Inlägg från: Karttikeya |Visa alla inlägg
  • Karttikeya

    December Bebis 2010 :)

    Ska man ge 10 droppar av Minifom eller ska man ge mer direkt? Har hört och läst att 10 droppar sällan räcker.

  • Karttikeya

    Alltså.. Vad tycker ni tjejer. Jag håller på att bli knäpp här.. Sitter och gråter nu för att jag har separationsångest och samtidigt för att jag tycker det är skönt att vara ensam.

    Martin har tagit Tim för att åka en liten tur, lite "avlastning" för mig som umgås med honom dygnet runt och har gjort så hela hans levnadstid nu. Jag slåss så förbannat med mig själv om dagarna. När jag är ensam hemma med Tim går det bra, då "måste" jag ju vara hans mamma och har bara mig själv att tillgå. När Martin är hemma så börjar stressen.. "Tänk om han tycker det är jobbigt att Tim skriker, tänk om jag är värdelös som inte kan ha en nöjd bebis hela tiden, tänk om det är något fel på Tim". Sen får jag för mig att jag är korkad som tar till bärsjalen.. Den funkar jättebra och Tim är jättenöjd i den. Gör jag det för lätt för mig? Får jag honom att sova mer än han behöver, gör jag något fel?  Jag VEEET att dessa tankar stressar upp mig i onödan och jag VEEET att Tim känner av det. Men vad ska jag göra för att lägga det åt sidan? Så fort Tim börjar kinka så slår det mig i magen och jag tänker "nu blir han otröstlig och då vet jag inte vad jag ska göra". Känner mig instängd också, ser nästan fram emot läkarbesök och att handla och bvc bara för att jag då får komma ut, och Tim älskar att åka bil.. Usch vilket vrak jag låter som, skjut mig.

    Jag är så klen, min bebis skriker litegrann och jag blir sån här? Varför klarar inte jag av att vara mamma.. Fast jag gör ju det ändå.. Jag njuter av att känna Tim mot mig och jag älskar att titta på honom och när han ler, ja ni vet precis hur det känns.. Jag bara känner mig som världens minsta, väldigt ofta. Här läser man om föräldrar som har barn med kolik som är hur starka som helst och jag klarar inte lite vanligt kvällskink utan att storböla så fort jag får chansen. Trodde jag började känna mig bättre, men det kanske är detta jag behövde, en krasch för att sedan skärpa till mig och sluta tycka synd om mig själv..

    Nu har jag svamlat igen men det känns skönt.

  • Karttikeya
    Momalicious skrev 2011-02-05 18:45:07 följande:
    Majorima: jag känner inte som du men jag tror inte du är ensam. Eller det vet jag att du inte är. Tror att många försöker framställa sig som väldigt käcka och rediga för att när man är mamma ska man vara nån slags superhjälte som aldrig tycker nåt är jobbigt. Jag tycker också att det är jättejobbigt när Elliot är ledsen och jag inte kan hjälpa honom men jag har lärt mig hantera det på något sätt.

    Jag känner mig dock också instängd men vi är ju nybörjare på det här så det får väl ta den tiden det tar innan man kommer ut varje dag osv. Vi kanske kan ses snart t.ex. Jag bor ju inte så långt ifrån! :)

    Men prata med BVC och be om hjälp! :)
    Jag vill jättegärna ses. Du kanske kan redan nästa vecka?

    Behöver nog får något annat att tänka på samt att få in lite av en acceptans. "Det är såhär nu och att Tim är missnöjd ibland gör dig inte till världens sämsta person". Vill också lära mig hantera det, jag trodde jag gjort det nu men så kom detta bakslag helt utan förvarning. Låt oss hoppas att det går över.

