Plus igen efter mf/ma

Jobbigt med foglossning..men skönt att bebisen mår bra...

Förra gången jag var gravid sa jag hela tiden..vi får väl se hur länge den stannar...o jag kände aldrig att jag nog skulle bli mamma ledig och få bebisen...så jag kände väl på mig...nu känns det bättre på nåt konstigt sätt...

välkommen hit och grattis till plusset :) det kommer gå kanon bra

Välkommna nya! Och grattis till alla lyckade vul/ul! Nu har jag sluppit bruna flytningar i 2 dagar så nu hoppas jag på att slippa det resten av tiden oxå! Vågar lixom imte riktigt tro på att det ska gå vägen förens de är helt borta! På onsdag har vi KUB-ul och då vill vi inget annat än att se en frisk lite levande bebis! För nu är jag redo att bli mamma! Hoppas ni alla får en härlig helg, sambon och jag tar långhelg och är nu på landet

Spännande och lycka till på ul!! ha en trevlig helg!

Även om allt går bra så känns en ny graviditet aldrig som den allra första gjorde När jag väntade stora tösen så var jag så otroligt naiv och mf och sånnt fanns liksom inte på min världskarta! Det positiva testet var för mig lika med en bebis och att jag skulle bli mamma.

sedan blev jag mamma och nästa gång jag var gravid så visste jag så väl vad det är jag bar på och i det ögonblicket infann sig också oron att något skulle gå fel. Så naiv som jag var allra första gången, det har jag aldrig varit igen.

Nu är jag gravid igen efter 1Ma och 3 mf på raken och det positiva testet jag fick trodde jag inte på förrens det blev starkare och starkare. Jag tog minst 1 test om dagen fram till v9 ungefär...några dagar vågade ja hoppa en dag med test, men annars ja, testade jag varje dag. Sedan fick jag ju även 2 mf innan minstingen, så jag har allt som allt 1Ma och 5 mf i bagaget....

För mig (och min man måste jag tillägga) så ligger inte vårt mirakel i det positiva gravtestet. Vi är snuskigt fertila så ATT vi blir gravida är inte så överraskande. Däremot att FÖRBLI gravid...där är våran utmaning. Jag är i v15 nu (går in i v16 i morgon) och jag tror fortfarande knappt på att vi ska få vår efterlängtade bebis nu....och då har vi ändå sett den i v7, v9, v12 och v13 redan OCH jag har börjat känna små buffar!!!

Vad jag försöker få fram med allt mitt svammel är att går man igenom mf (och som många av oss här även flera) så blir man otroligt rädd och orolig, det är helt normalt! Men, även om man inte hade behövt genomleva mf så hade man, om man redan har barn, troligtvis blivit något orolig ändå.

*kram på dig* 

glömde skriva att jag har 4 barn allt som allt...ettan var jag naiv med och tvåan något orolig....med trean var jag jätte orolig också, trots att jag aldrig upplevt ett endaste mf.

(Sedan med mina nya man så har vi fått alla mf och ma...som jag skrev, 2 innan vi fick vår minsting (min fyra) och 4 som inte stannade innan denna graviditet)

*kram*

Måste tillägga lite om mitt ma!

Att vi fick vårt positiva gravtest var en känsla av "nu måste det väl ändå vända". En nära vän till vår familj dog av alkoholförgiftning i januari- ja han söp ihjäl sig, hittades 1-2 veckor efteråt. Sedan dog min farbror i april, begravning i maj och urnsättning i juni, min mamma dog i juli, begravning i augusti och urnsättning i september. I augusti dog en barndomsvän till mig, har känt honom sen han var 2-3 år och dog 19 år gammal av en överdos. I september dog en kompis mamma - vi var väldigt tajta som små, jag och min syster och deras son- pappa mamma och hans föräldrar, så det kändes. Så när vi fick vårt positiva gravtest ville vi att det jobbiga året skulle vara över! Fick plus i början på september och upptäcktes i vecka 12, en vecka efter att min mans mormor gått bort.

2009 var ett riktigt jobbigt år med 6 dödsfall och ett ma. Värsta var inte ma men det som gjorde det så jobbigt var att det dött redan i vecka 3-4, dvs direkt efter ägglossning och där hade vi gått i 8 veckor och trott och hoppats att vändningen var ett faktum!

Nu har vi ett bf på 30/9, samma datum som vi stoppade ner mamma i jorden, fast ett år senare! och för att aldrig glömma vårt ma gifte vi oss på bf för det, dvs 15 maj!

Ja du Mabaja. Fy fan vilket år. Mitt år var också crazy med två brutna fotleder och 2 mf och 1 ma. Men alla dödsdall du gått igenom. Hu. Hemskt att läsa bara. Förstår att plusset kom lite som en känsla av vändning! Och härligt att det visade sig vara det!

En intressant historia kring det att plussas efter en nära anhörigs bortgång så var mitt ex föräldrar barnlösa i många år. Det gjordes ju inte så många utredningar på den tiden (70-talet) så de gick flera år och kämpade och hon var till och med skengravid (ordentligt) en gång. Men så dog hennes bror och några dagar senare fick hon veta att hon var gravid med mitt ex! Så häftigt!

Ja nu var det ju ingen vändning.. eftersom det blev ett ma... "när ett liv släcks, föds ett annat" - det var den jag hoppades på. men vårt slocknade tyvärr lika fort.

Nya graviditeten väntade vi mest på att få konstaterat att det inte var en fungerande graviditet. Sen när jag blödde så mycket, fyra veckor först, sen i vecka 13 och 21 så blev man ju misstänksam, men nu har jag en riktig kämpe i mig.

fredagen den 13 och en rosa flytning på jobbet.. FAN