Allergitråden

Ja, man märker på alexander att han också blivit ett monster. Man får säga det om sina barn för man säger det ju med kärlek. Han har börjat slåss (har aldrig gjort det förut) lyssnar aldrig på vad man säger till honom, utan säger man något så skrattar han och gör precis vad man sagt att han inte får, kastar saker runt omkring. vägrar äta, vägrar byta blöja, skriker hela tiden (fast det har han gjort sen han föddes)

tycker så synd om honom. när jag hämtar på dagis blir han förtvivlad och säger "mamma gå bott" "inte hem"
förut blev han alltid glad när vi kom för att hämta honom. fast han vill egentligen inte dit på morgonen heller.

ja det är fruktansvärt. Min son säger också till mig att ta hand om amanda när hon gråter. han är så ödmjuk och snäll men ändå får han bara skäll just nu. det värker riktigt i hjärtat!
Har det blivit lite bättre för er?

Min sambo jobbar också mycket. först sover han till kanske 12 och sen åker han till jobbet kl 14 och där är han till midnatt eller strax därefter så det är mycket att göra ensam.

LillSkruttet: Amanda var precis likadan. hon kunde leka och skoja med masken men såfort jag tröck så blir hon skogstokig. 40 andetag är en lång tid när barnet gallskriker i panik men man får försöka tänka på att man gör det för barnets bästa. Hon klarar inte heller om man torkar henne om näsan, blir vansinnig då. Men rädslan för masken brukar gå över. Hoppas det går bättre för er snart!

Usch ja, man blir så ledsen i hjärtat. För man älskar dem ju lika mycket fortfarande, men det är svårt för det stora barnet att hitta sin plats i familjen när det kommer en ny liten som också ska vara med. Bara det räcker ju. Och så får man en liten som dessutom mår dåligt, bara vill vara nära, skriker en massa osv, och man får inte tiden att finnas till för det stora barnet så mycket som man önskar. Det blir en spiral av dåligt samvete, dåligt humör och ständiga raseriutbrott åt båda håll...
Hoppas att det snart blir bättre för er. Jag trodde för bara några veckor sedan att det var hopplöst fall här hemma, men så vände det när hon fick mer dagistid. Tänk så lätt det kan vara ibland.  

så skönt att höra att ni fått det bättre. Det är ju synd om det äldre syskonet som behöver bli lidandes för mamma inte hinner med. att ha syskon kan nog vara ganska så jobbigt.
Jag ska försöka få min sambo att kliva upp tidigt varje fredag så kanske jag och storebror kan ha några timmar själva en dag i veckan så kanske vi också kan få det bättre. fast ännu hellre skulle jag vilja ha tillbaka vår vanliga glada amanda. När hon är nöjd och glad är hela familjen nöjd och glad.

Ja visst är det så. Bara att kunna sätta ner Leo på lekmattan och göra något med Tyra vid vardagsrumsbordet utan att han blir tokig.... Jag märker ju på henne att hon också blir lugnare och gladare när Leo mår bra. Hon är lite lillgammal ibland, så klok men ändå bara nästan 4 år. Det är nog mycket tankar och funderingar som rör sig i huvudet på henne. 
Det är tur att man inte minns hur det var när man fick småsyskon (fick en syster när jag var 3,5 år gammal). Jag minns bara att syrran alltid funnits där. Har glömt att det var jobbigt att någon mer skulle få plats. Det är ju ändå en tröst att tänka att kanske Tyra har glömt det här om några år.... Var en helt annan sak när min lillebror föddes, jag var då 9 år. Han blev "min" bebis....oj vad jag pysslade och grejade med honom. Han var ju en levande docka. Får väl erkänna att det fortfarande är en del daltades med honom....han blir 23 nu i mars.

