Bisquit skrev 2010-06-28 13:19:09 följande:
Håller alla mina tummar och tår för pennyjenny!
Är så besviken på min sambo just nu.... allt gick jättebra i fredags, på lördag förmiddag får han ett samtal från en arbetskamrat och måste åka in och trösta henne för att någon annan på jobbet har tydligen varit "dum".. Fattar inte alls varöfr min sambo ska dit och trösta, så bra vänner är dom inte. Vad jag vet? Iallafall, hela huset fullt av gäster och jag var jättetrött oh jätteledsen. Ville inte att han skulle åka men det gjorde han ändå. Kul... Känns som jag alltid kommer i andra ( tredje, fjärde ) hand.
Sen på kvällen när alla gäster hade åkt så gick vi ut med hunden, då var kl 22. Hörde att grannarna var nere vid sin grillstuga, åker dit. Innan jag ens hinner kliva av typ så har han hoppat in i bastun.
Jag vet inte ens om jag får basta och jag vill inte heller. Väntar ett tag. Sen töttnar jag och går till stallet.
Sitter där en timme ( pysslar lite ) innan jag går hem. När jag kommer hem har det gått en och en halvtimme sen han "försvann". Då ringer han, jag skiter i att svara. Tycker att lite orolig kan han gott vara... ( vilket han inte är )
Han är den som har hemnyckeln så han "vet" att jag inte kommer in.
Sätter mig i uterummet hemma och väntar. När kl blir ett på natten. så smsar jag och skriver att han kan väl åtminstone komma hem och släppa in mig så jag kan göra något annat.
Han kommer hem och verkar inte vara ett dugg orolig för mig eller bry sig om vad jag har gjort. Han äter lite sen säger han att kom nu så går vi och lägger oss. Verkar inte alls förstå att han gjordt något korkat? Och jag orkade inte prata med honom då heller eftersom han hade fått i sig en del sprit i bastun.
Var så otroligt arg och besviken.. pratade knappt på hela söndagen. han frågade om det var något ( vilket han borde ha märkt ) men det var inte på det här gulliga sättet utan mer... Meh, va är det med dig nu då?
Ingen godnattpuss igår, ingen imorse heller.
Jag är så trött på att jag inte får vara "sur" utan att han blir det och att jag alltid ska ta första steget till försoning.
Så nu sitter jag här på jobbet och är alldeles gråtfärdig och besviken och vet inte vad jag ska göra.... eller säga.
Eller är det bara jag som är gravid-hormonig och borde tagga ner?
Hej Bisquit, vad jobbigt för dig. Förstår att du är ledsen.
Min erfarenhet är att det bästa ibland kan vara att varken välja att själv krypa till korset med svansen mellan benen eller att vänta på att han ska göra det. Vad jag menar är att du kan ju berätta hur du känner sakligt och be att han ska sätta sig in i det från din synvinkel, utan att för den skull ge honom rätt eller nåt sånt. Du har ju rätt att bli ledsen när han är tanklös. Samtidigt så kan det vara bra att berätta hur man känner utan att vänta på att någon ska förstå det själv. Jag känner ju inte din sambo, men människor har ju olika "kompetens" när det gäller att känna in hur andra upplever sakar. De kan ju vara bra ändå, men behöva lite tydligare budskap :)
Jag tycker inte din reakation var alls konstig. Förresten, även om vi är "gravid-hormoniga" som du skriver och det bidrar till hur man känner, så spelar väl inte det någon roll. Känslan är ju lika på riktigt och kan inte viftas bort mer än någon annan känsla, och hormonerna kommer på köpet med graviditeten.
Hoppas det känns bättre snart.
Så jäkla orättvist! Stackars PennyJenny 