Anonym (trött) skrev 2010-07-07 17:26:02 följande:
Hej allihopa. Har läst eran tråd ibland men aldrig klarat av att skriva själv, men tänkte prova nu då.
Jag är en 23 årig tjej som lidit av depression sen jag var rätt ung och sedan 2006 har jag haft svår panikångest.
Jag bodde utomlands ett tag och fick där kontakt med psykiatrin angående depressionen och paniken och hon var helt underbar läkare som var väldigt förstående och vi var båda inställda på att få mig att må bättre. Hon sa att det kommer att kräva tid och mycket jobb och troligtvist kommer det påverka mig i resten av mitt liv men att vi ska försöka få mig att lära hantera det.
Tyvärr så hann jag inte gå allt för länge hos henne innan jag och min dv. sambo nuvarande man flyttade tillbaka till Sverige.
Min psykiatriker fixade så att jag fix aktivitetsersättning för ett år här och direkt när jag flyttade hit försökte jag få kontakt med psykiatrin här.
Det var lättare sagt än gjort då vart jag än ringde meddelade dom mig att jag ska ringa någon annanstans (vårdcentralen sa att jag ska ringa psyk direkt - psyk sa att ja först måste genom vc för att få remiss - vc sa sen att jag ska ta kontakt med betendevetaren som i sin tur tyckte att jag skulle kontakta psyk direkt igen...) i ett halvår försökte jag kämpa på och få hjälp någonstans ifrån men alla skickade mig vidare och under tiden blev min panik och ångest mycket värre igen. Så till slut gav jag upp.
Lämnade inte lgh i ett år och började glida mer och mer in i depressionen igen och bestämde då ta hjälp av en personlig ombud som skulle hjälpa mig att få kontakt med rätt personer.
Jag fick tid hos en underbar vc. läkare som lovade att hjälpa mig, han konstaterade även att jag hade svår D-vitamin samt järnbrist och jag fick tillskott för det och började må lite bättre med depressionen då jjag började få lite hopp om att jag skulle äntligen få hjälp.
Jag har börjat lite smått gå ut med mina hundar, bara små promenader här på gården men det är ett steg i rätt riktning och jag kände att äntligen börjar allt gå åt rätt håll.. tills nu.
Min aktivitetsersättning tog slut i februari och jag har ansökt om att få det förlängt men eftersom denna läkare skrev. bla att jag fått antidepressiva ( vilka jag fått sen jag var 15 år men fick prova nytt märke) samt D-vitamin och järntillskott och mår bättre tack vare det ansåg försäkringskassan att det betyder att jag mår i stort sett bra nu trots att läkaren fortsätter att panikångesten är dock kvar att jag har omöjligt att för tillfället jobba med något som innebär kontakt med andra människor och att ett jobb inte är aktuelt för mig just nu.
Han skriver dock i slutet även att panikångest generelt sett har ett bra prognos och att jag BORDE må bättre inom de närmaste månaderna ( vad han baserar det på vet jag dock ej)
Så nu har jag fått höra från FK att de tänker ge avslag på min ansökan då de inte anser att min arbetsförmåga är försämrad längre samt att jag inom ett par månader enligt läkaren och dem är "frisk"
Ringde då till min handläggare på FK och förklarade att förbättringen innebär just att jag efter ett år instängd i lägenheten kan ta vissa dagar promenad på våran gård men att tex. handla, träffa kompisar (vilket jag iofs. inte längre har) eller åka buss är helt omöjligt för mig att göra själv hur ska jag då kunna börja jobba??
De gav mig en chans att ringa till min läkare och be han förklara detta i ett andra utlåtande till FK och när jag idag pratade med läkaren höll han med mig om att jag inte bör eller kan jobba än MEN att han kommer inte kunna säga att jag bör sjuksrivas i ett år då han tycker att prognosen för panikångest är just så bra för dom flesta att han tror att jag kommer att må bättre inom kort.
Än en gång så vet jag inte vad han baserar det på då jag fortfarande inte fått någon psyk. kontakt. Läkaren remiterade mig till en kurator för samtalskontakt i slutet av maj och efter 20 hos henne tyckte hon att jag definitivt borde få kontakt med psyk istället eftersom det inte är mycket hon kan hjälpa mig med och ÄNTLIGEN fick jag kontakt med psyk. Dock så fick jag tid för bedömining inför remiss till psyk först 15 i 10 så så länge får jag sitta här hemma och må skit och enligt läkaren ska jag bli bättre helt själv.
Jag kommer nu då troligen inte få förlängd aktivitets ersättning ligger efter med räkningar redan då jag inte fått pengar sen februari ( min man jobbar men hans lön räcker tyvärr inte till alla räkningar + mat mm.) och jag har redan kronofogden efter mig.
Jag mår bara piss idag och när jag äntligen hade fått upp hoppet om att få hjälp och må bättre så slär det tillbaka igen. Jag vill bara ge upp nu orkar inte kämpa när det inget hjälper ändå och är trött på allt skit..
Jag VILL ju så gärna få tillbaka mitt liv jag VILL kunna jobba jag VILL kunna åka och handla utan att behöva vara beroende till 100% av min man och jag VILL kunna försörja mig själv utan att leva på min man men känner mer press nu än någonsin eftersom jag har tidspress på att må bättre och känner på sätt och vis att läkaren säger att om jag inte jobbar inom ett par månader är det för att jag själv valt att misslyckas då de flesta med panikångest blir friska snabbt helt av sig själva :(
Vet inte vad jag orkar eller kan göra nu känner mig bara kass och misslyckad och vill ge upp och gå och gömma mig någonstans.
Förlåt att det blev så långt men har ingen annan att prata med då inte många ens vet hur jag mår (min familj bor i ett annat land och jag vill inte dra ner min man i min depression utan försöker spela pigg och glad så gott det går när han är hemma) För det mesta jobbar min man borta mycket och då är jag verkligen helt själv från kl 5 på morgonen ofta till kl 22 på kvällen och ibland jobbar han borta längre perioder och sover då även borta och då är jag verkligen isolerad här hemma. Vet inte hur jag ska gå vidare nu.
Hej och välkommen hit,hoppas att du kommer trivas här med oss i detta gäng.Vad bra att du träffade en underbar psykiatriker utomlands. Att de ska vara så svårt att få hjälp på psykiatrin här i sverige,de är förjävligt alltså när man ber om hjä
är bra att du har hundar de är bra sällskapsdjur. Bra att de upptäckte att du hade dvitaminbrist och järnbrist.
De är inte roligt att du mår piss. Jag har sökt sjukersättning nu ,fkassan vill att jag ska ut och arbetsträna fast jag har gjort de flera ggr och jag klara inte av de.
Jag vill med ge upp jag orka inte kämpa längre. min sambo stöttar mig,men han må själv dåligt när jag mår dåligt.