Vi över 30 som längtar efter första barnet

Polarlantis: Attans, tyckte det var dags för nya  i tråden... Kram!

Sophy80: Låter som du har en tuff situation. Vet hur det är när gamla mönster fortsätter att sätta krokben för nya relationer. Har precis som du en aggressiv pappa, och min man har många gånger fått ta skit för saker som han inte förtjänar på grund av det. Ibland vet jag inte om det är vi (min man och jag) som har ett problem eller om det är gamla hjärnspöken som skapar problemet... Det låter dock som du har kommit väldigt långt med att bryta dåliga mönster redan, dessutom arbetar du ju på att förändra dåliga tankemönster och du vill förbättra situationen. Kämpa på, skickar styrkekramar!

Ego: Det känns faktiskt bättre idag, gårdagen var en dag som jag bävat länge inför. Den var tung och mycket av det ledsna fick komma ut. Nu när BF dagen är över känner jag mig lättad på något sätt. Lite av att "bryta ihop och gå vidare"...

Pepp, pepp!   Vet precis hur sådana dagar känns. Och det är bara att skriva av sig...

Nej, aggressiva pappor är inget man är stolt över. Har brutit med min pappa för över 10 år sedan. Han fortsatte tyvärr sitt agressiva och våldsamma beteende efter mina föräldrars skillsmässa i sina senare förhållanden. Trots år av terapi var jag precis som du lite rädd för min man i början (speciellt när han blev arg, även om han aldrig var hotfull mot mig). Har på senare år lärt mig att det är OK att bli arg och att visa det, och jag har blivit bättre att hantera att min man blir arg utan att känna mig hotad. Men det har tagit tid, och det är som du säger en instinkt att vilja skydda sig. 

På senaste teapiomgången pratade vi mycket om just det att bearbeta sin egen barndom innan man själv fick barn. Har på grund av min egen uppväxt och relationen till mina föräldrar skjutit tanken på egna barn långt framför mig. Och det var först när jag var klar även med min relation till min mamma som jag kände att jag över huvud taget ville bli mamma själv. Vill ge mina barn denna trygga och kärleksfulla barndom jag själv inte fick...     

Förlåt, men måste bara skriva av mig lite... Har en föräldravikariat där den mammalediga precis var inne och visade upp sin bebis och pratade om att hon var så gammal nu när de fick barn (hon är 33 år och fick sitt andra barn). Min konsultchef var här samtidigt och hon passade då på att fråga inför de andra hur jag tyckte det kändes när alla pratade barn. Försökte svara lite undvikande och då frågar hon igen. Själv hade hon tyckt att det var lite tråkigt innan hon fick barn själv... Är helt darrig, men försökte hålla god min. Känner mig dock gråtfärdig vid det här laget...

Irmelie: Måste vara tufft att uppleva både det bästa och värsta man kan samtidigt. Det sista du behöver är ju en krånglande arbetsgivare. Många varma kramar!

Kiyona: Pepp, det är snart din tur! 

Saftochbulle: Låter som det är en  -månad...  Håller tummarna!

Ego: Tack alla för stödet! Min kropp valde också att stödja mig, har fått riktiga ägglossningsflytningar för första gången sedan jag blev gravid (dvs i december)! Började att knapra bidrottninggelé denna cykeln, har kanske med det att göra. Hade inte riktigt tänkt satsa denna månad med tanke på BF osv, men nu vågar jag inte. Det blir till att mysa på i väntan på den glada gubben...  

Åhhh, låter jättespännande! När jag var gravid hade jag lite som håll, fast det satt längre ner. Håller tummarna för ett  imorgon!

Terapi i kombination med att inte ha kontakt med min pappa har hjälpt mig mycket. Att inse att människor kan vara arga utan att det är mitt fel eller att jag ska få skulden för det. Det kan låta självklart, men det har tagit ett tag att komma till den insikten. Min rädsla för arga människor är nog numera värre på jobbet än hemma. Har mer eller mindre tvingat mig själv att inse att min man inte skulle gör mig fysiskt illa.
 
Min man har sina rötter i det norrländska lugnet och blir sällan arg. Dessutom, i hans familj visar man sällan känslor i spannet ledsen - nedstämd - arg. Vilket visar sig t ex när vi fick missfall, då har han svårt att visa sig ledsen. Har aldrig sett honom gråta under våra åtta år tillsammans. Som tur är visar han gärna och ofta att han älskar mig...

Man kan aldrig förändra någon annan om inte den personen vill förändra sig själv. Fundera på vad du verkligen vill och med vem... Varma kramar!

Idag visade ÄL-testet en , så nu ska det gosas loss!

Heja!!!  Det var den biten som har tagit längst tid för mig med: att tillåta sig själv att ha ett bra förhållande! Har bearbetat mycket problem, rädslor och negativa känslor. Sedan är det en helt annan sak att lära sig hur man lever i ett sunt och lyckligt förhållande, när den enda förebilden man har är helt tvärtom. Att våga älska och bli älskad och därmed bli känslomässigt sårbar igen är läskigt, men det går och det är värt det!