycket för ditt svar.
Jag är så jävla lessen och nere nu så det finns inte. Han är så jävla perfekt gällande ALLT annat!!! Och jag är inte ens 100 på att han har borderline, så det känns så jävla jobbigt allting.......
Nu ringde han upp mig.. jag frågade om han älskade mig och han sa "ja det gör jag", så frågade jag om han vill att det ska funka mellan oss, och det ville han också..

 Men han säger att han inte vill ändra mig, och han förstår sig inte på mig ibland, jag skämtar mycket, och han förstår inte när jag skämtar eller när jag menar allvar, han klarar inte det säger han. Och så sa jag att han kan fråga när han känner sig osäker om jag skämtar eller inte, eftersom det kan bli svårt att ändra mig så med en gång gällande det, då tycker han att jag för över hela ansvaret på honom?!.... Han sa också att han tror att jag skulle kunna få det så mycket bättre med någon annan, och att jag t om skulle kunna hitta nån sådan nu redan till helgen.
Men jag ÄLSKAR honom, det gör jag verkligen......så jävla svårt och jobbigt. Jag har tänkt att jag kan ge det till efter jul iallafall?! Om jag bara tänker mig för, och även han, så kan det kanske funka?!
Han säger att han tvivlar mycket på sig själv just nu.. Att han inte vet nåt.

Jag föreslog att han behövde prata med någon om sin svåra uppväxt, eftersom alla som varit med om svåra saker oftast behöver prata med någon osv. Jag sa även att jag själv beställt tid till kurator. Han sa att "det där har jag typ redan ordnat upp, så det kommer jag inte göra, och det vill jag inte höra igen"...

Han vet själv att han är löjlig och jävligt känslig.. som när han blir jättesur för småsaker, som när jag säger att "du får nog gå hem nu, du ska ju upp tidigt imorn" då blev han jättesur för att jag sa det "på omvägar" och skyllde på honom, om jag kanske själv ville sova egentligen. Så nästa gång sa jag precis som vi kommit överens om: "Jag ska sova nu, så du får gå hem, så ses vi imorgon" han halvsov i min soffa då. Då reagerade han då med. Men han sa: Jag är inte arg nu, men sättet du sa det på var jävligt dåligt (eller vilket ord han använde) och då blev jag chockad och suckade och skulle börja försvara att det var ju HAN som ville att jag skulle säga det på det sättet.. då fick han världens bryt och började gapa å skälla =( för att jag inte bara kunde acceptera att han tyckte så, utan att jag alltid måste försvara mig tyckte han.

Han sa själv att han vet att han är löjlig, och han vet inte varför han reagerar så, att det kan ha med sin uppväxt att göra, nåt han associerar till det? Han vet inte, men han säger att jag bara ska acceptera att han reagerar på det och inte försöka tjöta tillbaka. För han hade ändå bitit sig i tungan den gången och började med att han inte var arg. Och hade jag bara sagt ja ok.. så hade det antagligen inte blivit sånt anfall från hans sida..

Han ringde iallafall sedan och bad om ursäkt för att han blev arg på mig.. Då var jag dum och sa först att jag är glad att du ringde, och det var tur det!!  Då blev han sur för det, för han ringde och "blottade" sig och verkligen bad om ursäkt, och så säger jag "det var tur det". För jag var ju fortfarande rätt chockad och förbannad jag med liksom. Men han har ju rätt där, jag skulle bara accepterat, eller inte isåfall.