Hjälper du barnet?

Klart jag hjälper till.

Bara här om dagen så gick det en unge och grät i parken nedanför oss. Han var kanske 5 år. Efter ett tag så gick jag fram och frågade vad han hette, varför han var ledsen och var hans mamma & pappa var. Efter att ha fått förnamnet och lägenheten utpekad för mig så ropade jag så det ekade på X's mamma. Tre huvuden stack ut från ena fönstret i pojkens hem på två röda...

Elakt att bara skita i en liten ledsen unge ju.

Självklart hjälper jag till. Är ofta en av få föräldrar i parken och har både hjälpt och skällt på barn när det behövts. Aldrig att jag skulle strunta i ett barn som gråter av rädsla för blickar eller något. Det är väl inte barnets fel att föräldrarna inte är närvarande, speciellt inte om det blivit borttappat i stan eller i en affär.

Men det är ju därför barn får fara illa, folk sköter sig själva för mycket

Ser jag ett litet barn ute utan föräldrarna i närheten brukar jag fråga var föräldrarna är. Behöver inte ens vara ett gråtande barn. Skulle knappast skita i om en fyraåring sprang gråtande längs gatan ensam, aldrig.

Och ja, det är föräldrarnas ansvar, men vad spelar det för roll? Barnet hjälper man ändå. Ska det hamna under en bil för att föräldrarna råkade titta bort några sekunder för länge t ex? Logiskt...

Orkar inte läsa igenom tråden....

Det har hänt vid ett par tillfällen att jag stött på barn som gråter efter sina föräldrar, sist gång var det på en Stena Line färja. Plötsligt stod det en 2-3 årig liten flicka och grät hysteriskt och såg sig omkring intill mig. Jag gick fram till henne försiktigt, satte mig på huk och frågade henne om hon tappat bort sin mamma.
Hon backade lite men gick inte ifrån mig. Jag satt kvar på samma ställe och sa att vi kunde gå och se om vi kunde hitta hennes mamma och hon nickade försiktigt.
Jag fick inte ta hennes hand och hon ville gå en bit ifrån mig, men jag gick sakta och hon följde ändå med. Jag tänkte ta henne till informationsdisken och ropa efter hennes mamma.
Just som vi närmade oss informationsdisken kom tydligen hennes mamma från andra hållet och båda två sprang i famnen på varandra och grät. Jag avlägsnade mig med ett leende på läpparna.
En mycket klok liten tjej det där  

Självklart bör man inte bara gå ifrån ett barn som är vilset och rädd, men man får inte heller tränga in barnet i ett hörn. Att sätta sig ner så att ens ögon är i barnens ögonhöjd och sedan prata lugnt till dom kan hjälpa, det kan också få dom att bara gå därifrån. Då får man försöka att hålla ett litet öga på avstånd vart de tar vägen (jag tycker ändå att det är en vuxens ansvar att se efter barn som är vilse, även om det inte råkar vara ens egna)

självklart frågar jag barnet om det kommit bort från föräldrarna, jag hoppas att ALLA där ute gör samma sak med mina barn!