Vi över 30 som längtar efter första barnet

Grattis till  milstolpen, så skönt! Efter nästa UL så MÅSTE du ju verkligen tro. 
Det är din tur nu!

Vet att en kompis berättade om sin kusin som fått en del ganska sena missfall som satt och sa, gravid i v 30: "om vi får barn så..."  för att hon inte vågade tro på det, men visst blev det barn! Men känslorna kan vara svårare att övertyga än förnuftet.

Själv är jag ganska optimistisk inför nya försök, även om det kommer kännas jättejobbigt om det dröjer, eller när man plussar, för då kommer jag bli nervös. Om jag får ett till mf kommer jag nog vilja avvakta ett tag. 

Omstart är lite jobbigt, men jag bara måste tro på mer tur nästa gång! 

Välkommen!

ernlia03 - Det låter jobbigt. Det är ju verkligen individuellt hur man reagerar. Förhoppningsvis blir det bättre om några veckor när du är i andra trimestern men det är ju svårt att veta. Undrar hur man själv kommer reagera om man blir gravid. Jag har väl inte precis varit deprimerad, men däremot hade jag känslor mer "vid ytan" när jag var yngre, nu har jag ett mer jämnt humör för det mesta. Jag har en kompis som drabbades av förlossningsdepression. Hennes förlossning blev iofs ganska komplicerad och det var länge osäkert om barnet skulle överleva, och även under graviditeten var det komplikationer. Men hon var i alla fall riktigt, riktigt sänkt under ett halvår efteråt. Det tärde mycket på pappan också såklart. Men stegvis blev det bättre och nu mår hon jättebra igen och har en underbar, livfull och glad dotter. Tycker absolut inte du ska känna att du kommer och beklagar dig, det får man gärna göra i den här tråden tycker jag - oavsett om man är gravid eller ej.

mallanis - Grattis till milstolpen!! Bra jobbat! Nu är du ju förbi den mest riskfyllda tiden i alla fall. Det är väl väldigt låg procent på missfall efter vecka 12 har jag för mig. Men helt trygg (och knappt det) känner man sig väl inte förrän man passerat v 25 när det rent teoretiskt går att föda...

Syrran var också deppig under graviditeten, hon har två barn och hennes man tjatar om en tredje, men hon orkar inte vara gravid en gång till, rent psykiskt, fysiskt mådde hon toppen och kräktes inte eller hade ont o så.
För henne släppte det ganska snart efter förlossningen och hon fick ingen förlossningsdepression, så det kan bli så för dig med!

Kram

Ganska nyligen hemkommen från VUL. Fick sen en perfekt liten plutt, 10 mm lång med pickande hjärta! 
Helt underbart att få se att det faktiskt finns någon därinne. Nu ska jag bara försöka att slappna av och njuta...

Grattis!! 

Underbart att allt är bra.

Kram
 

Ernlia03: Så jobbigt det låter... Jag hoppas att du har en bra BM som kan lotsa dig mot samtalshjälp eller liknande, och att du snart kan få njuta av din graviditet. Som tur är finns ju hjälp att få, du måste inte vara ensam med de där känslorna och tankarna. Jag håller tummarna för att det ser ljusare ut snart!

MD77: Grattis!! Det måste vara en helt otrolig känsla...

Ernlia- Låter som att du har det tufft! Prata med BM du kan säkert få samtalshjälp, de har pratat med mig om när jag fått Mf! Klart du ska få det ur dig, hoppas att du mår bättre när du kommer in i andra trimestern! Hade en bekants bekant som hamnade i förlossningsdepression, tydligen kan det vara bättre om man inte ammar just för att slippa depression! Det är inte bara en dans på rosor att vara gravid och om du mår som du gör....kämpa på gumman. Och vill du skriva av dig så gör det...jag tycker iaf att det inte gör något om du ventillerar dig... ut med skiten!

Irmelie- Hoppas du har rätt! Ja känslorna är inte lätta att styra över... Men jag har varit mindre rädd denna graviditet än förra...Tänk på det NÄR du blir gravid igen att du ändå inget kan göra utan blir det bebis så blir det....Men det är ju ovanligt med två mf på raken iaf =) så nästa gång då du,  blir det en knodd!  

Essalady- Ja vecka 25 är kanske nästa mål om klimpen viftar vid nästa vul... Helt säker är man ju inte en kollega fick göra ett akutkejsarsnitt och bebis höll på att styka med i v 37... Så säker aldrig... Men missfallsrisken minskar med 65% när man nått v 13!

MD77- Grattis visst är det mäktigt! Det var bara en liten där inne? ;) Visst är det konstigt att det kan var en människa inuti en själv....

Ernlia: Vem vet hur man reagerar som gravid?! Och självklart kan du berätta alla dina tankar här inne. Livet är ju inte en dans på rosor bara för att man får ett plus och det är väl inge konstigt att alla hormoner och funderingar och tja, allt sätter igång olika processer i kroppen. Hoppas du får någon samtalshjälp för att lätta lite på det hela och inte behöva bära det själv, och att du kommer ur "det svartahålet". Hoppas även att du har en bra kille som stöttar dig genom allt det här! Styrkekramar tll dig!

MD77: Gu va härligt! Och du, NJUT

Själv har jag precis kommit hem från sjukhuset. Fick aldrig träffa opläkaren då hon fick annat på halsen, men ska träffa henne imorgon förmiddag innan operationen. Det är skönt nog samma läkare som gjorde ultraljudet när cystan hittades och henne fick jag fullt förtroende för. Hon tog sig tid att prata, svara på frågor och va helt underbar då, så det känns bra. Är dock riktigt nervis inför operationen!!! Och så fick jag veta att ett prov var något förhöjt och att det kan bero på endometrios, men det ser de i sådana fall under operationen. Inget jag skulle bli förvånad över då mamma har det och även mormor som det låter...Min enda farhåga är att det kan försvåra att få barn. Åhhhhhhhh, låt närmsta dygnet SUSA iväg och få allt överstökat!!!

Oj jag har missat!

Ceke- Lycka till!!! Skönt att du slapp gå dit ensam!

Astrogirl- Trist med mensen men skönt med spolning!

jag har säkert missat andra också vi är så många i tråden (KUL!)  att det är lite svårt att hålla koll ibalnd!