• Anonym (rädd)

    Blodpropp i benet - rädd

    ag fick för tre dagar sedan veta att jag har en blodpropp i benet - djup ventrombos (DVT). Det kom som en total överraskning. Jag hade i några veckor varit lite öm i ena vaden och den var lite svullen - det skilde ca i halv cm i omkrets jämfört med den andra. Jag trodde att det kanske var en muskelbristning. Jag var hos läkaren två gånger som skrev ut anti-inflammatoriskt och smärtstillande. När det inte hjälpa skrev han en remiss till en ultraljudsundersökning av vaden - "för säkerhets skull". Och där får jag beskedet, DVT. Och sen skickar de iväg en och säger att man måste ta sig till sjukhuset. 

    Ingen vet varför jag har fått detta. Jag är inte överviktig, jag röker inte, ingen i släkten har haft proppar. Jag är i princip hälsan själv. Och nu detta. Visserligen har jag ätit p-piller i flera år, men de trodde att det var osannolikt att det skulle bero på det.

    Jag har börjat få ta medicin och sprutor, jag har varit på blodprov en gång redan och det är värdet stiger som det ska. Men...så började jag tänka på detta i dag när jag upptäckte att jag verkar ha tappat bort mitt Waran-halsband. Bara en sån sak. Att man nu måste bära något sådant runt halsen. Som pekar ut en som sjuk. Jag är bara 29 år!!! Jag fattar ingenting. 

    Och nu då?  Tänk om någon del av proppen lossnar och vandrar till lungorna?! Tänk om jag dör? Läste en artikel på nätet om en tjej som haft DVT och som sa att hennes vener nu är förstörda för alltid. Är det så? Jag vill bara gråta. Hur hanterar man detta? Mentalt alltså. Att gå från frisk till diffust "sjuk". Jag mår inte dåligt fysiskt. Min vad är knappt svullen, jag har inte ens ont i den. Men ändå är det så allvarligt. Har någon annan varit med om DVT?
    Kan ni berätta lite? 

  • Svar på tråden Blodpropp i benet - rädd
  • Moi Je Joue

    jag har själv tagit fragminsprutor efter ett benbrott, kan hålla med ovanstående om att ifall man sprutar in det väldigt långsamt känns det knappt! tycker också det kändes mindre i magen än låret. ta ett rejält tag i magfettet (om du har nåt) med tummen och pekfingret och kläm åt lite så känns det också mindre. lycka till!

  • Anonym (rädd)

    Hmm...kan det vara att det gör lite ont för att jag inte har så mkt magfett? Magen är inte det ställe på kroppen där mitt fett sätter sig...

  • Moi Je Joue
    Anonym (rädd) skrev 2010-06-13 15:36:55 följande:
    Hmm...kan det vara att det gör lite ont för att jag inte har så mkt magfett? Magen är inte det ställe på kroppen där mitt fett sätter sig...
    lyllo dig :)
    men det kan nog va så. har du provat i låret om du har mer fett där?
    men även smala människor brukar ha lite underhudsfett på magen, se till att ta ett bra nyp mellan tummen och pekfingret så du bara lyfter upp fettlagret utan att ta med underliggande muskler och sånt. och låååååångsam injektion.

    jag tyckte det var hemsk att sticka mig själv, fick sitta 10 min och peppa innan varje gång men när det var typ en sppruta kvar hade jag hunnit vänja mig, så det tror jag du gör om du skulle behöva ta dom under lång tid!
  • Anonym (sjuksköterska)

    Jag hade rikligt med fluffigt magfett efter förlossningen och det sved ändå när jag tog sprutan. Det är nog ämnet i sig som svider tror jag. Tar sprutor mot reumatismen och de svider också

  • Moi Je Joue

    jag tyckte det kändes som getingstick när jag fick fragminet på sjukhuset men väl hemma när jag var så försiktig och sprutade lååångsamt så kändes det knappt.

    sjuksköterska, vad får du för sprutor mot reumatismen?

  • Anonym (sjuksköterska)

    Enbrel. De svider som attan ibland, ibland känns det inte så mycket.

  • ÄlskarMina
    Anonym (rädd) skrev 2010-06-13 14:58:32 följande:
    Nu har jag ännu inte kommit till det stadiet i mitt liv att jag jättegärna vill ha barn, men för er som visste att ni skulle behöva ta sprutorna dagligen i flera månader vid en graviditet - verkade detta någonsin avskräckande så att ni drog er för att skaffa barn?
    Nej, det gjorde det inte. Visste som sagt att jag skulle behöva ta sprutorna så var ju beredd och nästan bad dem att sätta in de tidigare just pga att jag var så orolig för nya proppar. Känns säkert och lugnt att ha behandling istället för att oroa sig för att få en ny DVT eller emboli/infarkt. Just det här med att jag hade proppar på moderkakan kändes jätteläskigt i efterhand när jag förstod vad som skulle kunna hänt min lilla kicka!
    ·¨`*·.¸¸.*Nova -04, Pyret 7/12-10*.¸¸.·*¨`· langtanefterpyret.blogspot.com
  • Anonym (rädd)
    Så det som händer när man får blodproppar i moderkakan är att barnet inte får något blod? Usch vad hemskt. Men hur kunde detta hända om du fick sprutor? Vilken tur att det gick bra! Hoppas det går bra denna gång också.
  • Anonym (rädd)

    En fråga till förresten - jag har de senaste veckorna märkt att fingertopparna på de tre mittersta fingrarna på vänster hand (proppen sitter i höger ben) känns lite, lite...avdomnade? Inte alls mycket, men det känns litegrann längst ut i fingerspetsarna. Tror ni detta  på något sätt borde tas upp med läkare? Eller har det inget med proppen att göra? Och om det har det, kan man ändå göra något separat åt det när jag nu ändå medicineras? *paranoid*

  • Vickan I
    Anonym (rädd) skrev 2010-06-13 14:58:32 följande:
    ...men för er som visste att ni skulle behöva ta sprutorna dagligen i flera månader vid en graviditet - verkade detta någonsin avskräckande så att ni drog er för att skaffa barn?
    Nej det gjorde det inte. En fertilitetsutredning visade snopet nog att vi inte kan få barn på egen hand och då vi genomgick IVF så såg jag det som ett lyxigt problem att ta dessa ca 300 sprutor, för detta betydde att vi lyckats bli gravida . Men självklart var det jobbigt ändå och nu när vi ligger i syskonplaner igen så ser jag verkligen inte fram mot att ta dessa sprutor en gång till. Men som sagt...det betyder ju då att jag är gravid iaf...
    (¯`°?.¸ ღ♥ Alvin 090104 ♥ღ ¸.?°´¯)
Svar på tråden Blodpropp i benet - rädd