Vi med ångest/panikattacker och depressioner...

Här  har ni en till...

Själv så slutade jag med min medecin självmant (ajabajja) 3 månader innan graviditeten, vi visste dock inte att vi skulle skaffa barn.
Och jag tycker det är så svårt nu...
Vissa dagar mår jag verkligen toppen, och andra är såååå  jäkla jobbiga!
Barnmorskan sa att jag skulle direkt säga till om jag blivit deprimerad igen, men jag vet inte om detta är "riktig" och håller på att gå neråt, eller om det är att man bara är väldigt känslig.
Jag tänker INTE börja med medecin igen. Jag hade ett helvete att sluta.

Hur ska man göra?

Maddisen - vad bra att du i alla fall klarar av att vänta tills imorgon. Fast den där tanten som du talade med verkar ju inte ha h-ästarna i stallet direkt.. Ibland undrar man verkligen vad det är för människor som jobbar på sådan ställen. Jag var och fick underhållsECT ett tag i höstas och under vintern och ett par gånger mådde jag verkligen verkligen dåligt. Ena gången hade jag blivit inlagd om jag själv velat, men jag ville vara hemma såklart så då fick jag det, mot ett löfte om att komma in så fort jag kunde om jag kände att det blev ännu värre. Den andra gången sa en av sköterskorna att hon skulle hämta den andra sköterskan som var ansvarig för ECTn och han sa ungefär att "ja, det är ju inte bra att du mår så dåligt. Så ska det ju inte vara" och sen var det ungefär det.. Då känner man sig verkligen viktig.. Knäppt. En annan läkare som jag träffade en gång efter ett riktigt panikångestanfall gånger en miljon sa "ja, vad vill du vi ska hjälpa dig med?" varpå jag svarade/nästan skrek "hjälpa mig att klara av livet, att överleva, så att jag inte skadar mig själv!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!" Då sa han någonting i stil med (jag minns inte riktigt exakt för allt var ganska luddigt) "ja, men panikångest är inte farligt. Du får prata med din vanliga läkare och berätta om hur dåligt du faktiskt mår, så att han förstår det" (Ja, jag vet att panikångest inte är farligt, men när man är så dålig och liksom står på en kant och stjälper över så är det inte precis det man behöver). Min man var skitförbannad och frågade om läkaren tog på sitt ansvar att släppa hem mig.. Gissa vad han sa? "Men det är inte mitt ansvar. Hon gör det hon gör och det kan inte jag göra någonting åt". Han var så jädra nonchalant! Uäh. Får rysningar bara av att tänka på honom...

Hursom helst Maddisen - Du ger så många så bra svar och hjälper mycket för du bryr dig. Jag önskar att du kunde vara lika snäll och varm mot dig själv som du är mot oss!

Ang. sömnproblem så är jag också en av er som har svårt att sova. Eller. Jag har egenltigen inte svårt att sova eller somna in, men jag drömmer massor och på senare tid har jag börjat slå och sparka i sömnen (stackars min make säger jag bara) och det har jag aldrig gjort (vad jag märkt) förut och nu märker jag av det mer. Sen har jag svårt att veta vad som är dröm och vad som har hänt, det tycker jag är jätteläskigt för då blir jag ännu mer förvirrad än vad jag redan är. Jag trodde att det var ECT-behandlingen som gjort att mitt närminne blivit sämre, men tydligen så (säger min läkare) att det också kan vara min medicin som gör det. Jag äter Venaflaxin (efexor), Lamotrigin, Theralen för natten och Atarax och Oxsascand vid behov mot ångest. Theralen tycker jag har varit jättebra att sova på, men nu vet jag ingenting - det känns ju som om huvudet aldrig får vila!

I övrigt så har jag just nu en ganska bra period. Jag tror att det beror på att jag är förkyld. En fysisk sjukdom är lättare att hantera  och just innan det så var jag på väg ner. Men, det är liksom lättare att låta sig vila i det som är, när man är förkyld (eller någon annan sjukdom) upplever jag det som - då är man ju faktiskt sjuk. Även om man ju är det annars också men det är ju inte alls lika lätt att acceptera. Ett tag trodde jag faktiskt att jag accepterat det, men jag inser att jag verkligen inte har gjort det..

Imorgon ska jag på konsert med maken - min Gud Lars Winnerbäck med följe - kanske fler här som ska på den konserten (inte just imorgon iofs) och jag hoppas det blir bra och att min förkylda skapelse orkar sitta upprätt åtminstone..  

Hej allihopa. Har läst eran tråd ibland men aldrig klarat av att skriva själv, men tänkte prova nu då.

Jag är en 23 årig tjej som lidit av depression sen jag var rätt ung och sedan 2006 har jag haft svår panikångest.

Jag bodde utomlands ett tag och fick där kontakt med psykiatrin angående depressionen och paniken och hon var helt underbar läkare som var väldigt förstående och vi var båda inställda på att få mig att må bättre. Hon sa att det kommer att kräva tid och mycket jobb och troligtvist kommer det påverka mig i resten av mitt liv men att vi ska försöka få mig att lära hantera det.