    Nu ligger han och krystar så ska väl byta blöja snart, haha.. Hjärta
  • Karttikeya
    Momalicious skrev 2011-02-05 23:35:08 följande:
    Majorima: har missat ditt svar på nåt sätt! Ja, jag borde kunna nu i veckan. Ska till tandläkaren på fredag men det är också det enda jag vet ska hända hehe. Hur ser din vecka ut?
    I stort sett har jag inget planerat, höhö. Ska till spec-mvc i morgon, annars är det nog lugnt :)
  • Karttikeya
    ludicrous skrev 2011-02-07 09:41:20 följande:
    Det börjar ta nu. Riktigt jobbigt.
    Runt februari varje år har jag en nereperiod. Eller ja, jag blir deprimerad... Jag orkar inte ta mig upp ur sängen och allt känns hopplöst och jag har ångest.. Går omkring i nån dimma. Trodde jag skulle slippa detta året men tji fick jag. Emil skriker o jag gråter. Han äter o efter ett tag börjar han "tramsa" vid bröstet, ligger bara o gapar o gnuggar, tar tag o släpper. Å skriker. Då e jag rädd att jag inte har mat så det räcker, fast det kommer när jag trycker ut. Så får han ont i magen , han stånkar och tar i, har man tur kommer det en prutt, å han gråter o jag känner mig som världens sämsta som inte kan trösta mitt barn. Tillsammans med sömnbrist blir allt ohållbart o jag bara gråter o gråter. Han är världens finaste bebis och är helt underbar när han ligger o ler o tittar på världen runt sig. Men börjar han skrika får jag nästan panik för jag e rädd att jag inte kan trösta honom. Men ibland e jag lugn som en filbunke och tål hur mkt skrik som helst. Han somnar bra på kvällen, sen är det fram till första nattmatningen, oftast runt 1, sen sover inte jag mer för då börjar han stånka o försöka prutta igen.
    I natt ska jag prova att inte ligga ner och amma utan sitta upp även på natten. Det är den enda skillnaden jag kan komma på mellan dag o natt nämligen, att vi ligger ner o han äter, kanske inte spelar nån roll..?
    Dessutom är han snorig nu, har försökt suga med nässug men han blir vansinnig..
    När jag tittar på honom får jag så dåligt samvete för att jag är ledsen :(

    Allt detta med sömnbrist, snorig bebis och gråtande mamma tär som fan på förhållandet också :(
    Tim är nästan exakt likadan, men på natten mellan 22-6 är han inte ledsen nån gång, men hela dagarna och speciellt kvällarna.. Kämpar med sina pruttar.. Han är vaken och nöjd och ler ibland, men känns som att mestadelen är gnäll och gråt. Jag känner mig värdelös såklart och är jag ledsen blir det ju inte bättre. Känns som om han är nöjd bara när han får sova Rynkar på näsan Tacka vet jag selen annars hade jag inte haft några axlar kvar så mycket jag får bära på honom.
  • Karttikeya

    Olika bebisar behöver olika mycket närhet. Vad kul för dig att du bara kan lägga honom ifrån dig, men det är inte riktigt lika enkelt som att "bara göra det". Jag försöker ständigt få Tim att vilja ligga mer själv, vissa dagar går det, andra dagar inte alls. Skulle jag bara lägga ifrån mig Tim och låta honom ligga skulle han nog skrika tills han tuppade av och vad tjänar jag på det? Tror knappast han "lär" sig något av det heller, annat än att han aldrig får sina behov tillfredställda. Och nu säger jag inte att Elias inte får det, för han behöver inte bli buren. Men min bebis behöver det och jag skulle aldrig få för mig att neka honom den närheten, jag kommer i andra hand!!

  • Karttikeya

    Dessutom, har bebisar magknip och är oroliga är det inte lätt. Visst, detta är mitt första barn, men hade han inte haft magknip tror sjutton att han hade varit nöjdare med livet då.. Jag skuldbelägger inte mig själv för hans behov av närhet och vägrar tro på att det kan "skämma bort" honom på något sätt..

  • Karttikeya

    Jag slåss med det dåliga samvetet ständigt.. Hans pappa tycker inte han kan trösta honom och jag känner att jag behöver mer avlastning ibland. Dessutom tycker han inte vi ska behöva använda selen för att somna honom, men jag känner mer: Är han nöjd o glad i den och somnar är det väl bra? Vet inte vad för argument jag ska komma med alls..

  • Karttikeya

    Känns som om Tim bara blir värre och värre.. Kommer inte till ro om dagarna och skriker om kvällarna och sover dåligt om natten.. Inatt vaknade han ungefär en gång i timman. Men han ville bara ha mat var tredje. Hur jag än gör är han inte nöjd, det är skitjobbigt. Han blir lugn i selen, men det håller inte ens länge det heller. När han är missnöjd blir jag så ledsen Rynkar på näsan Vet inte om jag ska sluta med allt och gå tillbaka till den vanliga ersättningen igen, eller byta till sempers kanske.. Varken minifomen eller sempers magdroppar har hjälpt, tycker jag.. Kanske tror jag att det ska vara rena mirakelkuren.. Han har fått sempers magdroppar i en vecka nu, men det kanske tar längre tid innan man får resultat? Minifomen har vi hållt på med i tre dygn snart.

Svar på tråden December Bebis 2010 :)