Vi över 30 som längtar efter första barnet

Tack för ert stöd, underbara ni!

BM höll med om att det finns en viss risk för depression om man tidigare haft det, men hon sa även att jag skulle tillåta mig vara lite nere och less på allt. Man blir inte lyckligare per automatik för att man blir gravid, hur mycket man än har längtat och vill det. Det händer så mycket i kroppen att i princip vilka känslor som helst kan uppkomma. Hon rekommenderade psykologhjälp om jag kände att jag behövde. Jag tänkte dock avvakta ett tag och vänta ut de här berömda 12 första veckorna (som jag går ur 7:e december).

Min man är underbar och stöttar mig så gott han kan, inte så lätt att stå bredvid, varken när det gäller graviditet och/eller depression.  Men han stöttade mig igenom förra depressionen också, även om vi just träffats, så han kan jag lita på i vått och torrt. Iofs spelar det mindre roll när man mår piss. Eller det gör det ju inte, men eftersom jag kan känna varken bu eller bä så är det nästan jobbigt att ha någon annan att tänka på också. Hoppas ni förstår mig rätt. Jag vet ju att det är min deppighet som talar, men det är en av de jobbigaste aspekterna med deppigheten. Även om jag älskar min man över allt annat så känner jag inget när jag är deprimerad. Jag älskar honom, men kan inte KÄNNA kärleken. Hmm, svårt att förklara.

Riktigt så illa är det dock inte den här gången, inte än iaf. Jag hoppas det håller i sig i hanterbart skick också. På ett sätt kanske det är bra att jag känner igen känslorna och vet vad det innebär. Skulle tro att det är ännu jobbigare att uppleva dem för första gången som gravid.

Till något som är lite roligare: 20 december ska vi få lyssna på hjärtljud och 10:e januari är det dags för RUL!  Förhoppningsvis får vi då veta om det är en liten tjej eller kille där inne! Eftersom det BARA har fötts pojkar de senaste fem åren bland familj och vänner är det många som önskar att det är en liten flicka där inne. Så även jag, men en pojke är självklart lika välkommen!

emmafemma: Jag röstar helt klart för alternativ 1!

EGO: Hurra! Gick jättebra på gynakuten idag. Läkaren var väldigt inkännande och bra och allting var ute. På VUL såg man tre äggblåsor oxå där en av dem var "på G" som hon uttryckte det. Lät ju upplyftande, helt klart. Hon rekommenderade dock att vi skyddar oss fram till nästa mens för att det kunde bli knepigt annars... Jag vet att du, Irmelie, satsar direkt, men vi ska nog följa "regelboken" för säkerhets skull.

Jag frågade hur lång tid det tar för hormonerna att gå ur kroppen och det var ju individuellt, som allt annat. Det berodde oxå lite på VAR i graviditeten man befann sig när missfallet skedde. I mitt fall skulle hon tro att de (hormonerna alltså) skulle spöka ca tre veckor till.

Ernlia03: Vad bra att du gick till BM och fick lite stöd. Tror jag är bra... (heja,heja) och ja...man FÅR må skit ibland - det är en del av livet.

CajsaK: Välkommen till tråden! Här har vi massor av funderingar och symptom, både verkliga och inbillade ;)

Förresten...

Ceke: Håller tummarna att allt går bra idag!

Jojjo55: Hmm, det verkar lovade. Ett plus skulle sitta fint ;)

Själv ska jag laga lite extra god mat ikväll för att fira att celibatet är över!

ernlia03 skrev 2010-11-24 14:03:57 följande:

Tack för ert stöd, underbara ni!

BM höll med om att det finns en viss risk för depression om man tidigare haft det, men hon sa även att jag skulle tillåta mig vara lite nere och less på allt. Man blir inte lyckligare per automatik för att man blir gravid, hur mycket man än har längtat och vill det. Det händer så mycket i kroppen att i princip vilka känslor som helst kan uppkomma. Hon rekommenderade psykologhjälp om jag kände att jag behövde. Jag tänkte dock avvakta ett tag och vänta ut de här berömda 12 första veckorna (som jag går ur 7:e december).