Tyvärr så hann jag inte gå allt för länge hos henne innan jag och min dv. sambo nuvarande man flyttade tillbaka till Sverige.

Min psykiatriker fixade så att jag fix aktivitetsersättning för ett år här och direkt när jag flyttade hit försökte jag få kontakt med psykiatrin här.
Det var lättare sagt än gjort då vart jag än ringde meddelade dom mig att jag ska ringa någon annanstans (vårdcentralen sa att jag ska ringa psyk direkt - psyk sa att ja först måste genom vc för att få remiss - vc sa sen att jag ska ta kontakt med betendevetaren som i sin tur tyckte att jag skulle kontakta psyk direkt igen...) i ett halvår försökte jag kämpa på och få hjälp någonstans ifrån men alla skickade mig vidare och under tiden blev min panik och ångest mycket värre igen. Så till slut gav jag upp.

Lämnade inte lgh i ett år och började glida mer och mer in i depressionen igen och bestämde då ta hjälp av en personlig ombud som skulle hjälpa mig att få kontakt med rätt personer.

Jag fick tid hos en underbar vc. läkare som lovade att hjälpa mig, han konstaterade även att jag hade svår D-vitamin samt järnbrist och jag fick tillskott för det och började må lite bättre med depressionen då jjag började få lite hopp om att jag skulle äntligen få hjälp.
Jag har börjat lite smått gå ut med mina hundar, bara små promenader här på gården men det är ett steg i rätt riktning och jag kände att äntligen börjar allt gå åt rätt håll.. tills nu.

Min aktivitetsersättning tog slut i februari och jag har ansökt om att få det förlängt men eftersom denna läkare skrev. bla att jag fått antidepressiva ( vilka jag fått sen jag var 15 år men fick prova nytt märke) samt D-vitamin och järntillskott och mår bättre tack vare det ansåg försäkringskassan att det betyder att jag mår i stort sett bra nu trots att läkaren fortsätter att panikångesten  är dock kvar att jag har omöjligt att för tillfället jobba med något som innebär kontakt med andra människor och att ett jobb inte är aktuelt för mig just nu.

Han skriver dock i slutet även att panikångest generelt sett har ett bra prognos och att jag BORDE må bättre inom de närmaste månaderna ( vad han baserar det på vet jag dock ej)

Så nu har jag fått höra från FK att de tänker ge avslag på min ansökan då de inte anser att min arbetsförmåga är försämrad längre samt att jag inom ett par månader enligt läkaren och dem är "frisk"

Ringde då till min handläggare på FK och förklarade att förbättringen innebär just att jag efter ett år instängd i lägenheten kan ta vissa dagar promenad på våran gård men att tex. handla, träffa kompisar (vilket jag iofs. inte längre har) eller åka buss är helt omöjligt för mig att göra själv hur ska jag då kunna börja jobba??

De gav mig en chans att ringa till min läkare och be han förklara detta i ett andra utlåtande till FK och när jag idag pratade med läkaren höll han med mig om att jag inte bör eller kan jobba än MEN att han kommer inte kunna säga att jag bör sjuksrivas i ett år då han tycker att prognosen för panikångest är just så bra för dom flesta att han tror att jag kommer att må bättre inom kort.

Än en gång så vet jag inte vad han baserar det på då jag fortfarande inte fått någon psyk. kontakt. Läkaren remiterade mig till en kurator för samtalskontakt i slutet av maj och efter 20 hos henne tyckte hon att jag definitivt borde få kontakt med psyk istället eftersom det inte är mycket hon kan hjälpa mig med och ÄNTLIGEN fick jag kontakt med psyk. Dock så fick jag tid för bedömining inför remiss till psyk först 15 i 10 så så länge får jag sitta här hemma och må skit och enligt läkaren ska jag bli bättre helt själv.

Jag kommer nu då troligen inte få förlängd aktivitets ersättning ligger efter med räkningar redan då jag inte fått pengar sen februari ( min man jobbar men hans lön räcker tyvärr inte till alla räkningar + mat mm.) och jag har redan kronofogden efter mig.

Jag mår bara piss idag och när jag äntligen hade fått upp hoppet om att få hjälp och må bättre så slär det tillbaka igen. Jag vill bara ge upp nu orkar inte kämpa när det inget hjälper ändå och är trött på allt skit..
Jag VILL ju så gärna få tillbaka mitt liv jag VILL kunna jobba jag VILL kunna åka och handla utan att behöva vara beroende till 100% av min man och jag VILL kunna försörja mig själv utan att leva på min man men känner mer press nu än någonsin eftersom jag har tidspress på att må bättre och känner på sätt och vis att läkaren säger att om jag inte jobbar inom ett par månader är det för att jag själv valt att misslyckas då de flesta med panikångest blir friska snabbt helt av sig själva :(

Vet inte vad jag orkar eller kan göra nu känner mig bara kass och misslyckad och vill ge upp och gå och gömma mig någonstans.

