December Bebis 2010 :)

Mysigt för det mesta, men ibland blir man lite trött på de små.

Sa det igår att om Liten hade varit några år äldre hade jag blivit arg för alla sparkar! De kommer undan med allt nu!  

Här kan du kolla hur mycket din "önskade" viktuppgång bör vara. Det räknas på vilket bmi man hade innan man blev gravid. Det betyder inte att det är dåligt att gå upp mer eller att man ska vara orolig om man inte går upp så mycket, men det kan vara intressant att veta vad läkarna går efter.

 

Usch, jag vet att det inte är någon fara, men jag kan inte låta bli att nojja. Liten är så himla stilla, igår kände jag inga sparkar, bara några vändningar. En minifjuttig liten spark fick jag nu när jag lös med sänglampan på magen.

Det har varit full fart senaste veckan, sparkat HELA TIDEN, så nu när det knappt rör sig allt känns det som att något är fel. Det brukar sparkas jättemycket när jag lägger mig ner, när jag sätter mig, när jag diskar men nu händer ingenting.

Men Liten kanske bara har en tröttdag.
 

Jag vill också göra en avgjutning, men har inte heller riktigt kommit på när jag ska göra det. Jag vill vänta lite till, är ju bra i vecka 27. Men jag tror att Liten kommer att komma ut för tidigt eftersom att det varit så mycket krångel, så jag vågar inte vänta för länge. Efter vecka 30, men sedan vet jag inte hur länge jag vågar vänta.

Jag vet att man kan köpa såna där paket med allt som behövs, men jag har funderat på att plocka ihop materialet själv. Då borde det inte bli så dyrt, så kan man ju göra flera gånger. Det måste ju fungera med samma prylar som man hade när man gick i skolan och gjorde såna där ansiktsmasker i gips, eller hur?!

Har sovit så dåligt de senaste nätterna. Jag tror att någon nerv har kommit i kläm bakom skulderbladet så jag kan inte ligga på vänster sida som jag brukar göra nu för tiden för då strålar det ut i armen. Sedan har det blivit värre i mina handleder så det ilar och sticker i dem hela nätterna.
Som om det inte vore nog så har jag haft jätteont i huvudet både igår natt och inatt.

Sambon var ute med jobbet igår. Han skulle ta "en öl" som det brukar heta, kom hem vid fyra i natt och var inte direkt nykter. Nu ligger han i fosterställning i sängen och mår skit och jag kan inte låta bli att vara lite arg på honom.
"Jag mår som jag förtjänar" sade han när jag frågade hur det var. Det dumma med det är bara att jag inte tycker att jag förtjänar att ha en sambo hemma som är i hans skick. Kul dag. Dessutom sade jag till honom igår att han väl kunde dricka lite vatten också eftersom att min moster och hennes man kommer hit i eftermiddag och skriver på en massa bankpapper med oss. De ska hjälpa oss att ta ett lån...

Samtidigt som jag blir lite sur på honom för att han blev så full så blir jag sur på mig själv. Jag säger ju till honom att det är klart att han ska gå ut med jobbet, eller plugget eller vad det kan vara. Bäst att passa på nu innan liten kommer. Men jag har också sagt att jag tycker att man inte behöver bli jättefull.
Sedan kan jag bli lite ännu surare nu när han igår för det första var svår att få tag på i telefon och för det andra så tänk om förlossningen skulle sätta igång. Det vore ingen omöjlighet eftersom att livmodertappen är förändrad och allt vad det är. Jag vill inte ha en full sambo på förlossningen, och speciellt inte en full sambo som inte svarar i telefon. 

Usch och fy för män som kryper ner i sängen vid fyra tiden och stinker sprit. Jag älskar honom och han är helt underbar på nästan alla sätt, men just nu känner jag mest för att gå in och hälla en hink vatten över honom.

Jag har en kompis som säger att hennes kille inte ska få dricka en droppe när hon är gravid. Hon håller på det stenhårt och han är med på planen. Hur är det med era respektive? 

Kanske ska tillägga att det inte är så att han har festat mycket under graviditeten, det här är andra gången som han  blivit mer full.

Jag skulle tycka att det skulle kännas jättekonstigt att förbjuda honom att dricka. Det är ju i mig bebisen är, inte i honom. 

Däremot har vi en deal om att jag tar hand om bebis nu genom att inte dricka alkohol, vara trött och inte orka med sena kvällar och allt vad som ingår i att vara gravid. Då kommer han att få ta lite extra tyngd sedan när bebis är ute. Skulle vi åka iväg på middag så har jag förtur på ett glas vin. Om det blir någon sen kväll så kan han räkna med att ta några extra tidigt morgnar och låta mig sova osv. (så länge allt går att lösa med amning och sånt förstås)

Vi har också sagt att han ska låta bli alkoholen sista tiden. 