Du har fått många bra svar, vill bara tillägga att er dotter är i den åldern där den första separationsfasen brukar visa sig vilket kan te sig som mycket gnäll mm. Ibland är humörpåverkan annat än allergiorsakat, även fast vi som föräldrar till allergiska barn hela tiden måste tänka i allergibanorna för att inte missa något.

Mithrandil: ja det är bättre. Han skriker ju inte i timmar. Lillen är nu 2 år och 3 månader och det är eg sedan nyår han börjat sova ok. Innan dess var han vaken 4 timmar varje natt och var högt och lågt på dagen. Hemskt humör. Så även om det blev lite bättre när vi tog bort vete vid 15 mån så har storebror hela tiden kommit i skymundan eftersom lillebror även är en person som tar både tid och plats.

Nu har vi dock kunnat börja ställa krav på lillebror då han mår bättre och storebror får då mer utrymme men visst blir han ofta lite undanskuffad fortfarande och få ta mkt skit eftersom man är trött och irriterad.

Det blir dock helt klart bättre! Nu är det ju "bara" lillebrors egna humör nu mår han ju helt klart bra i övrigt!

Det är faktiskt rättså mycket vete/havre/gluten hon får i sig om hon ätit så mycket välling. Det kan ställa till det även om det inte är allergi/intolerans.

Om ni ändå ska dit så prata med dem och be om hjälp!

Mela78: Ja, jag har tänkt på separationsfasen, vi märkte inte av den med alexander, men han var ett skrikit barn och skrek konstant till ungefär 10mån. Har även tänkt på tänder och liknande. Kan vara så mycket som orsakar skrikigheten. det skulle varit enklare om vi bara kunde fått ett positivt mjölkprov så man vet vad som är vad.

ELI: Skönt att höra att det blir bättre. Men det vet man ju innerst inne också även om det känns svårt. Alexander har alltid varit ett krångligt barn. Men det är enklare att hantera krångel nu när han är äldre och mer rejäl. nu skriker han iaf inte dygnet runt. Det kommer ju bli bättre tillslut. bara lillan hinner bli lite mer rejäl och kan börja förmedla sig.

Lillskrutten: Själv har jag inga syskon, har alltid varit glad att slippa dela uppmärksamheten så det känns skönt att höra att man troligtvis inte minns något. alexander var ju bara 15mån när lillasyster kom så han kommer nog aldrig minnas hur det är att vara ensam, det har han säkerligen redan glömt.

Ni ska alla ha stort tack.
Vet inte vad jag skulle gjort utan er under allt som inträffat den senaste mån.

Nej, det verkar inte så.... började testa med mjölk när hon var runt 9 månader men det hände ingenting. här är jag för att storebror är glutenintolerant. Det "roliga" är dock att han aldrig hade några problem med magen som bebis medans hon hade jättemycket problem med kolik och missnöje. Men hon är - så vitt vi vet - fullt frisk. Hon verkar dock lite lik er tjej på fler sätt, hon har varit otroligt tidigt med allt motoriskt, kröp när hon var 6 månader, gick vid 10 månader, försökt klättra på allt sen hon lärde sig krypa och är livsfarlig varenda dag!
Hon är absolut underbar - förstås - men hade jag vetat HUR tufft det här året skulle vara så hade jag nog väntat lite längre med syskonförsök, helt ärligt! Men nu känns det ju som att det har vänt, vi har klarat ett år, de leker alltmer ihop (min pojk är exakt 2 år äldre) och vi älskar fortfarande varandra
Känner igen det precis med skuldkänslor för det äldre barnet samtidigt som man har skuldkänslor gentemot det lilla som skulle behöva en dygnet runt. Utan min manduca hade det inte gått! Använder den fortfarande dagligen och nu får hon sitta på ryggen när hon är trött och mammig/pappig och inte orkar nåt. Dessutom har min sambo varit hemma ett halvår av den här tiden så jag har verkligen inte varit själv, så förstår att det inte är lätt! Trösten är att de växer fort och att det ju blir enklare ju mer man förstår av dem så håll ut!