Finns det fler här som lider av denna sjukdom? Skulle vilja veta hur ni har det och om någon blivit botad av detta.
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2010-03-30 21:45
"Botad från detta" ska det ju stå.
Kan tänka mig att man nästan är helt ensam om detta sjukdom. Men men. Skulle va intressens om någon iaf hade det.
Har fått öva mig i att bli medveten om impulserna och stå ut med obehaget, samt att identifiera risksituationer och komma på strategier för att inte åka dit (t ex läsa medan jag håller boken med båda händerna. Men terapin innehåller en del självkännedom och motivationsträning och även att man får lära sig alternativa strategier.
Men sen är det ju så att när man slutat blir impulserna svagare och svagare. Så knepet är att inte åka dit på att vara ouppmärksam, för börjar man igen bli impulserna starkare.
Skulle vara intressant att höra om det funkar. 
Om man var tvungen att skriva ett inlägg här för varje hårsstrå då kanske man skulle sluta för att det blev för jobbigt att skriva, skriva å skriva 
Muäh, jag hade ett återfall igår och ryckte ögonbryn. Inte bra, var trött, sur och omotiverad. Men jag lyckades bryta det så det är väl en cm av ögonbrynet som åkt. Ryckte ett par strån på morgonen också, men har inte haft några fler impulser. Så länge jag undviker att fastna framför spegeln eller känna på håren så borde det vara lugnt för den här gången. Men nu måste jag vara mer uppmärksam, för nu har jag "väckt monstret" så att säga. Måste komma ihåg vad som är viktigt för mig, och hur mycket tid och energi trichotillomani faktiskt stjäl. Och jag tänker inte klanka på mig själv för att jag var svag.
(Skriver det här för jag tänkte någon kunde ha nytta av det tänk jag fick lära mig under terapin)
Det tråkiga är när man lyckats hålla upp länge och tror man är "botad" och sedan ramlar tillbaka ORDENTLIGT, vilket jag gjort nu och är halvskallig...
WOW, man behöver tydligen hitta Familjeliv för att fatta att man är "störd".
Jag har alltid bitit på naglarna, men sen jag lyckades sluta tillfälligt så har jag börjat riva mig på hälarna istället. Det började väl med någon inbillad förhårdnad och nu är dom helt söndertrasade. Ibland river jag mig så hälarna blöder och det gör ont att gå. Fattade ju liksom själv att det inte riktigt är normalt, men inte att det var en "riktig" sjukdom och att det är ångestdämpande. (har haft problem med ångest men känt mig bättre)