Hans pappa var förresten full när han föddes. Det var hans mammas fel egentligen, men det var väl inte något hon var jättenöjd med efteråt. Han fyllde nämlligen år dagen innan sambon föddes och hon drog ihop en fest. Under festen gick vattnet. Hon hade fixat så att en av deras kompisar var nykter och kunde köra, men ni kan ju tänka er vilken situation det måste ha varit. En massa festande människor stax över 20 år och så går hennes vatten. Då fick hon försöka få alla festglada människor att förstå att det var allvar, det var dags att åka in till förlossning och sedan när de kom in så hade hon mannen flåsandes med spritandedräkt i ansiktet. Det tänker inte jag utsätta mig för.
 

En helt annan fundering. Jag klurar på det här med sovpåsar. Täcke ser så mycket mysigare ut, men sovpåse kanske är väldigt praktiskt eftersom att den inte åker av. Men om man väljer sovpåse, hur klär man bebis i sovpåse? Armarna sticker ju ut, och vårt sovrum på vintern brukar bli väldigt kallt.

Ni som har barn sedan innan, hur har de sovit första året?  Och hur tänker ni andra "nybörjare" göra?

Jag tänkte på en sak när några skrev att det tyckte att det kändes trist att läsa om de som klagar över sina kilon, när andra har gått upp mycket mer men jag skrev det aldrig. Nu blir det mycket text, hoppa till sista stycket om ni inte orkar.

Dagarna innan diskussionen började här var min sambos syster över och fikade med mig. Hon är några år yngre än mig och vi har jättekul ihop och jag känner inte att jag behöver göra mig till för henne.
När hon kom hit hade jag precis kommit ut ur duschen och upptäckt en bristning på magen. En ganska ljus men jag blev ändå besviken för att jag hade varit glad över att jag klarat mig hittills, och det vet väl de flesta av er hur man oroar sig för hur kroppen ska förändras när man blir gravid. Jag visade henne bristningen och beklagade mig lite. Sedan pratade vi om annat och hade jättekul tills sambon kom hem. Det första jag gjorde då var att visa honom "vad som hade hänt"  och beklagade mig för honom också. Han tyckte inte att det var så farligt men jag hävdade att jag ju visst att det säkert skulle komma en massa mer då när det väl hade börjat. Systern var då kvar.

Så långt verkar historien inge konstig, men till saken hör att hon, sambons syrra, är överviktig och har en massa bristningar över hela magen, helt utan att ha varit gravid. Jag tänker aldrig på hennes vikt och behandlar henne inte på något annat sätt än jag hade gjort om hon hade varit smal, så det slog mig inte ens hur opassande det var att klaga över en miniliten bristning på magen inför henne som inte alls är nöjd med sin kropp förrän jag stod där och klagade framför sambon. När jag kom på det kunde jag inte rädda situationen.

Jag har haft ångest över den här händelsen sen det hände och har funderat en himla massa.
Samtidigt som jag hade kunnat tänka mig för innan jag öppnade munnen så var det ju just eftersom att jag inte tycker att det är något fel med hennes vikt som jag inte tänkte mig för.

Den där bristningen kändes jättejobbig för mig som aldrig har haft några bristningar. Jag kan tänka mig att det inte hade varit samma tragedi om det bara hade varit "ännu en". 

Jag har ett 30 cm långt ärr på ryggen efter en operation jag gjorde som 18-åring. Det var fruktansvärt ångestladdat i början, men nu har jag vant mig vid det. Skulle någon få ett tio cm ärr på ryggen och tycka att det var jobbigt skulle jag förstå det. Jag mådde illa fram vecka 18 och tyckte att det var fruktansvärt jobbigt. Jag har en kompis som spydde upp allt hon stoppade i munnen under HELA graviditeten, men det gjorde det ju inte mindre jobbigt för mig som fick behålla maten och "bara" mådde illa.

Man jämför ju med sig själv och inte med andra. Vi har alla olika utgångspunkter och vi tar olika hårt på olika saker. 

Helt enkelt, vi behöver väl inte jämföra siffror för jämförelsens skull, men det är klart att man måste kunna sucka och stöna över det som känns jobbigt. Även om det man tycker är jobbigt låter ojobbigt i jämförelse med någon annan. Håller ni med om det?

Usch, hoppas det lugnar sig. Det där neråttryckandet är inge skönt alls...

Förresten glömde jag skriva det värsta med historien jag nyss skrev:
Morgon efter var "bristningen" borta. Det var helt enkelt ingen bristning utan bara något märke eller nåt. Det gör att jag aldrig kommer att våga visa min mage för henne igen. Jag hade mage att klaga över en bristning som inte ens finns. Jag har verkligen haft tur med kroppen utseendemässigt hittills och det är jag jätteglad för, men jag kan inte känna mig dummare än så här.