Vi med ångest/panikattacker och depressioner...

Har ni också svårt med att komma igång med saker? Jag har alltid haft problem med att anpassa mig och måste göra saker när jag känner mig "redo" annars blir det kaos i huvudet. Känns liksom som att kroppen och hjärnan låser sig och jag kan inte göra något. Har tydligen varit så hela livet, att jag måste göra saker på mina villkor helt annars blir jag arg och aggressiv och förstör hela dagen. Är perfektionist ut i fingerspetsarna vilket är jobbigt för mig och andra. När jag var liten vägrade jag gå till skolan om inte mina flätor var perfekta eller jag var nöjd med mina kläder. Någon som känner igen?

Hej..skönt att det finns fler hur illa det än låter, men det känns bra att veta att man ändå inte är ensam.
Jag har ingen diagnos, borde kanske gå till en läkare men jag kommer aldirg iväg, men jag märker att för varje gång jag får en ångest attack så blir det värre.
Idag fick jag en jätteattack inför både sambo och mina två små barn, han åkte iväg med dem, för allas skull..lillkillen på snart fem blev rädd. Känner mig så hemsk!
Nu börjar det lugna sig, har arbetat här hemma konstant sen dem åkte och snart kommer min syster hit.

Skulle behöva ha något lugnande när det inträffar, men man känner sig så dömd. Sambon ringde sin mormor för att kolla om dem kunde komma dit, då kläcker hon ur sig att han bara fastnar för tjejer med psykiska problem och borde skaffa någon normal. Tycker alltid att vi stått varann nära men kul att få höra sånt.
När jag har mina bra perioder så får jag så dåligt samvete, det är min stackars sambo som får ut för min ångest..han tar inte åt sig säger han men hur mycket kan en människa ta.
Dagens attack var den första på en hel månad, nu har jag mycket omkring mig vilket utlöser attackerna men ibland kommer dem av bara småsaker, som att vi ska ha gäster eller att jag skulle behöva städa..skitsaker..

Skönt att få skriva av sig, borde kanske få arslet ur vagnen och ta mig till en läkare men jag är så rädd att bli "stämplad". Nej usch..nu är det sommar och allt ska ju vara bra..

Sömnproblem -  Jag hade Propavan innan jag fick Theralen. Ett tag hade jag båda, men sen fick jag en ny (bättre) läkare som undrade varför jag hade båda, när de liksom var samma sak egentligen. Tårta på tårta liksom. Hursomhelst hade jag jätteproblem med myrkrypningar när jag tog Propavan och nu, med Theralenet så har jag inte det. Men samtidigt är det ju så olika för olika människor, men testa dig fram. Det är ju inte heller beroendeframkallande. 

Angående ECT så måste jag säga att det har hjälpt mig väldigt mycket ändå. Jag har verkligen blivit bättre av det. Det är ju oftast närminnet som kan bli lidande men det är också ett övergående problem, det försvinner efter ett tag. Min läkare anser ju att det är mina mediciner som gör att jag blivit lite mer glömsk, inte ECTn. (Kanske åldern också - jag har ju ändå blivit 31 i år :-P). Ett problem med ECT är ju dock att det har en ganska kortvarig effekt - å andra sidan så kan man ju ha möjlighet att arbeta med sig själv under den tiden man mår bra så att det i längden faktiskt gör att man mår bättre och orkar mer, om ni förstår hur jag menar. 

Maddisen - Vad bra ändå att du ska träffa henne två gånger per vecka, det måste ju kännas som en stor trygghet ändå. Då har man någonting att hänga upp tiden på, litegrann.

Vad "roligt" att så många nya hittar hit - även om man såklart skulle önska att det inte var så - men det är ju alltid bra med människor som förstår vad man menar och pratar om, som inte bara säger "jaha, vad jobbigt det låter". Inte för att det är mindre värt, men det är jobbigt att förklara liksom... 

Börjar med, Hej och välkommen. Välkomna alla nya, har varit borta en dag och pang (!) så är det massa nya.

strumpan, undrar vad din läkare baserade det uttalandet på? Det är ju allmänt känt att depressioner oftast börjar i tonåren. Jag var 17 när min första allvarliga depression kom. Fick antidepp och låg bara hemma helt apatisk i flera månader. Mamma hade stenkoll på att jag inte skulle skada mig själv. Hade haft ångest och depp sen några år innan. Har haft ångest känslor sen jag var liten.
Det var en konstig sak att säga av din läkare.  

psykhuset tar mig inte på allvar. måste hitta något annat. hur gör man det? jag bor i stockholm.