Vi över 30 som längtar efter första barnet

Jag förstår inte heller hur man INTE ska tänka på bebisverkstad. Maken har inte alls samma problem, han längtar också väldigt mycket men är inte lika besatt som jag är. Kanske karlarna inte känner den biologiska klockan på samma sätt...? 

Aktivera sig är nog bra, men svårt att ändå inte tänka. För min del funkar det faktiskt att inte läsa så många mammabloggar och här på FL. Men det är svårt att hålla sig borta, självplågare tydligen...

Jag har dessutom väldigt svårt för gravida just nu. En bekant ska få runt midsommar, alltså samtidigt som jag skulle ha fått. Klarar inte ens att se henne inloggad på facebook... Det förstår inte maken heller, man måste ju kunna glädjas med andra. Visst, det måste man kanske, men jag kan inte det. Inte just nu, det gick bra när jag själv var gravid. Det är inte så att jag missunnar någon annan att vara gravid, men det är bara väldigt jobbigt att få höra och påminnas om jag inte är det.

Men vVad kul att vi äntligen fått några plus i tråden! Ärligt talat är jag fruktansvärt avundsjuk, men bara för att några blir gravida minskar det ju inte chanserna för att andra blir det! 

Idag är för övrigt en riktig skitdag. Jag vill vara gravid, jag vill ha en bebis i magen, jag vill inte börja om med hela den känslomässiga bergochdalbanan igen. Har inte gråtit på några dagar, men idag är det jobbigt. 

Blöder fortfarande lite brunt, koagulerat blod. Skrapningen ska ju räknas som mensens första dag och om allt funkar som innan borde jag i så fall ha ÄL tisdag-onsdag. Men jag vet inte om jag ens får en chans den här månaden. Man ska ju inte ha sex utan kondom innan man slutat blöda, för infektionsrisken. Jag är dock rätt säker på att min livmoder har läkt och inte har några sårytor längre, nu är det ju "bara" gammalt blod som kommer ut. Men jag äter ju fortfarande tabletter som ska göra att livmodern sammandrar sig. Kanske man inte ens kan få ÄL då? Vet inte om vi ska chansa att sexa utan kondom. Vill ju inte sumpa en månads chans, men kanske det är farligt att bli gravid om det fortfarande finns blod kvar i livmodern? Samtidigt tänker jag att kroppen kanske sköter det där själv, det fäster inget om det finns blod kvar och med "sammandragningar". Å andra sidan litar jag inte direkt på min kropp just nu...

Kanske inte riktigt är rätt forum att ventilera de här tankarna, men orkar inte aktivera mig i någon missfallstråd eller dylikt just nu. Ni får helt enkelt hoppa över och innerligt hoppas att ni inte behöver veta sånt nån gång! 

En positiv sak är dock att jag börjar må bättre psykiskt. Det är såklart jättejobbigt allt som har med missfallet att göra, men den där övervägande känslan att allt är skit börjar försvinna. Vilket iofs gör mig rätt rädd för att bli gravid igen. Sannolikheten för att bli deprimerad igen är ju rätt stor i så fall. Men det verkar ju som jag börjar må bättre när hormonerna går ur kroppen. 

Usch, vad långa och depressiva inlägg jag skriver hela tiden.  Hoppas ni har överseende med mig. Antar att det är rätt mycket hormoner i omlopp fortfarande. 
 

essalady, tack tack. Jag avvaktar några månader innan jag börjar oroa mig då. =)

Jag måste sluta googla saker. Svaret blir ju alltid det värsta, eller kanske man letar efter det värsta. Värsta just nu är att inte ha ägglossning alls och vara infertil.

Håller med flera av er om att det är svårt att inte gå och grubbla. Det knäppa är ju att man alltid varit duktig och sagt till alla andra att de inte ska tänka så mycket på det, men som sagt hur gör man det ??? Och håller med dig Ceke, man blir ju knäpp! Å det trodde jag inte att jag skulle bli. Trodde att jag var en sån där lugn och avslappnad människa när det kom till barnskaffande, men icke Om man ser det från den positiva sidan så lär man sig ju i alla fall väldigt mycket om hur man fungerar, både mentalt och kroppsligt

Jag försöker också hålla igång hela tiden, jobb, träning och koll på kosten, då tycker jag själv att jag inte går och maler så mycket. Men visst blir det så att man lätt trillar i bebis-tänkarfällan titt som tätt. Det blir ju ofta så att mannen och jag pratar om det  varje dag, särskilt under ÄL och inför BIM och det gör ju inte heller saken lättare. Han har ju en massa funderingar också och mig veteligen håller han inte till i någon sådan här tråd, inte hans grej, så jag blir ju hans ventil.

Jag har inte använt några hormonella preventivmedel på 5 år, började må dåligt av p-piller och la av och har efter det endast använt kondom som skydd. Men när jag slutatde så vet jag att det tog ganska många månader innan mensen blev som den skulle, både till mängd och längd.

Idag har jag roat mig med att laga mat och baka julgodis. Sa jag att jag försökte ha koll på kosten? Hahaha, ja, försöker är rätta ordet, har väl gått sådär halvbra denna helg. Men imorgon är en ny vecka och nya tag som gäller!

Ha en trevlig lucia!

ernlia: Det är klart du ska ventilera dig här! Fortätt med det och det är väl helt naturligt att tycka det är jobbigt med din kompis graviditet! Det påminner dig ju om det som skulle ha varit. Förhoppnignsvis landar du i dig i er sorg och kan börja glädjas tillsammans med henne kring hennes graviditet. Men låt det ta den tid det behöver.

Jag har egentligen ingen aning om det där med missfallsblödning och att börja försöka igen, men spontant tänker jag att kroppen bör få läka först. Ska ni inte vänta tills du slutat blöda helt? Så det inte blir nå infektioner och sånt, tänkte jag.. Jag vet att en kompis som fick ma i våras fick stränga förhållningsorder om det och hon fick vänta ett par veckor innan hon var helt blödningsfri och fit for fight att sätta igång igen.

Kram på dig!

Hallå, 

Kollade ni på Idol i fredags? Jag tycker att det var helt rätt person som förlorade slaget....Lite synd att Jay inte sjöng låten att sjöng på auditionen, han gjorde den jävligt bra! - nästan bättre än orginalet faktiskt.

Slog mig just att det är inte nämnvärt mycket svordomar i denna tråd, är ni generellt så fina i kanten språkmässigt eller kammar ni er när ni skriver ert inlägg???  :)