Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Alltså, du verkar vara ganska bra på att överanalysera du med.

min kommentar var inte vad jag trodde han menade, utan kanske vad du borde mena.
(hmmm....blev rörigt, men hoppas du fattar)

Fråga inte om vad han menade, då startar du bara en onödig konfrontation som inte behöver finnas.
Han menade nog bara att skicka något fint till dig.

..jag vill inte leva genom någon annan, och tycker inte att jag gör det, han har sagt mycket bra saker och synpunkter om mig själv som jag håller med honom om, och han är smart, .. och för det allra mesta är ju allt normalt och jättebra. Bara att jag ska tänka på när han/om han får fler "anfall" att jag tar det lugnt och inte säger emot, så kan man prata om det nån annan gång när han är lugnare. Han brukar också be om ursäkt efteråt... fan va svårt =( kärleken är nog blind, hoppas jag inte kommer att ångra detta efteråt =(

Haha, som sagt, jag har också saker jag behöver jobba med, och ja, jag överanalyserar en hel del, och ältar!! Men seriöst, jag funderade vad han menar i texten då han sjunger så, vad vill han inte göra liksom???

och jag är sån som ställer tusen frågor hela tiden också, det blir han tokig på också =(  alltså var det bra att du sa att jag inte skulle fråga vad han menade med det, onödigt.. som sagt, det är inte bara han som behöver jobba med saker..

Killar tänker sällan så långt som på hela texten.

Chilla och tänk att han gav dig en fin låt, han gillar dig.

Men det känns så ostabilt och osäkert, han har pratat om att han vill gifta sig skaffa barn osv med mig, och igår sa han att inte trodde att det skulle funka mellan oss?!? För han förstår sig inte på mig?! :/
Varför ändras det så?

Jag kan inte svara för han utan bara hur jag själv är. Men vi är ganska osäkra i oss själva, men när vi tycker om någon så gör vi det väldigt mkt, men man har svårt att släppa in andra för mkt in på ens egna liv, oftast för att vi är så osäkra i oss själva.

Man har dagar då allt känns toppen men de kan svänga fort, våra känslor pendlar upp och ner hela tiden.

TYcker du ska läsa på om borderline om du inte redan gjort de. försök sätt dig in i situvationen att leva med den diagnosen.

Har han fått den diagnosen och går han på behandling för de?

Jag går behandling, har jag gjort i 2 år och jag fungerar mkt bättre i mig själv. men de tar tid, men jag har haft min sambo vid min sida hela tiden och de betyder mkt för mig, dock så vet jag att de krävs mkt ifrån han och han har verkligen försökt förstått hur jag fungerar och nu när han vet allt så förstår han sig mer på mig. Han har vart med på möten och fått mkt information..

det är viktigt att den som har diagnosen känner att det finns folk runt om kring som stöttar, även om vi inte visar att vi mår dåligt eller behöver hjälp så känns de ändå skönt att ha folk runt om än som finns där.
Men att fråga en med borderline hur dom mår så blir svaret oftast bra, man lär som närstående försöka tyda personen på ett annat sätt än hur mn gör med dom som ingte har sjukdomen.

Hoppas du förstår lite av vad jag menar.. Jag kan som sagt bara tala för mig själv och hur jag är.

Jag har lärt mig leva med den, men det tar tid och än idag kan jag falla tillbaka i det destruktiva liv jag hade innan jag fick hjälp. Men jag har lärt mig resa mig ur de på ett annat sätt nu..

Nej, han vet inte ens att jag misstänker att han har borderline =( Han vet att jag har hittat "nåt" på nätet som kan stämma överens med hans beteende (jag sa att det itne är en sjukdom, att det är vanligt om man haft en jobbig uppväxt som han haft, att man kan bli fri om man pratar med någon), men han frågade inget mer, utan blev mest sur för att jag hade googlat om det överhuvudtaget, "så du har googlat om hur dum i huvudet din pojkvän är" sen pratade vi inget om det på över en vecka, men i måndags började han igen, och sa att jag googlat och att jag tror han är psyksjuk osv, att han aldrig känt sig så "kränkt" eller va han sa. =( 

Så där är mitt stora problem, att få honom att kolla upp sig!? Blir fan inte lätt.. men när vi bråkade sist sa han själv att han behöver kolla upp sig för att det är något fel, att han inte kan med sig själv , vet att det är han det är fel på, och att det inte är fel på mig osv.. men i måndags när han var arg igen sa han att han bara idiotförklarade mig och situationen och inte menade det :O suck.. idag sa han dock att han inte vet var han har sig själv, och att det är jag som fått honom att känna sig osäkrare än nånsin på sig själv, han sa att det inte bara berodde på mig, men att han verkligen kände så nu. Han visste ingenting. (han sa det inte elakt).
Jag sa att man behöver prata med någon när man haft jobbig uppväxt osv och inte fått chans att bearbeta det, då sa han bara "jag har inte, jag behöver inte det, så det vill jag inte höra igen" typ?! :-/

Då blir det svårt om han inte vill se att du bara försöker hjälpa honom. Oftast så är det just dom som mår dåligt som inte vågar erkänna det, dom vill inte se det själva och då är det dom runt om krong som får lida för de. Då är det oftast att dom som bryr sig är dum i huvudet osv ( a du fattar vad jag menar ) Det bästa vore om han fick prata med någon, men för att göra det och för att det ska hjälpa så lär det ske av egen vila. Om du tycker om honom så visa att du finns där oavsett vad han säger och hur han mår. Försök hjälp han att skaffa hjälp. Han kommer säkert vara tokig i början men han kommer tacka dig sig..

Visst de sägs att borderline klienter har en trasslig uppväxt, de behöver det inte alltid vara. Ville bara skriva det.

Det är så himmla mkt som kan spela roll i just allt med den diagnosen. Jag går på grupp terapi med andra med samma diagnos och det finns vissa där som har haft en helt felfri uppväxt. Så man kan inte bara skylla på uppväxten!!

Hoppas det ordnar sig för dig och honom..

Borderline är är en personlighets störning.

Läs på lite om DBT, det är terapin man går i genom om man fått diagnosen!!

Fast jag håller inte riktigt med. Visst älskar vi till 100% precis som alla andra, men jag känner iallafall att jag inte alls fungerar som andra. Det är klart att det är enormt svår att vara i en relation med någon som söker närhet men sedan inte klarar av närheten och då stöter bort personen. Eller att vara i en relation med någon som har svart-och vitt tänkande, som antingen idealiserar sin partner eller föraktar denna osv. Att aldrig kunna förutse den andras reaktioner, eller ens förstå den starka reaktionen. Om jag ska tala utifrån mig själv så är mina reaktioner alldeles för ofta ologiska, så i relationer är jag bara allmänt vilsen och har ingen aning om vad jag gör. Så visst är det svårare att leva med någon som har den problematiken. Det är enormt svårt att vara anhörig. Och tyvärr vidhåller jag det jag skrev innan... Alla förtjänar kärlek, men jag själv hade inte orkat med någon som var som mig. Inte i nuläget. Kanske när jag kommit längre på vägen, men inte nu.