BF November,2010 DEL 2
Tänk, jag har fortfarande inte kissbrått på natten!
Och då dricker jag inte för lite heller.
Men jag har dåligt samvete för egentligen en löjlig grej... När jag väntade de tre första så njöt jag av att vara gravid, njöt av sparkarna och rörelserna och hickan och att ha stor mage. Gick stolt och visade upp den. Även om jag hade foglossning som 17 och mådde illa och spydde ända till förlossningen plus en massan andra krämpor. Nu kan jag inte riktigt njuta av graviditeten... Magen är jag trött på, den är stor och i vägen, jag är trött på att stöta den överallt, att inte kunna böja mig och inte komma upp eller ner på golvet utan stånk och stön. Är urless på min onda rygg och illamåendet och längtar till förlossningen. Ändå älskar jag ju förstås denna baby lika mycket som mina andra barn, men gillar inte själva graviditeten. Alls.
Någon annan som känner så? Jag har som sagt dåligt samvete för det här (vilket ju är löjligt egentligen...)