Min man är underbar och stöttar mig så gott han kan, inte så lätt att stå bredvid, varken när det gäller graviditet och/eller depression.  Men han stöttade mig igenom förra depressionen också, även om vi just träffats, så han kan jag lita på i vått och torrt. Iofs spelar det mindre roll när man mår piss. Eller det gör det ju inte, men eftersom jag kan känna varken bu eller bä så är det nästan jobbigt att ha någon annan att tänka på också. Hoppas ni förstår mig rätt. Jag vet ju att det är min deppighet som talar, men det är en av de jobbigaste aspekterna med deppigheten. Även om jag älskar min man över allt annat så känner jag inget när jag är deprimerad. Jag älskar honom, men kan inte KÄNNA kärleken. Hmm, svårt att förklara.

Riktigt så illa är det dock inte den här gången, inte än iaf. Jag hoppas det håller i sig i hanterbart skick också. På ett sätt kanske det är bra att jag känner igen känslorna och vet vad det innebär. Skulle tro att det är ännu jobbigare att uppleva dem för första gången som gravid.

Till något som är lite roligare: 20 december ska vi få lyssna på hjärtljud och 10:e januari är det dags för RUL!  Förhoppningsvis får vi då veta om det är en liten tjej eller kille där inne! Eftersom det BARA har fötts pojkar de senaste fem åren bland familj och vänner är det många som önskar att det är en liten flicka där inne. Så även jag, men en pojke är självklart lika välkommen!

Så bra att du fick en vettig BM och som kunde hjälpa till om du känner att det behövs längre fram... Ja det är inte bara positivt att vara gravid och man måste verkligen inte vara glad hela tiden... hormonerna lever f-n med mig stundtals så jag vet knappt vad jag heter....stackars mannen får lite skit just nu... Nu senast på lunchen så sa han men Älskling varför gör hormonerna att du gråter nu då?  *s* 

Du verkar ha en vettig man och du har klarat dig ur depression tidigare så OM du hamnar i det igen så kommer du klara dig denna gång också! Va kul du har RUL exakt en vecka efter mig... vill ni se könet om de kan se?

Kämpa på !

Tack alla snälla för att ni håller tummarna för oss! Jag hopas verkligen att det är vår tur nu!

Essalady- Huvudet är det som är neråt på bilden... Hittade MD77´s bebis ja kanske kanske påminner det om en hundvalp =) men jag tror nog att det är själva benet som är gulesäcken och embryot *hihhhi* Det är inte lätt det med ul, jag fattar inte att de kan säga vad det är....

Gris- Japp under forumbilder hamnade den av någon anledning..... om två veckor hoppas jag att jag får en bättre bild och så klart att den lill* hänger kvar....

Hej!
Vad skönt att läsa att det är fler som är över 30 som har svårt att bli gravida. Jag är 34 och min sambo är 29 och vi har försökt att bli gravida i ett års tid nu men det vill sig inte riktigt . Jag vet inte om det beror på att jag hade p-spruta när vi träffades men jag tog den sista i maj 2008 och började då med p-piller istället som jag sedan slutade med i april 2009. Fick igång mensen ganska snart men den är inte som den var innan jag började med p-sprutan. Nu pendlar den mellan 24-27 dagar mellan gångerna så det är svårt att veta exakt när jag har ÄL. Det är väldigt frustrerande när man inte blir gravid när man så gärna vill, känner den biologiska klockan tickar.
Önskar alla som försöker, LYCKA TILL!

Bullen- Skönt att dett såg bra ut! Ja dessa råd... tror alla ger olika... Jag har inväntat mens efter mina mf/ma... Jag har blött rejält och mensen efter mf/ma har varit väldigt sparsam... Så jag har tänkt att jag väntar så min slemhinna har växt till sig ordentligt så förutsättningarna för ägget är optimala och det kan få fästa i en tjock och fin och mysig slemhinna ....
Men sen finns de ju dem som säger att det är lättare att bli gravid direkt efter mf (vet dock inte om det är BM och läkare som säger det? )

Skönt iaf att det är slut på celibatet!!!

Ni Nya i tråden VÄLKOMNA!! Jag lyfter fram BIM -listan så kan ni fylla på! Och man får lite bättre koll på Vem man ska hålla en extra tumme för!!!