Plus igen efter mf/ma

Min man var jättepositiv sist trots att jag hade en så dålig känsla. Tror inte riktigt jag vågade uttrycka hur orolig jag var då även om jag samma morgon som det negativa vulet sa att "det känns inte bra"... Hade inget mer än magkänslan att basera det på då. Inte en blödning, inte ont. Nada. Den bara låg där inne, orörlig 1,5 vecka mindre än den borde...
Maken är lite mer nervös denna gång men märker på mig att jag är mer positiv och då vågar han också hoppas. Plus att senaste vulet ju var en vecka senare än den avstannat sist så Det gjorde ju en del för oss båda. Men nu när det närmar sig vul igen så blir jag fundersam - känns det verkligen bra? Borde jag inte vara lite svullen om magen iaf? Och borde jag inte känna livmodern ovanför blygdbenet? (Hur fan man nu känner den?! Jag tror jag klämmer på nån förvirrad magmuskel?). Haha. När man aldrig varit gravid (eller gått så här långt i en graviditet) så vet man ju inte?!

Odd och sommaren: Håller tummarna för er! Klart det ska gå bra nu!!!

Kram på dig också. Det är du och jag (och alla andra som vill hänga på ) mot blödningarna!! Heja!Tack, jag behövde höra detta. Jag känner att det MÅSTE gå bra denna gång, det finns inget alternativ! Vad gulligt med alla omtänksamma kommentarer. Kram på dig!

Jag känner igen mig sååå mycket i det du skriver!

Min man reagerade inte så mycket när ma kom mer än innan när jag var säker på att det var kört så sa han bara "det kommer gå bra"... och sen när beskedet kom så tröstade han mig, men visade inte själv hur han kände. Inte mer än "vi börjar så fort du slutat blöda"..

Däremot när vi var på väg in till vul i 7+6 säger han att han är livrädd! Första reaktionen!!! Då hade det gått fyra månader! Sen när jag började blöda i 13+2 så kunde han inte jobba efter att jag berättat att vi måste in till gyn...

Apropå livmodern, känn inte! Du blir bara förvirrad.. Jag försökte i början, men gav upp, nu för någon vecka sen däremot kunde jag urskilja, när livmodern går upp till naveln.. haha.

Tack till dig också

Ja, hur fasen känner man livmodern ovanför blygdbenet? Din tok. Och du, det är bara naturligt att du känner efter extra mycket och oroar dig nu, det är rädslan som sätter spinn och den finns där utifrån vad som hänt tidigare - inte utifrån hur du har det nu. Jag är säker på att du får se en ny härlig pose av din lill* på torsdag. Ska tänka på oss alla i tråden då.

Kram

Tar och svarar på min egen fråga . Min man var som sagt lugn förra gången. Han trodde verkligen att det skulle gå bra. Själv var jag rätt nervös även om jag hade gott hopp jag med. Vad gällde möjligheten till ett negativt besked när vi skulle in på första vul i vecka 7+ hade han bara tänkt på hur jag skulle ta det i så fall. När det visade sig att den var för liten och kanske inte levde blev han jätteledsen. Vi bara grät båda två.

Den här gången känner jag mig visserligen rätt avstängd, som sagt, men faktiskt starkare också. Det som var en bottenlös mardröm förra gången, tanken att förlora "barnet", är nu något som jag vet är fullständigt vedervärdigt men också något jag vet att jag överlever. Min man däremot är verkligen mycket mer orolig nu! Vi byter roller, liksom.

Mabaja: Ok, ska sluta känna.  Har ju haft den underbara förmånen att peta på livmodertappen två ggr om dagen hela jäkla tiden också då jag stoppar in progesteronvagitorer! "Shit, oj, va låg den är idag." "Nu är den lite hård ska den va det?". Hahaha. MEN jag har lärt mig att livmodertappaen säger NADA om hur det är därinne iaf.
Vilken söt man du har. Men det låter väl bara mänskligt att inte kunna jobba när man får jobbiga nyheter. Säger ju en hel del hur mkt det betyder för honom.
Jag minns min egen sorg när vi såg den orörliga bönan på skärmen men kommer ALDRIG glömma min mans min. Börjar nästan gråta nu när jag tänker på det. Han såg så förstörd ut. Det var han som "tjatade" sig till att vi skulle börja försöka bli gravida så han har varit sugen längre än jag. Och när det sen gick som det gick. Plus att jag kände mig misslyckad för att den inte levde... Nä, det där är en upplevelse jag inte vill överlåta till någon annan, fiende eller ej.

Sommaren: Å, tack! Ja, vi får skicka många fina vibbar på torsdag!

Åh vad jag känner igen mig! Jag har varit lugn, trots blödningar, i tre veckor nu. Imorgon är det dags för VUl nr 5(!). Jag har slutat blöda, har molvärk och ömma bröst och är trött. ÄNDÅ är jag skitorolig. Jag vill inte att det ska vara något fel! Jag vill ha den här bebisen!

Jag drömde i natt att jag fick hålla bebisen på min mage. Det var ännu en pojke och det spelade ingen roll. Åh vad jag älskade den där bebisen och jag kan fortfarande känna hur mjuk hans hud var och hur gott han luktade. Och då var det bara en dröm, men efter den inser jag hur mycket den här graviditeten betyder.

jag känner igen mig såå i din historia om hur misslyckad man känner sig eftersom det döda ligger i MIN kropp!

Jag hade även lite dåligt samvete eftersom det var jag som tjatade till att han skulle bli medgörlig om en bebis. Jag förstår inte att han fortfarande är min efter allt mitt tjat! Fick besked om att min mamma var döende i lungcancer för två år sen och då insåg jag hur viktigt det var för mig att bilda en egen familj. I mars 2009 tog jag ut min p-stav trots att han tyckte att det var tidigt. Men när det tog 10 veckor innan jag fick min mens så insåg han att man blir faktiskt inte gravid 2 veckor efter att staven kommit ut!

Sen dog min mamma och då kom hans barnlängtan ikapp mig.. så två veckor efter begravningen var det äl och sen ett plus!

Det tråkiga var ju att det var dött redan när pluset kom. och att vi fick veta i vecka 12.. och inget fanns kvar för det hade tillbakabildats! utan det enda som fanns var en växande livmoder..

Ja ja, nog om mig. Jag tror att det tog mycket på min mans krafter när det blev så svart på vitt att vi inte hade något i magen men väntat på en bebis! Sen att det inte funkade med tabletter heller utan slutade med en skrapning.. INTE roligt!

Sen att inte kunna få en komplikationsfri graviditet efter det! men nu vet jag vad det faktiskt betyder för min man!

Maria204: Å håller tummarn för imorn!!

Mabaja: Usch, lät som en jobbig tid. Men nu har ni kommit ur det tillsammans! Man känner sig oerhört gift efter såna upplevelser har jag märkt! Det kommer ju alltid något positivt ur det onda oftast! *kram*

Vi gifte oss nu på vårt ma:s bf-datum! Det var i samband med mammas sjukdom som vi insåg att det är vi två mot världen! Vi hade 6 bortgångar förra året och ett ma! Nu gifte vi oss på bf för att alltid minnas vår lilla bebis! För att den alltid ska bli ihågkommen och vara den första!