Förlåt att det blev så långt men har ingen annan att prata med då inte många ens vet hur jag mår (min familj bor i ett annat land och jag vill inte dra ner min man i min depression utan försöker spela pigg och glad så gott det går när han är hemma) För det mesta jobbar min man borta mycket och då är jag verkligen helt själv från kl 5 på morgonen ofta till kl 22 på kvällen och ibland jobbar han borta längre perioder och sover då även borta och då är jag verkligen isolerad här hemma. Vet inte hur jag ska gå vidare nu.

Jag har varit sjuk sedan vintervåren -07.. Testat Voxra först men jag mådde skit av den och jag slutade ta dom för att psykhuset (som jag kallar det) "tappade bort" mig och när jag ringde svarade ingen och fick jag tag på någon så ringde inte den jag sökte upp! Jävla klantarslen....Tog ett halvår innan jag fick upp kontakten igen pga hjälp och nästintill hotelser från familjen. Nu har jag ätit Cipralex i snart ett år. Jag mår lite bättre inte lika mycket suicidtankar inte lika mycket ångest men det finns fortfarande kvar och jag isolerar mig mest hemma. 
Har tagit prover för brister och sköldkörtel men allt var bra där. Har funderat på ECT men av det ni skriver tar jag tillbaka mina tankar. Jag har redan dåligt närminne pga en hjärninflammation, det var av den jag fick starka värktabletter för som jag tog i 2år men de behövdes väl som mest högst ett år. Blev ju beroende så..

Idag mår jag rätt bra, kanske för att jag sovit läänge. Hur mår ni?

Jag blir så arg! Jag fick min panikångest när jag var nio, så man förstår att jag har dem med den uppväxten jag hade, när jag var 15 så flyttade jag hit upp, ( till haparanda) och nu för ett halv år sedan så blir jag så utsatt för mobbning av mina ridlärare ( båda 19 år) dessutom blir jag så grymt hotad av den ena tjejens kille så jag klarar knappt av att gå ut och handla! dessutom, tjejernas föräldrar säger ju ( jag känner deras föräldrar) att deras flickor gör ju aldrig något! Droppen blev när den ena tjejen påstår att min mamma ska ha kallat henne jävla horunge! Tycker att när man är 19 ska man vara vuxen nog att inse vad man gör..

Jag är 22 år och mått dåligt så länge jag kan minnas men brukar säga runt 7-8 år för det var ju då man riktigt började förstå att det var något galet. (men då var det ju tonårsdepression!! som dom så fint kalla det)
Har haft ångest sen jag var liten kom jag på för något år sedan.. de där konstiga man kände som man inte förstod vad det var när man var liten :/

Har för kanske 3 år sedan börjat söka hjälp men får alltid "fel" hjälp eller ingen hjälp alls.
Har aldrig haft samma läkare två ggr...antidepressiva som inte fungerat något vidare utan uppföljning, bortglömd i vården många ggr och fick en psykolog som inte lyssna och skrev fel i min journal, fast ja bara gick där 3 ggr.
Läkaren skrev också fel för något år sedan och jag blev bortglömd nyss när jag behövde psykolog eftersom jag blev gravid. men glömdes bort..
och hade behövt en då..blev sen abort pga massa skit
Fick en samtalskontakt efter.. men  ingen psykolog fick jag veta nyss...suck..man orkar inte ta tag i allt själv men dom fattar det inte..

Sen så tror ingen att man mår så dåligt som man gör för att man kan prata om det och le och känna sig okej..
Blir så matt..

Har haft sömnproblem lika länge.. men ingen hjälp där heller förutom theralen som jag blir så dålig av.

Håller på med min samtalskontakt ändå även fast hon inte är psykolog men ska be om en riktig snart.. har sagt åt henne om diagnos (har pratat om att jag vill ha en om det finns och socialen håller med!)
Men hon glömmer bort att fråga psykologerna hur vi ska gå till väga hela tiden..
Inte ens hon tror att jag mår så dåligt som jag gör och tror inte att det finns nån diagnos...

Är det inte något fel om man haft ångest sen liten flicka, bara mått så jävla skit hela livet och en maaasssa annat skit  som finns när man är deprimerad..

Nu så känns det som om jag blivit så bedövad..funderar om det är nån slags överlevnadssak..
Orkar inte känna känslor när något händer, skjuter allt åt sidan och går på ren automatik på det soc bett mig att gå på nu.
Men bryter ihop i perioder för att jag inte orkar hålla "fasaden" uppe eller va man ska säga.. 

Oj blev lite långt.. men man skulle kunna skriva tio uppsatser om hur allt är och känns eller hur?  

Jag har haft problem med det i 10 år sedan ca 15 års ålder, först nu har dom kopplat att jag har problem läkarna. Jag åt medicin i höstas blev promiskiuös och fick storhetsvansinne, var porrfixerad och sjuk i huvudet, separerade från min man då också.

Sluatde i jan detta år, har ett barn... har jobbat lite men sa upp mig då jag fiock ånegstattacker på jobbet  (stress, parnoia)är ihop med min man igen, men läkarna vägrar sjukskriva mig för att dom anser jag är i behov att arbeta, men för mig anser jag att jag är i behov av lugnare akiviteter i min egan takt blir vansinnig...