Trichotillomani

Åååå det finns fler!! Jag lider at trico och rycker ögonbryn och även kluvna hårtoppar. HATAR det! Får sjuk ångest och tycker jag är fulast i världen när jag ryckt bort halva ögonbrynet (får ångest bara av att tänka på det). jag gör det inte med flit utan det sker utan att jag tänker på det. Har dock aldrig ryckt hårstrån från huvudet och tänker inte börja för så kommer jag nog inte kunna sluta... Haft detta sedan jag var 12, är idag 18.

Hej! Jag led av trichotillomani när jag var liten, jag tror jag var mellan 2-4 år gammal där någonstans. Det är nu för inte så länge sedan jag vetat vad det är när jag snubblade över det på nätet. Jag hade iallafall kala partier på huvudet så mamma var "tvungen" att raka av mig håret (är tjej) så folk trodde jag var en pojke hehe. Men efter det så slutade jag. Jag vet detta eftersom jag fått det återberättat för mig och så har jag sett bilder. Annars minns jag inget av det. Du med en son som är 2 år skulle inte kunna snagga honom då? Det var iallafall så jag bröt mitt beteende.

Men sen började jag bita på naglarna vid 7 års ålder, och har inte lyckats sluta ännu, är 20 idag.
Och jag tror att jag var 13 år gammal när jag fick dermatillomani. Det är så förjävligt har alltid foundation och puder i ansiktet eftersom jag allt som oftast har pillat och klämt mig röd!! :( Kan stå uppemot en timme vid spegeln på kvällarna med pincett och klämma varenda liten por och finne i ansiktet, det är som världens tvång. Vill ju inte detta, vill ha en fin hy men ändå håller jag på och plågar mig själv såhär, FAN! 

Tänk om man kunde trolla bort skiten, Gud vad skönt det hade varit !!

Är så jäkla trött på detta nu alltså!! Någon som vet nån bra behandling?

Det är jag som skrev tråden.
Personligen vet jag inte hur jag skulle vilja att mina föräldrar skulle ha bemött mig mer än förståelse och att dom skulle gjort allt för att hjälpa mig.
Rycka hår från kroppen är brist på impulskontroll. Och själva ryckandet ger en ro/tillfredsställelse och det är ångestdämpande.
Så jag undrar lite hur ett barn i den unga åldern som ett år börjar med just detta. Därför måste ni få seriös hjälp för att förstå vart detta kommer ifrån. Och hur ni ska få henne att sluta om nu det går.
Men för allt i världen så lägg ingen skuld på eran dotter för att hon gör som hon gör. Få inte henne att skämmas. När hon börjar inse att ni tycker att det är fel så kommer hon må mycket sämre över vad hon gör

Sorry skicka iväg mitt svar för tidigt^^
Skulle står:
När hon börjar inser att ni tycker att det är fel så kommer hon må mycket sämre över vad hon gör och det kommer skapa ännu mer ångest och lidande.
Så gör helt enkelt ingen stor sak om det inför henne. Även om ni känner att det är väldigt jobbigt.

Hej! Jag inser att jag lider av trico och har gjort det ett antal år... Jag är mest orolig att mitt hår på huvudet skall sluta att växa ut igen pga att jag drar det, är det någon som vet om det gör de? Eller kommer det fortsätta växa ut som vanligt ? Min enda lösning är att raka av håret, annars går det inte sluta...

Hmmm dryga 40 år nu men har ryckt hår i skägget sen puberteten, tuggar på stråna och spottar ut dom men vill helst äta upp dom. Som tur är rycker jag bara på en liten yta under underläppen och sköter det hela med att raka mig noggrant just där. Det eskalerar när jag är rastlös, nervös eller stressad och man märker det i min omgivning men man jämför det med att bita på naglarna eller knäcka fingrarna. Innan puberteten och skägg att rycka tryckte jag tvångsmässigt med naglarna under andra naglar på hand eller fot, inget som någon annan märkte av då jag endast gjorde detta när jag skulle sova. Har ett skapligt liv, ett barn utan dessa symptom, inte beroende av droger alkohol eller spel. Har vuxit upp utan problem med droger och annat men utan en pappa och har varit deprimerad och självmordsbenägen efter en skilsmässa men vem har inte det? Har högt IQ enl test på mönstring och lätt för mig men ganska blyg i större grupper men tar gärna mindre grupper utan problem. Söker bara svar på varför jag har detta tvångssyndrom, tröttsamt men ändå glad för att det är begränsat till en liten yta som man kan raka varje dag. sv.wikipedia.org/wiki/Trikotillomani

