TB1

Äldre 9 Apr 12:20

1047 svar

Inga spermier..

Idag har våran värld gått under.. Dom hittade inga spermier i provet usch vi är så ledsna! Läkaren skulle skicka en remiss till ureolog eller hur det nu stavas.. FAN!!!

Vad händer nu?.. nån mer som sitter/suttit i samma situation och hur går det/har gått för er? Snälla ge oss hopp

Lillstoran

Äldre 28 Feb 20:49

#951

Gördetnu skrev 2012-02-28 19:59:44 följande:

Vet att det är väldigt svårt att rekrytera donatorer och att av de som faktiskt anmäler sitt intresse sållas över hälften bort av diverse orsaker. Är glad att jag ställt upp och blev godkänd som donator då jag vet att det blivit barn av mina donationer och att man förändrar livet för människor genom att "bjussa lite av sig själv". Det värmer hjärtat!

Jag tycker det är jättebra.! Starkt tycker jag. Läste om en kvinna här i en blogg som ställt upp som äggdonator åt en släkting. Det var intressant att få höra hennes version och hur hon upplevde detta. Hon var gift, hade egna barn. Läste om en man som var donator på Huddinge, han gjorde det för att hjälpa andra. Han nämnde dock att det fanns en massa barn därute som bär hans gener. Det är av denna aspekt som det är etiskt känsligt för många.

Maybe

Äldre 28 Feb 20:56

#952

Gördetnu skrev 2012-02-28 19:59:44 följande:

Vet att det är väldigt svårt att rekrytera donatorer och att av de som faktiskt anmäler sitt intresse sållas över hälften bort av diverse orsaker. Är glad att jag ställt upp och blev godkänd som donator då jag vet att det blivit barn av mina donationer och att man förändrar livet för människor genom att "bjussa lite av sig själv". Det värmer hjärtat!

Lillstoran

Äldre 28 Feb 21:03

#953

Hjärtat längtar skrev 2012-02-28 20:44:18 följande:

Aldrig i livet har jag tänkt den tanken! Vi är gifta och vi hör ihop oavsett om man kan få genetiska barn ihop! När jag pratade med en själavårdare fick jag samma fråga, och helt ärligt så har jag ALDRIG tänkt tanken! Det är ju min man jag vill ha barn med oavsett genetiska eller inte!

Lillstoran skrev 2012-02-28 09:12:38 följande:

Själv skulle jag ha väldigt svårt att ta äggdonation och adoptera. De flesta vill ju inte detta. För många betyder det mycket att det är deras barn.

Vi väntar nu barn genom adoption! Och det känns helt fantastiskt! Vilken förmån, vilket privilegium att få bli föräldrar till ett litet liv! När vi fick infertilitetsbeskedet var det en tid av sorg, men ett halvår senare började vi adoptionsutbildning och det har bara känts SÅ Rätt!! Nu har jag ingen sorg över att inte få bli gravid eller att få biologiska barn. Nu känns det snarare som att det vore katastrof om jag blev gravid, för då skulle vi ju inte få vårt efterlängtade barn från Taiwan!! Och ett litet svar på tal så blir faktiskt barnet vårt eget barn! Även om barnet har biologiska föräldrar som inte kan ta hand om barnet.

Det gick en TV - serie på TV 3 nyligen där man kunde följa barnlösa par. En av deltagarna fick precis samma fråga som jag ställde - varför träffar du inte en annan kille som kan få barn, felet låg inte hos henne.. En annan deltagare sa att hon alltid känt en väldigt stark längtan att bli gravid och föda ett barn. Jag har ju inga barn, men vill gärna ha en familj innan jag blir för gammal. Jag är väldigt glad över att min sambos prov var normalt. Just nu orkar jag inte med mer saker som gör det ännu svårare att bli föräldrar. Jag har varit gravid vid 2 tillfällen, när jag var 21 år o gjorde abort. Hade jag vetat att jag skulle få dessa problem i framtiden hade jag inte gjort abort. Sedan blev jag och min sambo gravida efter att 4 månaders försök, som slutade i missfall. Så förhoppningsvis är det inget fel på någon av oss. Jag skulle ta det väldigt hårt om vi inte kunde bli föräldrar ihop.

moii

Äldre 28 Feb 22:45

#954

Men det är ju grejen! Det för alla men sedan bearbetar man det och går vidare för man kan få barn ihop, men kanske inte genetiska och det är ju en stor sorg i sig att ha svårt att få barn tillsammans och sedan veta att det finns ett hinder här hos en av er är ytterligare en sorg. men man löser det tillsammans! En lösning är donation en annan är adoption och det finns fler men att ge upp sin relation som man haft med någon, där man tillsammans tagit det det största beslut man kan tillsammans ( att skaffa barn) det tror jag ärligt inte att man tänker över på allvar. Kanske som du själv och någon annan beskrev att man funderar om man redan från början vet och man ännu inte har dessa starka band, och absolut ja, om det handlar om viljan snarare än förmågan. Det har jag själv gjort men det är något annat!

