Inga spermier..

Grattis! Åh va härligt med första försöket med :)

Tack Smurfan87! Ja det är helt overkligt, trodde jag Aldrig! :)

Åh grattis Memphis! Vi väntar på kallelsen än... :S till biopsi alltså, så töligt, vill ju veta läget nu så vi kan förbereda för nästa steg.

UngFru, ja! Superlycklig även om jag inte vågar vara lycklig fullt ut än :) vet hur det är att vänta.. Hur segt som helst :( men konstigt nog i efterhand tänker man att "vad galet fort tiden gått!" Snart är det eran tur att plussa! På ett eller annat sätt. Håller tummarna att de finner något vid biopsin!

Jag kan hålla med om va galet fort tiden har gått. Från den dagen vi bestämde oss att skaffa barn till att jag äntligen plussade tog tre år. Just i väntan på allt kändes seg då men nu i efterhand fattar jag inte vart tiden tagit vägen.

Åh en liten glädjetår och rysningar i hela kroppen får jag när jag läser det här. (Nästan gladare än när jag själv plussade, då var det så ofattbart) Det var precis likadant dagarna innan testdag för mig med. Molvärk, otroligt törstig och flytningar jag inte kände igen, jag kände mig väldigt säker på att jag var gravid. (och testade två dagar tidigare än TD) Jag förstår precis vad du menar med att oroa sig. Jag slutade tyvärr inte med det förrän för någon vecka sedan när jag kände rörelserna tydligt och ofta. Det är inte ovanligt att man inte känner sig helt överväldigad då man fått kämpa lite extra som vi. Jag hade föreställt mig att jag skulle gråta av glädje och vara överlycklig, men så kände jag inte alls i början. Hoppas du kan glädjas lite tidigare än mig...

Stor kram!

Nä, alltså jag blev mer glad när jag fick glad gubbe på ÄL testet än när jag fick plus på gravtestet.
Det är ju så himla overkligt!
Man får försöka ta oron med ro, tänka att blir det nåt knas så är det inte någons fel..
Man kan ju inte göra mer än att ta hand om sig själv så gott det går. Och hålla tummarna :)

Jag förstår att det tagit tid för dig att slappna av efter utomkvedsincidenten..
Självklart vågar man inte ge hän åt sin glädje för snabbt efter en sån sak :(
Man kommer nog aldrig över oron! Den kommer man få leva med mer eller mindre resten av livet, på ett eller annat sätt :D

Men nu njuter vi, tycker jag!
Vi berättade för svärföräldrarna idag, dom blev försiktigt glada eftersom det är tidigt.
Men känns skönt att dom vet om nånting skulle hända, så man har några att vända sig till.

Sköt om dig och lillmagen!
KRAM!

Ja på nåt konstigt sätt så funkar det ju så :)
De två veckorna mellan insemination och testdag var dock de längsta i mitt liv! Haha :D
Men den som väntar på nåt gott ;)

Ja precis :) jag har fortfarande inte blivit riktigt glad än och jag är i v 15 nu. Hoppas det kommer snart, kanske när man äntligen börjar känna av kotten :) började gråta när en kompis blev med barn för ett par veckor sen men inte när jag blev det... Tyvärr slutade hennes i missfall :(

Det går upp och ner tycker jag. Jag blev gäss först när vi såg + men sedan var det ju nattsvart när vi trodde att det var missfall i v 6. Min sambo blev glad när vi fick veta i v 11 att det fanns ett foster och jag också egentligen men jag var så rädd att det tog över och det gör det fortfarande då och då. Man analyserar rörelser och sparkar och bristen av dem och tonfall hos bm och sf- mått och Gud vet allt! Jag tycker själv att jag är tröttsam ibland!

Men faktiskt oftast är jag ju glad och förväntansfull och fortfarande mycket skeptisk till att det verkligen finns en bebis där inne.