Plus igen efter mf/ma

Kl 15.26 kom älskade busungen till världen! 16 min me krystvärkar så de gick me en jäkla fart! Tens + lustgas va de enda jag hade som smärtlindring, legat me värkar i 16 timmar men de har gått bra! Uppdaterar lite mer senare! Men sprack nästan ingenting, va något stygn bara, o dom sa att ja hade en jävla kraft när ja krystade, dom va imponerade.. känns bra!! :D Han e så fin.. sitter hos pappa Charlie nuu :)

HEJ!!
Nu är jag hemma och var världens finaste lillasyster med mig hem!!!   Miraklet vägde 3816 g och var 51 cm lång. 

Här kommer min förlossningsberättelse... läs och häpna  

Jag vaknade 7:30 den 15/4 på BF+14 , steg upp och kände den första värken. Den gjorde inte direkt ont, men tände en gnista hopp iaf... Under förmiddagen kom några till, men inte direkt regelbudna, kanske var 20 minut
Kl 10:30 var på överburenhetskontroll på förlossningen. Allt såg bra ut. Det var fostervattnet som låg i underkant, men fortfarande normalt för att vara så sent i graviditeten. Läkaren gjorde en hinnsvepning. Jag var öppen ca 2 cm och tappen var i princip utplånad.

Den gjorde nog susen för jag började genast känna mer onda värkar, dock fortfarande oregelbundna, ca var 15 min.

Vi gick ut en runda efter lunch på lekplatsen med Ludvig, jag satt mest på en parkbänk och andades igenom de glesa värkarna. 

Gick in strax efter 13. Pendlade mellan att sitta ner och vara uppe och röra mig och upptäckte att värkarna kom tätt så fort jag var uppe och rörde mig.  Jag började klocka dem och de blev väldigt fort tätare. Gick i princip neråt för varje värk, först var 10:e minut, sen var 8:e minut sen var 5:e och plötsligt var det bara 2-3 minuter emellan.

När kl var 14:40 ringde jag hem sambon. Bara minuter senare började det kännas olidigt. Jag försökte få tag på sambon direkt igen och be honom komma NU.. Men han svarade inte. Ca 15:20 kom han hem, då hade jag ringt förlossningen och vi var välkomna in. 

Jag låg i sängen och hade så tätt mellan värkarna att det knappt fanns något alls vila emellan.Sambon hjälpte mig upp och jag staplade mig iväg, när jag kom till hallen kände jag krystimpulser och sa till sambon att det här går aldrig. Tog mig till närmaste soffa, vilket blev Ludvigs rum. Sambon kom efter och började dra på mig skorna. Jag fräste ilsket att det inte behövdes  några skor. Jag sa åt honom att det här går aldrig. Jag kan inte sätta mig i någon bil.

Sambon ringde då 112, klockan var då 15:26, han satte sig brevid mig och höll min hand, jag började krysta för jag kunde inte hejda mig. Sambon fick då direktiv om att jag skulle andas, andas, andas, så jag försökte så gott jag kunde. Vid detta laget skrek jag ganska höggljutt och samtidigt hör jag väldens ledsnaste Ludvig som smått tvingas bort av mormor in i vardagsrummet. Han är helt förtvivlad.

15:35 ser jag tre ambulansförare komma in i Ludvigs rum. Aldrig har jag blivit så lättad i mitt liv. Tobias springer ut och lugnar Ludvig, och lite senare ser jag dem båda stå bakom en av ambulansförarna som håller min hand.

Jag krystar och känner att bebisen huvud kommer. En liten paus och sen nästa krystvärk är bebisen ute. Klockan är då 15:40. Ambulansföraren håller upp en blå liten sak, och jag ser att det är en tjej. Det är en tjej skriker jag. Är det verkligen en tjej? Mamma det är en tjej hör jag mig själv säga. Hon ger ifrån sig ett skrik.

Nästa stund kommer en barnmorska också in genom dörren. Hon tittar på mig och sa, det där gjorde du bra. Här behövs ju inte jag, och så log hon.Ambulansföraren som förlöste mig deklarerade att hon hade segerhuva. Han sa att det här kommer att bli en speciell tjej, med mycket tur i livet.

 Jag fick bebisen en kort stund på bröstet. Ludvig stod och kramade hårt pappas hand och hans ansikte kommer jag nog aldrig att glömma. Svårt att förklara, men oj, så mycket som måste ha cirkulerat i denna 3 årings huvud just då!

De hämtar en bår och jag sätter mig på den och vi kör iväg i sakta mak mot förlossningen. Alla är helt lyriska. En av ambulansmännen gjorde sin sista dag på sin praktik på sin utbildning till ambulansförare och de hade pratat just idag om att nu fattas det bara att vara med om en förlossning, och nu fick hon det. Hon var så himla gullig, och jag är så evigt tacksam åt dessa tre underbara människor som hjälpte vår lilla tjej till världen. Utan dem vet jag inte hur det hade gått... Både med en segerhuva och navelsträngen runt halsen tror jag aldrig vi hade fixat det utan dem!

Riktigt tyst, alla är nog ute. sugar, det låter jättehärligt med Abisko, är ju så vackert där.

Här händer det lite saker. Sedan i går läcker jag lite fostervatten och har inatt haft ont, och nu på morgonen även lite blod i vattnet. Kom nyss hem från förlossningen som skickade hem oss ett dygn, om vi inte återkommer själva med värkar eller vatten som gått...
Nu sitter jag med rätt så onda förvärkar ca var tionde minut och börjar ana hur ont detta kan göra sen...

Mitt blodtryck var högt, 150/93 + lite äggvita i urinen så vi ska tillbaka på koll imorgon bitti igen.

Vill så gärna berätta detta för familjen men ska försöka hålla mig så det blir total överaskning när bebis tittar ut, enligt bm, inom kort...
Hoppas hon har rätt.
Hon undersökte mig men jag var inte öppen ngt, men huvudet var fixerat långt ner och hon kunde känna det plus att allt kändes liksom ok för att föda, förutom hinnan (vattnet?) som var kvar då....

Har missat mycket då jag inte varit inne under hela helgen.

Sugar: Stort grattis till förlovningen, vad kul  

Lägg ner allt gnabb nu så att tråden blir som vanligt för de som är gravida och förväntansfulla.

Bra sagt, får se om man vågar gå med i den här i framtiden beroende på stämningen som råder vid det tillfället...