Anonym skrev 2010-07-20 09:32:48 följande:
Mina bio och bonusbarn har mycket bra andra föräldrar, som tar så mycket ansvar för sina barn som man kan önska. Trots det är barnen, när de är hos oss, våra barn -- mina och makens. Det innebär att barnen kan vända sig till vem av oss de vill och få hjälp, stöd, hämtning eller vad det nu kan vara. Vi har ingen uppdelning av barnen i en sorts bio- och bonusmodell, utan barnen kan välja fritt på oss vuxna och vi svarar upp mot deras behov.
När vi först träffades lade vi mycket vikt vid att få fungerande relationer med och till varandras barn. Vi har ett gott och bärande förhållande till alla våra barn. Att de känner att de kan vända sig till bonusföräldern lika väl som de kan vända sig till sin bioförälder är ett bevis på att vi har lyckats. Därför är det också mycket enkelt för oss att leva tillsammans.
Vi gör inte lika i alla situationer. Vi handlar inte exakt samma saker till dem. De har olika intressen, olika stilar och i perioder olika stora behov. Däremot spelar det ingen roll vem av oss som gör vad och med vem. Jag handlar med mina bonusbarn, min make med mina barn och lika ofta tvärtom. Jag reser ihop med något av mina och något av hans om det är så att vi vill göra något som andra inte har lust med. Ofta (väldigt ofta) gör vi saker tillsammans -- hela vår stora familj. Då är barnen noga med att visa varandra hänsyn och se till att alla har roligt.
Jag har svårt att förstå argument som att barn redan har föräldrar och att det på något sätt skulle utgöra en värdegrund eller rent av ursäkt för att distansera sig från att leva som en familj. När mina bonusbarn är här har de sin pappa och mig. Samma för mina barn.
Jag skulle verkligen inte vilja ha det på något annat sätt. Herre gud, när barnen var små var det ju en alldeles fantastisk känsla och möjlighet till närhet när de ibland vill nattas av mig. Och min man skulle definitivt inte ha missat ett tillfälle att skapa starka och trygga band mellan sig och mina barn genom att hålla på någon fjantig regel att jag som förälder måste vara den som nattade (körde, hämtade, handlade, hjälpte till med läxor, pratade om problem, skojade, skrattade etc).
Kanske bör förtydliga vad jag menar med att vi gör olika (eller skillnad för den som vill tolka så). Ett exempel är att vi köpte en moped till ett av mina bonusbarn. Maken och jag ansåg att det barnet hade behov av en sådan. Alla barn fick inte mopeder, alla hade inte behov (eller åldern inne) och alla fick heller inte en sak av samma ekonomiska värde bara för att ett barn fick en sådan sak. Däremot kommer mopeden att ärvas av den som står näst på tur.
För oss är det viktigt att det blir rättvist i slutänden, så att säga.
Så jag skulle säga att det är inte HM-kläderna som är problemet, det är inställningen. För mig hade det varit ett stort problem om jag hade känt att jag inte vill lägga pengar på någon eller några som ingår i vår familj. För mig hade det varit ett stort problem om min make hade känt så. I
nställningen är väl vad TS och hennes man bör ta itu med och fråga sig vad det beror på och varför de tycker att det är viktigt att behålla den typen av låsta och kontraproduktiva positioner inom hemmets väggar.