Lillstoran

Äldre 28 Feb 22:54

#955

Gördetnu skrev 2012-02-28 19:59:44 följande:

Vet att det är väldigt svårt att rekrytera donatorer och att av de som faktiskt anmäler sitt intresse sållas över hälften bort av diverse orsaker. Är glad att jag ställt upp och blev godkänd som donator då jag vet att det blivit barn av mina donationer och att man förändrar livet för människor genom att "bjussa lite av sig själv". Det värmer hjärtat!

Vad är det som gör att över hälften sorteras bort? Så många kan det ju inte vara fel på.

Lillstoran

Äldre 28 Feb 23:07

#956

moii skrev 2012-02-28 22:45:12 följande:

Men det är ju grejen! Det för alla men sedan bearbetar man det och går vidare för man kan få barn ihop, men kanske inte genetiska och det är ju en stor sorg i sig att ha svårt att få barn tillsammans och sedan veta att det finns ett hinder här hos en av er är ytterligare en sorg. men man löser det tillsammans! En lösning är donation en annan är adoption och det finns fler men att ge upp sin relation som man haft med någon, där man tillsammans tagit det det största beslut man kan tillsammans ( att skaffa barn) det tror jag ärligt inte att man tänker över på allvar. Kanske som du själv och någon annan beskrev att man funderar om man redan från början vet och man ännu inte har dessa starka band, och absolut ja, om det handlar om viljan snarare än förmågan. Det har jag själv gjort men det är något annat!

det kanske inte vänder från en dag till nästa utan det sker gradvis. Ett par bekanta höll på med IVF för hans spermier simmade för långsamt. Motgångarna tog så på dem att de skilde sig. Blir det för jobbigt helt enkelt, så kan kärleken ta slut. I början försöker man men jag tror att ett förhållande som annars skulle varit bra kan paja av denna orsak. För mig handlar det om att jag vill ha ett barn som är vårt genetiska, visst är jag beredd att ta kostnaden etc. Men bara det verkligen blir så. Alla vill inte adoptera eller ha donationer. Alla, både män o kvinnor, löper risken för att bli lämnade för att de inte kan få barn, som en manlig kompis sa i helgen. Det beror på hur viktigt det är att få barn. Om man redan har barn eller inte vill ha barn så spelar det ingen roll. Som han jag hade en relation med som redan hade 3 barn och absolut inte ville ha fler. För honom var det bara bra att träffa en person som redan hade barn.. Huvudsaken är att det inte är något fel på någon av oss, då är det lättare att fortsätta och hoppas att det ska gå naturligt eller med IVF. Åldern är det största hindret, män har ju ingen biologisk klocka. Hade jag varit 30 så hade jag inte ens känt mig stressad.

moii

Äldre 29 Feb 06:26

#957

Jag tror visst att det KAN vara som du beskriver med De som Skilde sig men det är nog inte Större separationsprocent på par som inte kan få genetiska barn tillsammans än de " vanliga" paren.

Memphis

Äldre 29 Feb 08:00

#958

Självklart är det påfrestande med att kämpa med barnlöshet! Men det är ju faktiskt så att man helt enkelt ser det som ett problem som man på något sätt löser!
Är inte förhållandet starkt nog kanske man bryter upp och inte orkar, inte tycker att det är värt att kämpa för när man så enkelt kan få till det med nån annan.
Tänker man så, så är det nog heelt rätt att leta vidare, för då är inte förhållandet starkt nog enligt mig.

Tänk såhär, skulle du lämna din sambo om han blev drabbad av en sjukdom som han fick kämpa med under långa svåra år? Lämna honom och leta efter nån som var helt frisk för att "det är ju enklare, jag är ju inte den som är sjuk, varför ska jag lida för detta"?
Har man ett starkt band och älskar varann så tänker man ju inte så! Det vore ju galet.

Som sagt, man har valt den partner man lever med av fler skäl än om han kan fortplanta sig eller inte.
Vi är ju inte djur. Och nuförtiden finns det så många alternativa vägar att skaffa barn, det är bara lite mer omständigt.
Och som jag även sa tidigare så får jag ju hellre ett donatorsbarn med en man jag älskar än nån jag inte älskar lika mycket, men kan få biobarn.
Sen att det såklart varit en sorg är en annan sak. Såklart att det är.. men nån tanke på att lämna av den anledningen, nej. Snarare tvärtom.

Om du inte förstår hur vi tänker får du väl tänka dig in i en situation som sa att din sambo var infertil och vad du då skulle göra..

Lillstoran

Äldre 29 Feb 09:16

#959

Memphis skrev 2012-02-29 08:00:28 följande:

Självklart är det påfrestande med att kämpa med barnlöshet! Men det är ju faktiskt så att man helt enkelt ser det som ett problem som man på något sätt löser!
Är inte förhållandet starkt nog kanske man bryter upp och inte orkar, inte tycker att det är värt att kämpa för när man så enkelt kan få till det med nån annan.
Tänker man så, så är det nog heelt rätt att leta vidare, för då är inte förhållandet starkt nog enligt mig.

