Inga spermier..

Många vill ha genetiska barn. Det stämmer ju. De flesta vill nog det om de kan välja.
Men om de inte kan få genetiska barn, så är kanske donator ett bra alternativ. För man vill ju ha barn med den man älskar, man vill att just HAN ska vara pappa till ens barn. Det blir han oavsett om man adopterar eller kör med donator eller biologiska barn

Förresten heja Sverige! Snart kommer nog även ensamstående kvinnor få inseminera sig på hemma plan! Att det ska vara så svårt och ligga såååå långt efter många andra länder! :)

Jag tror anledningen, om man läser här på Familjeliv, att det finns de som försöker över 10 ggr med IVF är just att de vill ha genetiska barn till varje pris.

Ett känt lesbiskt par ville ha barn ihop, den enas broder ställde upp som donator. Hur det gick till rent praktiskt vet jag inte, men då får ju barnet den andra kvinnans gener. Har en bekant vars syster ställde upp som donator, då får ju barnet också hennes gener genom systern. Läste om en kvinna som fått barn i Köpenhamn, hon ville absolut ha samma pappa till sina båda barn som hon skaffat ensam. Då blir de ju helsyskon även om det inte finns någon pappa.

Adopterade söker ofta sina gener. På Huddinges hemsida står det att bristen på donatorer är väldigt stor. Det är väldigt svårt att få någon att gå med på att donera, de ger ju bort något genetiskt. Tänk om donatorn får egna barn, barnet blir ju halvsyskon med donatorns barn (!). I Danmark finns ju de som är pappor till över 100 barn. Om man skulle haffa 50 personer mellan 25 - 40 år på stan och fråga om de kunde tänka sig att ställa upp på detta, skulle nog 9 av 10 säga nej även om de fick väldigt bra betalt. Det är ju inte samma sak som att ge blod eller ta ett organ från en avliden person.

Själv skulle jag ha väldigt svårt att ta äggdonation och adoptera. De flesta vill ju inte detta. För många betyder det mycket att det är deras barn.    

Jag är för detta, även ensamstående ska kunna skaffa barn. Dock om de vill ha fler än ett barn, ta samma donator så att barnen blir helsyskon och på detta sätt får samhörighet.

Jag vill egentligen inte adoptera, men finns det absolut inget annat sätt, så gör jag hellre det än förblir barnlös resten av mitt liv...

Tycker nog dessutom att lillstoran kapat tråden för att diskutera något helt annat än det som var tanken med tråden från början.

Sorry det var inte meningen. Var mer intresserad av hur ni tänker egentligen. Sedan gled det över i annat. Fast det har det i o f s gjort på många andra trådar oxå, som jag inte har varit inblandad i. Finns inga vattentäta skott. Lycka till i alla fall.

Vet att det är väldigt svårt att rekrytera donatorer och att av  de som faktiskt anmäler sitt intresse sållas över hälften bort av diverse orsaker. Är glad att jag ställt upp och blev godkänd som donator då jag vet att det blivit barn av mina donationer och att man förändrar livet för människor genom att "bjussa lite av sig själv". Det värmer hjärtat!

Aldrig i livet har jag tänkt den tanken! Vi är gifta och vi hör ihop oavsett om man kan få genetiska barn ihop!
När jag pratade med en själavårdare fick jag samma fråga, och helt ärligt så har jag ALDRIG tänkt tanken!
Det är ju min man jag vill ha barn med oavsett genetiska eller inte! Vi väntar nu barn genom adoption! Och det känns helt fantastiskt! Vilken förmån, vilket privilegium att få bli föräldrar till ett litet liv! När vi fick infertilitetsbeskedet var det en tid av sorg, men ett halvår senare började vi adoptionsutbildning och det har bara känts SÅ Rätt!! Nu har jag ingen sorg över att inte få bli gravid eller att få biologiska barn. Nu känns det snarare som att det vore katastrof om jag blev gravid, för då skulle vi ju inte få vårt efterlängtade barn från Taiwan!! 
Och ett litet svar på tal så blir faktiskt barnet vårt eget barn! Även om barnet har biologiska föräldrar som inte kan ta hand om barnet.