BF November,2010 DEL 2

Hedi skrev 2010-11-02 23:15:02 följande:

Dazz: Du kanske har nagra bra knyttips? usch va jobbigt med hostan . Jag maste knipa som bara den om jag nyser, riktigt jobbigt hoppas man kan träna upp det där sen.

frogster, jag förstår dig så väl. jag var också jättebesviken på min mamma när första föddes. jag har förstått i efterhand att det till viss del handlade om missförstånd och galna nyförlöst-mamma-hormoner men jag kan ändå tycka att hon prioriterade fel. vi har pratat mycket om det nu inför det här barnet och jag hoppashoppasHOPPAS att hon förstått och att det ska bli bättre den här gången.

säger ABSOLUT inte att det ligger hos dig, det är VERKLIGEN inte det jag menar, men när du pratar med henne och när du tänker över vad som händer, tänk då också på i vilken speciell situation man är som nyförlöst. hormoner sprutar åt alla riktningar och man tolkar saker så lustigt. alltså återigen, jag menar absolut inte att hon är oskyldig och allt sitter i ditt huvud, bara att man tar åt sig det så mycket MER när man är i det läget. i vårt fall förstörde mina tolkningar och tankar så mycket i efterhand, jag tycker fortfarande att hon borde funnits mer för mig och att hon borde låtit bli att säga många av de sakerna hon sa, men i efterhand kunde jag också se hennes situation. man kan se det som att hon gjorde och sa fel då, men att det var min reaktion som gjorde att det FÖRBLEV dåligt mellan oss så länge.

har ett klockrent exempel som iofs inte alls handlar om tiden efter förlossningen men som kanske ändå kan illustrera hur jag tänker. min mamma är förlösande bm och under hela första graviditeten så kunde hon kläcka ur sig saker som "det är inte säkert förrän vecka XX", "håll koll på alla fosterrörelser, minskade fosterrörelser är farligt", "man kan inte andas ut förrän barnet är fött" osv. allt jag ville att hon skulle säga var hur LYCKLIG hon var för min skull och hur FANTASTISKT det skulle bli att få ett barnbarn. så där och då var jag jättesårad och upplevde det som att hon inte var glad för att jag skulle få barn. men i efterhand, när hormonerna lugnat sig så förstod jag att hon ju var lika glad som jag var men att med hennes kunskap och erfarenhet så var hon också så orolig att något skulle gå snett så hon helt enkelt inte KUNDE uttrycka den lyckan. hade jag kunnat tänka rationellt där och då hade jag förstått det redan då och ändå vetat att hon gladde sig. den här gången vet jag redan det och har därför inte ens reagerat över att hon säger sånt ibland.

funderade på det med att ingen varit riktigt glad över din brors barn innan. kan det kanske handla om lite dåligt samvete? att hon nu mår dåligt över att hon glatt sig så över ditt barn men inte över hans att hon överkompenserar nu?

min mamma har på något sätt haft bilden av att jag inte behöver hennes hjälp. jag har ett stabilt förhållande med en underbar man som finns hundra procent, hans föräldrar ställer upp (de bor iofs inte här så de är inget dagligt stöd), stabil ekonomi osv, så hon verkar inte kunna förstå att JAG behöver henne för att hon är MIN mamma, och att jag struntar i om någon annan har mindre stabilt, jag behöver henne NU. och jag vill att hon ska säga att MITT barn är FANTASTISKT. det har gjort att hon inte kunnat förstå vad hon kan erbjuda mig, jag har det ju så bra ändå. kanske kan det vara något liknande? att din mamma tänker att hon behövs bättre för din bror och hans barn då det är instabilt och du har sådan ordning omkring dig?

oj, det blev långt, lite självterapi där också tror jag ;) hoppas du tolkar mig rätt. jag har själv mått sååå dåligt över hur det blev med min mamma, så mitt stora råd är att försöka förstå varandra direkt och inte låta det gå tid. lycka till!

Tack Sunflower. Jag var så rädd att det kunde misstolkas som en förringning av de känslor man kan ha som gravid och nyförlöst så jag är glad att så inte är fallet :)

Popcornplaya, jag tycker du ska ringa ändå, är ju jättesvårt att säga. Hellre en gång för mycket än en gång för lite, det säger de ju själva...