Inga spermier..

En spontan tanke till er här - har ni aldrig funderat över att byta partner dvs. söka lyckan med någon annan man? Om det inte är något fel på en själv, dvs. om felet uteslutande ligger hos mannen?

Frågan kanske är väldigt personlig men jag vet att många hade tänkt i dessa banorna.    

Det att få barn genom provrör genom att plocka ut spremierna manuellt, men om det inte finns några är det ju omöjligt. Då kan man ju aldrig få genetiska barn ihop (!).  

Lillatoran: nej aldrig tänkt tanken! Snuddat vid hypotetiskt visst, men detta mest för att vi diskuterade detta med att skaffa barn öht tidigt i förhållandet och jag ville inte leva med någon där barn var otänkbart. Men att lämna en person jag älskar för ev avsaknad av förmågan att skaffa barn är i mina ögon jävligt korkat!

Moli: bara undrade, tror att många i denna situation har tänkt tanken. Att kunna skaffa famil ihop är ändå så grundläggande, så fundamentalt...jag säger inte att något är rätt eller fel och tycket inte det är jävligt korkat - utan det beror helt enkelt på hur viktigt det är att få genetiska barn.

Har man barn sedan tidigare eller inte vill ha barn, så spelar det inte någon roll.

Jag har läst här på Familjeliv och på andra ställen, samt känner personer som blivit lämnade för att de inte har kunnat få barn.

Jag var tillsammans med en person tidigare som hade 3 barn som alla var vuxna. Han sa redan efter 3 v att han inte kunde tänka sig att skaffa fler barn. Det var bevisligen inget fel på honom men han ville helt enkelt inte ha fler barn, han hade ju redan 3 barn. Förhållandet upphörde, nu när jag tänker efter så hade jag velat träffa någon som vill och kan få barn eftersom jag inte har några.    
   

Usch man kan väl inte lämna någon man älskar bara för att de inte kan få genetiska barn! Min sambo är steril och den tanken skulle aldrig slå mig! Fy så hemskt! Vi väntar nu vårt första barn genom spermadonation och det är inte det genetiska som bestämmer om man älskar ett barn eller inte, tänk på alla som adopterar och se hur otroligt älskade dem är!

Det är STOR skillnad på att inte kunna och på att inte vilja. Har man bekymmer löser man dem tillsammans när det handlar om kärlek. När man sätter saker i perspektiv tex "min sambo har testikelcancer och kan dö, eventuellt får vi heller inte genetiska barn" vilket tror du känns värst? Och tror du verkligen att tanken på genetiska barn är det viktigaste för alla ofrivilligt barnlösa? Hade det inte varit för att adoptiosptocessen är så enormt lång tung dyr och svår är jag övertygad om att det varit ett alternativ som man tänkt på före en del andra alternativ.

Jag har tänkt den tanken. När det va nytt och man tyckte livet va orättvist osv.
Jag har pratat med flera kompisar om mina tankar och de säger att de förstår och det är nog helt normalt.
Jag vill ju givetvis ha en kille som kan göra mig gravid.

Efter hand som tiden gick och jag funderat lite på situationen så beslutade jag mig för att jag tänker inte lämna mannen i mitt liv som jag älskar så enormt mycket (spermier eller ej). Vi kan ju få hjälp med det här och hade vi inte kunnat få biologiska barn hade vi gott vidare med donator och fortsatt vara tillsammans.

Jag tror det är vanligt att man tänker de tankarna. Speciellt innan man vant sig vid tanken.

Jag fick reda på min mans infertilitet tidigt, innan vi ens blivit ett par. Och det kändes inget konstigt.
Som någon skrev, det hade varit annorlunda om han uttalat sig om att han inte nånsin Vill ha barn.
Då hade jag nog inte gått vidare faktiskt.. för jag kan inte tänka mig ett liv utan barn. Inte att välja det frivilligt iaf, att vara utan barn.

Men i det här fallet så handlade det ju inte om att han inte VILLE ha barn, han har varit drabbad av cancer och följerna av det har blivit bland annat infertillitet. Inte mycket att göra åt.
Jag visste ju att det går att göra spermiedonation så jag har faktiskt aldrig nånsin tänkt mer än att det blir lite mer komplicerat än vad det vanligtvis blir, att skaffa barn.
Det är det absolut värt så länge jag får ha världens bästa man som pappa till mina barn.

För ja. Han blir pappa till mina barn, oavsett vems spermier det är.

Jag har aldrig varit i denna situation men har dock inga barn. Han som inte ville ha fler barn bad mig tänka igenom detta noggrant, i början av relationen. Hans egna barn hade betytt väldigt mycket för honom. Han sa att just nu tänker jag så att det inte spelar någon roll, men när åren går kommer jag att ändra mig. Har många vänner som har vuxna barn och som absolut inte vill ha fler. Jag förstår dem också. Har en arbetskamrat som sa att hon skulle tänkt sig för väldigt noga innan hon slog sig ihop med en person som inte kan få barn. De flesta vill ha genetiska barn. Vad ni än säger så vet jag att det är många som tänker så. Jag tror man tänker utan att säga något till den andra.

Lillatoran du har ju redan bestämt hur du vet att vi tänker så varför ens fråga?