Plus igen efter mf/ma

Nej men vad tråkigt!
Det kan ju ha varit en kemisk graviditet, tyvärr... alltså att ägget blev befruktat men det fick inte riktigt fäste i livmodern, så du började liksom bli gravid och hcg började stiga men så lossnade det.  
Fy vad synd, det suger verkligen att få upp hoppet sådär och så blir det inget... Mitt tredje missfall var ett sådant, inte kul. Tyvärr är det nog bara att vänta och se vad som händer, var det en kemisk så kommer mensen snart.  
Stor kram!

Angående symptom som kommer o går - såhär har jag fått det förklarat för mig:

Hormonerna ökar men kroppen vänjer sig också vid hormonpåslaget. Så en dag mår kanske kroppen skit av hcg 250, medan nästa dag har kroppen "vant sig" vid det, och man mår mkt bättre. Några dagar senare är hcg på 1500, och då reagerar kroppen igen och man mår skit, men några dagar senare har kroppen vant sig, igen, och man mår bättre.
Och det är individuellt hur starkt kroppen reagerar på hormonerna och hur snabbt man "vänjer sig".

Vet inte helt om det stämmer, men det kändes väldigt logiskt iallafall.

LYCKA TILL MABAJA!!!!

Fasen vad roligt vännen! Jätte-grattis till lillasyskonet i magen!

Vilken fin mage leaeva!!!!

Vadå jag fattar inte?
Hon ÄR alltså gravid. Men är avundsjuk på alla som är gravida..? Eh, va?
Och sedan så klagar hon på att hon är avis på alla som får barn tätt, när hon fått tre på fyra år... ja herredudanemej...

Känner mig dock grymt träffad av det där att berätta om sitt missfall när man egentligen borde visa stöd...
Min syrra blev gravid bara några veckor efter jag fått mitt första mf. När hon ringde i v.7 och berättade att hon var gravid så satt jag hemma, sjukskriven, och blödde ut vårt foster. Hon visste inte om mitt mf för jag hade inte orkat berätta ännu. Så, när hon berättade att hon var gravid var det verkligen jättesvårt att vara genuint glad, eller jo, jag var ju glad för hennes skull, men jag var så upptagen av min egen sorg. Att hålla tyst om missfallet var liksom inget alternativ eftersom hon hade tänkt komma och hälsa på mig bara några dagar senare...

Efteråt var hon JÄTTEARG på mig som berättade, som "förstörde" hennes glädje. Hon frågade mig om hjärtat hade slagit innan fostret dog och ja, det hade det ju, så det sade jag att det hade. Det gjorde henne extremt orolig förstås, men jag tänkte inte så långt, att jag borde ha ljugit om sådana detaljer för att lugna henne.... Än idag klandrar jag mig själv för att jag inte lindade in det bättre.... med det var en svår tid.

Fan, jag blir fortfarande så ledsen att jag börjar gråta när jag pratar om det här. Jag BORDE visat stöd bättre. Men jag var så jävla självupptagen. Och hon är nog fortfarande bitter på mig, även fast jag bett om ursäkt i efterhand.

MCT, jag rekommenderar också ett angelsound. Jag tror jag hörde hjärtljuden för första gången i vecka 10+ eller 11+ med det.

Tack snälla snälla snälla Kjaam. Fasen vad glad jag blir över ditt stöd, det här har ju liksom blivit som en tagg i hjärtat på mig, som jag inte riktigt vet hur jag ska bli av med.

Jag är ju jätteglad att hon fått sin bebis nu, och att vi kommer få jämngamla kusiner. Men hur hon behandlade mig just då, när jag befann mig i missfallshelvetet, tyckte jag var rätt... hårt.. Jag är fortfarande jätteledsen över det, och hoppas den känslan kommer blekna med tiden.
Jag är medveten om att jag gjorde fel, och jag har bett om ursäkt i efterhand. Men ja, det verkar inte riktigt ha någon verkan, vår relation är stel och konstig nu, vilket jag verkligen tycker är skit-trist.

Skönt att din svägerska är lite mer förstående!

Ja, man lär sig verkligen att uppskatta det man har.
Jag tycker att erfarenheter av mf gör att man lättare kan "ta" om någon reagerar hårt när man berättar om sin graviditet. Man har ju liksom lärt sig att det inte har med en själv att göra, eller ens graviditet, utan om deras egna tuffa erfarenheter.

Jag förväntar mig inte alls att folk ska bli överlyckliga över att jag är gravid, när jag berättar. Missfall är ju jättevanligt, så självklart finns det folk i ens omgivning som blr påmind om att de haft missfall. Därför är jag alltid lite försiktig när jag berättar.
Och när jag pratar om graviditeten försöker jag alltid nämna hur tacksam jag är över att vi kan få barn. (Även om jag har ryggont, inte kan sova, har foglossning, måste ta sprutor varje dag etc. så är det petitesser jämfört med min enorma tacksamhet.)

Ha en fin vecka tjejer, nu sticker jag o sambon på semester. Ses om 1,5 vecka! (Vid det laget kommer Prommis ha fött barn och MCT kommer ha sett sina spralliga twins i magen än en gång!)
Kram!