Tänk såhär, skulle du lämna din sambo om han blev drabbad av en sjukdom som han fick kämpa med under långa svåra år? Lämna honom och leta efter nån som var helt frisk för att "det är ju enklare, jag är ju inte den som är sjuk, varför ska jag lida för detta"?
Har man ett starkt band och älskar varann så tänker man ju inte så! Det vore ju galet.

Som sagt, man har valt den partner man lever med av fler skäl än om han kan fortplanta sig eller inte.
Vi är ju inte djur. Och nuförtiden finns det så många alternativa vägar att skaffa barn, det är bara lite mer omständigt.
Och som jag även sa tidigare så får jag ju hellre ett donatorsbarn med en man jag älskar än nån jag inte älskar lika mycket, men kan få biobarn.
Sen att det såklart varit en sorg är en annan sak. Såklart att det är.. men nån tanke på att lämna av den anledningen, nej. Snarare tvärtom.

Om du inte förstår hur vi tänker får du väl tänka dig in i en situation som sa att din sambo var infertil och vad du då skulle göra..

Tycker det låter som det är du som inte förstår vad jag menar, fast jag är övertydlig.

Är det så svårt att förstå att det finns de som inte vill adoptera eller få donationer? Jag vill ha egna barn!

Att någon är sjuk i tex. i cancer är inte samma sak.

Jag skulle tänka mig noga för om det var någon idé att fortsätta relationen, speciellt om felet inte låg hos mig. Då kan jag ju bli lycklig och få barn med någon annan. Jag vet de som har blivit lämnade för att de inte kunnat få barn, det har som sagt inte vänt över en natt men det har skett "gradvis". I början försöker man, men ju längre tiden går ju lättare att tänka i dessa banor. Det är bevisligen många som tänker som jag.

Har ett par bekanta som var med om detta, de hittade fel på båda. Han har i efterhand sagt att han är glad över att felet inte bara låg hos honom. I annat fall vet han inte om hans fru hade stannat hos honom, eftersom hennes drift att bli mamma alltid varit så stark. Är övertygad om att det är lättare att fortsätta kämpa tillsammans om de inte hittar något fel på någon. Då finns ju chansen att det förr eller senare kommer att gå.

Och, nej jag vill leva ihop med någon kan bli pappa till mina barn. Det kan väl inte vara så svårt att förstå.

Memphis

Äldre 29 Feb 09:53

#960

Lillstoran skrev 2012-02-29 09:16:47 följande:

Tycker det låter som det är du som inte förstår vad jag menar, fast jag är övertydlig.

Är det så svårt att förstå att det finns de som inte vill adoptera eller få donationer? Jag vill ha egna barn!

Att någon är sjuk i tex. i cancer är inte samma sak.

Jag skulle tänka mig noga för om det var någon idé att fortsätta relationen, speciellt om felet inte låg hos mig. Då kan jag ju bli lycklig och få barn med någon annan. Jag vet de som har blivit lämnade för att de inte kunnat få barn, det har som sagt inte vänt över en natt men det har skett "gradvis". I början försöker man, men ju längre tiden går ju lättare att tänka i dessa banor. Det är bevisligen många som tänker som jag.

Har ett par bekanta som var med om detta, de hittade fel på båda. Han har i efterhand sagt att han är glad över att felet inte bara låg hos honom. I annat fall vet han inte om hans fru hade stannat hos honom, eftersom hennes drift att bli mamma alltid varit så stark. Är övertygad om att det är lättare att fortsätta kämpa tillsammans om de inte hittar något fel på någon. Då finns ju chansen att det förr eller senare kommer att gå.

Och, nej jag vill leva ihop med någon kan bli pappa till mina barn. Det kan väl inte vara så svårt att förstå.

Jo, jag förstår vad du säger.
Jag förstår att du INTE förstår att man kan bli pappa på fler än ett sätt.
Att kunna producera fram en sats med spermier gör inte en man till en pappa. Hur mycket gener han än har bistått med.
Sen förstår jag att du INTE förstår hur det är att vara i en sån här situation, och inte heller försöker förstå.
Självklart vill väl de flesta ha biologiska barn, fick vi välja skulle vi givetvis valt att min man inte var infertil framför att använda donerade spermier.
Men om det inte GÅR så löser man problemet och älskar sitt barn precis lika mycket och längtar efter det precis lika mycket som om det vore biologiskt.
Du måste försöka förstå och tro på oss när vi säger att det inte är och aldrig har varit ett alternativ att lämna sin man bara för att han inte kan bli genetisk pappa.

För det FINNS faktiskt folk som tänker lite längre än att haka upp sig på biologi.
Trot eller ej!

Inga spermier..

INNEHÅLL