Happiness skrev 2010-10-15 21:37:36 följande:
ODD: Alltså jag har inte en vildaste aning om hur det änns det du går igenom. Jag kan bara föreställa mig och jag kommer nog inte så långt med det. Din känsla är 1000 gånger värre än den jag kan föreställa mig. Men det jag kan säga är att den 1000-dels känslan som jag får av att läsa ditt inlägg är vedervärdig....ångesten lägger sig som en cementklump i magen. Och jag mår nästan fysiskt illa. Blir yr och får sätta mig. Tänk och det är bara en föreställningskänsla en tusendel. Kan inte säga annat än att det är fruktansvärt. Jag tycker du är sååå stark.men jag är inte dummare än att jag förstår hur mycket detta sliter på dig. Går du och pratar med någon?
När jag läser ditt inlägg får jag en känsla av att du försöker göra dig fri från flickorna men det är bara pågrund av att du inte orkar. Att du är rädd att ditt nya förhållande inte orkar. Ja det är inte din mans problem.....men har har valt hela dig. Precis som när jag träffade min man då fick han ta mig och min son+ en hel massa problem och ångest. Han har fått offra sig gång efter annan pga min sons idiot till far.
Så det jag vill säga är att din man måste ta hela dig och alla dina barn. kanske tufft för honom men så är det. Det är klart att han har en fri vilja jag menar han behöver ju inte följa med till USA om han inte vill. Men det kan ju du bara inte acceptera. jag hade aldrig gjort det. Men du ska träffa dina flickor för att du är deras mamma (tycker jag) och han får baske mig bara hänga med till USA.
Du kommer återfå din styrka och kämparglöd för dina dötttrar igen. Det är värt att ta fighten för att få hit dem på sommarlovet. Men det är klart du kan inte ha en man som sitter och ger dig dåligt samvete i det du gör. Återigen han har ett val...vill han inte nä då får du åka över själv. det skulle du klara.
Även om det inte hade varit lika roligt kanske. Du är stark ODD du fixar detta. Försök att separera din man från uppgiften så mycket du orkar tills vidare. Det är dina flickor, ditt liv, dina beslut. Hoppas du kunde prata med någon som kan ge dig massor av kraft. Snälla släpp inte detta!!!!!
GRATTIS i förskott och kom ihåg att du hade samma känsla vid förra födelsedagen och den gick över.
*KRAMAR OM DIG OCH HOPPAS DU KAN HITTA DIN KRAFT OCH STYRKA NÅGONSTANS*
Oj, jag fick nog inte fram riktigt hur min älskade man är och mina grunder att inte prata med honom. Han är absolut bäst och den som räknar med töserna i våran familj mest. Jag går ofta omkring och känner att jag bara har ETT barn...men då är han snabb med att påminna mig om att nej, VI har faktiskt FYRA. Han räknar ALLTID med töserna i våran familj...vilket inte jag gör.
att jag inte känner att jag vill prata med honom just nu är inte för att jag känner att våran relation blir lidande...jag vill bara bespara honom lite lidande. Han blir så ledsen av att se mig ledsen för han känner sig ju också så maktlös. Han har valt mig för den jag är med allt mitt bagage (och tro mig, jag har mer av den varan) och han har funnits och finns precis här vid min sida. Han ser det inte som ett alternativ att inte följa med till USA, vi är EN familj och han säger ofta att han känner att töserna är som lilleman, hans barn! Han är helt underbar. Så att jag får dåligt samvete är då bara för att jag älskar denna man så grymt mycket och jag känner mig så ledsen över att ha tillfört detta kaos till hans liv. Ja, han har valt mig och mitt kaos....men jag önskar så att han slapp det.
Där du däremot slår rätt på spiken (säger man så?) är att jag nog försöker att frigöra mig lite från töserna...eller inte frigöra, koppla bort mig mentalt? Jag orkar inte just nu. Har ångest inför varje videosamtal, klarar inte av att prata länge och blir ledsen när det är över. Har videosamtal om några minuter och vill inte....men vill ju såklart. Men ja. hänger du med? Jag saknar mina töser något så otroligt och jag blir så frustrerad av att inte kunna göra något åt situationen, finns inget att göra...bara gilla läget. OCH JAG GILLAR INTE LÄGET. men det spelar ingen roll....ingen som hellst.
Usch, jag vill att mannen min kommer hem så jag bara kan försvinna i hans famn och blunda. Det är fan det enda som verkligen får mig att koppla av och kunna samla kraft...
*kram vännen*
kunde se dem, men återigen inte höra dem...och dem kunde inte höra mig heller. Blir så arg på skiten....han är mycket datorkunnig (brutit sig in i mina email trots bytta lösen och sånnt) och det skulle inte förvåna mig alls om han inte fixar till inställningen på datorn så att ljudet inte funkar. Han brukar stå i bakgrunden och tjuvlyssna, men det behöver han ju inte nu, nu finns ju allt vi pratar om skrivet som chatthistorik.