Vi som längtar efter plus efter missfall del 3

Nu gråter jag. Jag blöder mer och mer.
Varför ska det vara så omöjligt att få behålla ett barn?

Sugar jag har haft fem missfall har bara blödit en gång av mina grav och det började från v 4 till v 16 men hallå han går i ettan nu :)
Mina missfall har jag inte haft ont inte känt något fel osv osv, de sista var liksom bara att mina test blev svagare sen efter ngn v kom blödningarna.

Ja jag vet att man kan blöda en massa med klumpar osv och allt e bra ändå, men det hör faktist till ovanligheterna. Men bruna flytningar och små blödning vid mens dax e normalt vid en graviditet iallafall i början :)
Så hoppas på det bästa :) det kommer säkert gå bra. Nu vid mitt sista missfall kom det massa mörkt blod minst dubbelt upp en vanlig mens och jag var i v 5+5

Sugar, gråt inte... Tänk om allt är som det ska ändå? Lillgumman!!! Tänker på dig!!
KRAM

Å, sötaste du! Kramar i massor!!
Ovissheten, och pendlandet mellan hopp och förtvivlan är inte lätt!! Och vad kan man göra åt det... Bara vänta och se!!!

Det känns långt borta nu... men jag lovar när din lill* äntligen kommer, om 8, 11 eller 15 månader så kommer det vara så självklart att det var JUST DEN du väntat och längtat efter!!

Sugar - skulle precis skriva ett stort GRATTIS till dig vännen, men så ser jag detta.. Blöder du mkt - typ mens? Tänk på att det inte är ovanligt att man blöder, det kan fortfarande gå vägen!  Enligt min läkare så har det ingen betydelse för utgången att man blöder lite i början. Håller tummarna stenhårt för dig och för SoMa! Jag tror på att det kommer att gå bra!

Lite Ego - idag kom pappren från läkaren, bara att skriva på och skicka tillbaka, så är vi med i studien - sååå härligt! =) Bara att hoppas på att plusset snart kommer så jag kan börja medicinera.

Många fredagskramar till er

Tack, ni är så snälla! Det känns bara så himla hopplöst, kraften bara går ur mig. Orkar inte fler missfall nu alltså.

Nej inte riktig mens ännu, men mycket mörkt brunt.

Hej paa er alla. Brukar smygläsa här inne och haalla tummarna för er att ni plussar snart och att det haaller sej. Det är dock *jättevanligt* att det blir missfall i början av en graviditet (har sett statistik paa att uppskattningsvis 2 av 3 graviditeter slutar med tidigt missfall) men att de förr skedde saa tidigt att de flesta kanske anade med inte säkert visste att de var gravida. Nu när tekniken har utvecklats och man lätt kan beställa tester och det till en billig penning kan man testa saa tidigt som t.o.m. innan BIM själv hemma, enkelt och utan tid-och-spring hos barnmorskan saa faar maanga fler bekräftat att de är gravida för att - naturligtvis - sedan bli förkrossade för att det slutar med missfall, missfall som förr bara hade tolkats som en försenad mens. Med det vill jag bara säja att tro inte att det är fel paa er för att det händer  (även om det rent psykiskt sett varje gaang är fruktansvärt och ett rent helvete). De flesta som gör en utredning faar reda paa att det inte är naagot fel paa dem. Det är bara helt enkelt slumpen som gör att cellerna inte delar paa sej som de borde och att kroppen daa väljer att saa tidigt som möjligt avsluta graviditeten (för att vid ett senare tillfälle börja om paa ny kula). Detta laater rusktigt kliniskt och känslokallt nu när jag läser igenom det när det jag egentligen bara vill säja är att :
1) det är inte er det är fel paa
2) ge inte upp
3) förr eller senare haaller det till färdig bebis för de allra flesta!!!

och... glöm inte bort kärleken mitt uppe i all äl-testning och graviditestestning möjliga graviditetssymptom även om det är dösvart!! (talar av erfarenhet!)

Sköt om er... haaller tummarna!
Kram

Sugar. Du ska väl inte riktigt ha din mens än va? Som de redan skrivit är det suuuuper vanligt med blod i början, och du har än så länge bara bruna flytningar. Kommer de även om du ligger och vilar? Jag hade känlig tapp och hade färgade flytningar i början.

Nej det kommer mer när jag är uppe och rör på mig. Tog en promenad förut, då kom det mer och mörkare flytningar. När jag var på jobbet kom ljusbruna.
Jag är medveten om att jag är löjigt nojig, men efter ett par missfall balanserar man ju på gränsen till galenskap och depression så fort minsta lilla blodfläck uppenbarar sig.

Ska försöka undvika att total-spamma tråden med oroliga inlägg, men jag har liksom ingen annanstans att vända mig. Sambon vill inte ens prata om någon eventuell graviditet innan han vet att det liksom ÄR något.