Jo det finns en bf-lista, länk finns i trådstarten.
Jag har RUL i morgon!!!!
Hur ska det gå, hur ska det gå, hur ska det gå, hur ska det gå. Jag kommer inte kunna sova gott i natt.
Tänk om samma ska händer igen? Fy vad ofattbart hemsk, jag kommer aldrig bli människa igen. 
Blev ledsen på min sambo i går kväll. Han hade varit ute och ätit middag med en kompis och en bekant som belöning för att de hjälpte kompisen att flytta i lördags. Jag vet att han inte hade berättat för kompisen om att vi är gravida igen. Han tycker inte läge har funnits (trots att de åt lunch bara de två häromveckan) och i går ville han inte heller berätta något eftersom han inte kände den tredje personen som var med.
Jag blev SÅ ledsen över det här. Jag kan ju själv inte dölja att jag är gravid (vill inte det heller) och får ju därför berätta på frågor om det är vårt första barn att det inte är det, med antingen den korta eller långa versionen om vad som hänt oss tidigare. Men för honom är det så enkelt, att aldrig berätta något. Inte berätta om vad som hänt oss, inte berätta att vi är gravida igen. Jag vet att han är världens stoltaste, men att han är så fruktansvärt rädd att något ska gå fel igen, att han inte vill berätta på tex jobbet - kollegorna (förutom chefen) vet inte ens om att vi var gravida med Wilma. Det känns orättvist att han slipper undan frågor. Det känns också tråkigt att han inte vill dela sin glädje med sina kollegor - och den här kompisen då. Hans andra kompisar vet om att vi är gravida så det är inget konstigt. Jag vill ju att alla ska veta om det! Och han ska ju berätta, förmodligen känns det lugnare efter RUL om allt visar sig bra. Jag är bara besviken över att han inte berättat redan. Kompisen väntar själv sitt andra barn med sin fru, med bf i morgon, så man tycker ju att de borde nämna graviditeter och barn ganska ofta när de ses iaf.
Och så blev då han ledsen över att jag gav uttryck för att misstro honom över hur stolt han är över både Wilma och den här graviditeten. Han tycker ju att det är jobbigt att berätta på jobbet eftersom det kommer bli följdfrågor. Sånt som jag hela tiden får stå ut med. Så där låg vi och grät båda två i går kväll. Känsliga och oroliga, eller vad? 
Vad gulliga ni är som svarar. 
Det var ju väldigt likt som du sa Javisst fast tvärtom-roller. 
Ja visst är det så, man reagerar väldigt olika och det får man göra också. Jag försökte dölja graviditeten fram till v 13 vid KUB, men därefter så struntade jag i att klä mig säckigt. Det dröjde ändå flera veckor innan folk faktiskt vågade fråga om jag var gravid. Och på nåt sätt så blev jag ändå glad över det. Det är som att jag vill våga tro på att det ska gå bra, att våga hoppas det. Samma med att jag så gärna ville köpa en liten body efter KUB, för att jag ville våga hoppas att en bebis ska få bära den en dag, medan min sambo inte ville att jag skulle köpa något, men att han inte på något sätt ville hindra mig från att göra det heller. Vi pratade med kuratorn om det och det var hon som satte ord på att det förmodligen var bra för mig att göra det, att det handlar om att våga tro och hoppas. Min sambo är förmodligen så fruktansvärt rädd för att något ska gå fel (mer än vad jag anar) att han inte vågar se längre fram än någon dag i taget (med undantag för att vi faktiskt tittade på barnvagnar i helgen). Och jag vet att han är sån! Han är så otroligt omtänksam och mån om att jag ska ha det bra hela tiden, så det är klart att han är rädd för att något ska hända både mig och bebben.
Det är nåt jättefel på mina tårkanaler för ögonen blir blöta stup i kvarten. Det ska bli så skönt efter i morgon, för jag tror ändå att allt kommer att se bra ut. 
Tack för tummarna förresten!!
Supersöta bebbar det där MCT!
MCT, ja men precis, det var precis så han sa till mig i går. Att jobbet är hans fristad, för han tänker på det här varenda minut ändå och att han inte orkar med frågor. Och när han berättade det så förstår jag ju det. Han vill inte vara privat på jobbet. Hans mor gick bort för fyra år sen i cancer och även då höll han det för sig själv och berättade inte vad som hade hänt. Så det är hans person, och ibland glömmer jag bort mig själv och undrar varför han inte gör som jag.
Ja lilla söta Wilma ska bli storasyster! Jag tror hon har ett vakande öga på oss.
Tack mimmi! Nej det viktigaste är att vi fortsätter prata med varandra för det är så mycket enklare att förstå varandra då. Tyvärr har jag en förmåga att samla ihop saker jag undrar över och inte ta det direkt med honom. 
Ska be läkaren att vara noggrann med att förklara allt han ser och inte sitta tyst men jag tror inte jag behöver det. Han är så bra och borde komma ihåg oss litegrann iaf och veta hur viktigt det är att vi får veta allt.
Skönt att man kan gå och lägga sig snart så det bara är sömn emellan fram till ultraljudet...!
Meddelar er i morgon...! Kram!
Inga bilder blev det men allt såg BRA ut!!! Han tittade jättenoggrannt in i minsta blodkärl och förgreningar, allt allt allt. Han är så bra, förklarar allt för oss! Phu!! Jag tror det är en pojke men frågade inte. Såg mkt misstänkt ut när han tittade mellan benen Åh vad jag är avslappnad nu...
Han sa förresten 11 sept, dvs 18+6 idag, istället för 19+0 enl senaste UL.
AHHHHH vill bara skrika ut hur glad jag är över det här! Det här har vi aldrig upplevt, den här glädjen man kan få av RUL och inte avgrunden vi varit i tidigare!
TACK fina ni i denna underbara tråd, för allt, för stöd, för hopp, för uppmuntran. Det betyder så mycket! 
Nu är jag hemkommen från jobbet, massor att göra där efter en veckas frånvaro pga förkylningen, men jobb är ju det sista man vill tänka på i dag. 
Läkaren var lite rolig, när vi sa att 11 sept blir ett lätt datum att komma ihåg. Då sa han att han själv är född då. 