Jag lider av Tri sedan många år tillbaka. Jag är nu över 40 år och sjukdomen har förstört mitt liv totalt. Min fd sambo var oerhört svartsjuk o uppmärksamhetskrävande o jag kände att jag aldrig räckte till i det förhållandet. Det ledde slutligen till skilsmässa för några år sedan när våra barn var i övre tonåren. Min sambo såg aldrig min sjukdom utan allt som hade med den att göra tolkades av honom med svartsjuka o anklagelser. När jag klev upp kl fyra på morgonen o stod på toa i tre timmar och försökte sminka en svart kajalrand för att dölja avsaknaden av fransar så fick jag skäll för att "vem fan stod jag o gjorde mig fin för då när jag var uppe så tidigt?". Eller när jag drog mig undan för att jag inte ville ha honom nära för att jag skämdes över hur jag såg ut så fick jag frågan "är det nån annan?"... Ständiga utfrågningar, ständigt ifrågasättande, stress, oro, svårt att sova, vilket resulterade i att jag drog fler fransar o ekorrhjulet gick runt, runt. För ett år sedan, innan min skilsmässa, hjälp sökte jag hjälp på vårdcentralen. Jag hade bara två val kändes det som, antingen att ta livet av mig eller få hjälp att bli frisk. Doktorn sa när hon lyssnat på mig att hon var förvånad och glad att jag satt där, levande o hade ork att söka hjälp, trots det pressande liv jag haft. Hon förstod direkt att jag måste få hjälp för att överleva. Jag fick medicin och fick gå hos en psykolog i ett halvår ca . Det och skilsmässan räddade mig från att ta livet av mig. Jag är friskare idag och lever själv o barnen bor varannan vecka hos mig. Men jag har ständigt återfall och när jag har återfall blir jag nedstämd, ledsen, arg och stänger in mig i min lägenhet och vill bara dö... Min nya kille var väldigt förstående i början av vårt förhållande men nu när jag stänger in mig är han "på" och ska pressa mig att gå på bio, umgås med honom o andra, tjatar o stressar... Och jag har fullt sjå att ens ta mig till jobbet, eller ta hand om mina barn de veckor de är hos mig när jag har ryckt ögonfransar och mår som sämst. Ibland känns det som om jag brinner upp inifrån. Jag kommer knappt ur sängen när det är som värst, äter knappt, sover dåligt och så fort jag kommer hem från jobbet mina barnlediga veckor går jag och lägger mig... Min nya kille och jag bor i var sitt boende och det känns väldigt långt borta att vi någonsin ska kunna flytta ihop. Du som har Tri eller något annat som du lider av måste söka hjälp. Det är ett steg i rätt riktning o när man får hjälp ska man inte förvänta sig ett under o att när du vaknar dagen efter besöket hos läkaren så vaknar du frisk o fri från sjukdomen. Du måste acceptera återfall som en del av tillfrisknandet. Inte som ett misslyckande. Du måste försöka peppa dig själv o se att idag är det bättre än igår. Den bästa coachen är du själv. Du kan välja att sänka dig vid ett misslyckande o nedvärdera dig själv för att du misslyckats, eller du kan välja att klappa dig själv på axeln och säga att i morgon blir det bättre... Jag har dagar då jag lyckas klappa mig själv på axeln och jag försöker tvinga mig att se framåt ist för bakåt. Men jag har också dagar då jag bara vill dö. Att träffa någon som är i samma situation som jag för att få prata skulle kanske hjälpa, man skulle kunna peppa varandra o ge varandra stöd, men jag känner ingen som har samma sjukdom så det blir nog aldrig av. Men jag tror att det skulle vara positivt för oss att få träffas. Skickar en kram till er alla som behöver styrka att fortsätta kämpa mot sjukdomen. Sök hjälp och bestäm er för att vinna över sjukdomen. Även om man inte kan veta hur frisk man kan bli så är det mening att söka hjälp för att bli bättre. Man får bättre förståelse för sig själv o sitt handlande o man får verktyg i sin kamp mot sjukdomen.

23 år, har haft triko sen jag var 16-17 år. Förut var det håret på huvudet ögonfransar och ögonbryn, få var jag helt kal i nacken och på sidorna av huvudet. Håret växte tillvaka sen. Nu plockar jag endast ögonfransar och ögonbryn samt drar i brutna toppar. Men det är hemskt. Helt hemskt. Jag stör mig mest på att jag bara har mig själv att skylla. Att ansvaret ligger i mina händer men att jag ändå inte kan andra på det! Finns det någon som just nu har triko och ser detta? Jag skulle så himla gärna vilja träffas och få prata om det högt. Med någon som har samma diagnos. Maila mig gärna på my.bjornberg@gmail.com. /My

Någon som fortfarande är inne här? Har haft detta så länge jag kan minnas och börjar bli tunnhårig, skitkul när man e under 25.

Trodde jag var ensam om detta

Min som hade 2013-14, han var 9 år och ryckte loss stora partier i håret samt ögonbrynen och fransarna. Fick ingen som helst hjälp av bup och habilitering, ej heller skolkurator eller skolpsykolog. Vi snaggade håret, tog bilder innan som han idag tittar på för att se hur långt han kommit. Han upplevde det som en kombination mellan ångest och tvång så vi bad honom att säga till när han kände så oavsett klockslag, han sov även (ofta ryckte han hår vid läggdags) med vintervantar på, hade häftmassabtex i händerna att knöla ihop när det var svårt att inte lyda impulsen. Sakta men säkert började beteendet försvinna. Är superglad att våra egna strategier fungerade då det knappt finns någon kunskap om detta kring barn och ingen instans ville hjälpa oss.