Vi över 30 som längtar efter första barnet

äl kan komma som vanligt så det är bara att försöka igen direkt! Lycka till och kram

ceke - Gifte mig också i somras och det tog några månader innan vi skickade ut tackkort också. Det tar ju sån tid att fylla i alla. Jag var ambitiös och skrev en personlig hälsning för hand på alla korten också.. tog en evighet. Hur många gäster hade ni? Ang. vännen så tror jag nog att det viktigaste är att du själv är där, det kommer garanterat betyda mest. Annars vet jag inte riktigt vad man kan ge.. kanske nånting som fördriver tiden och som gör att man kan fokusera tankarna på annat? Eller också ett kit med tröstgrejer.. godis, kakor, film, vin, osv..

Uppsara - Nu är jag inte expert på missfall, men det känns som ni borde kunna börja försöka direkt. Endel som får så tidiga missfall som du fått nu brukar ju inte ens märka att de varit gravida.

En helg åker jag bort och hem kommer man till en tråd fylld med nya inlägg

Jag fick glad gubbe på ÄL testet i fredags och vi sexade i fredags och igår... har sträckt mig i ryggen så i kväll får det nog vilas. men jag hoppas att fre och lör räcker för att ha en god chans iaf.

 

Det där har jag googlat mig tokig på och inte blivit direkt klokare. Som med det mesta annat som berör graviditet och barngörande så får man tusen olika svar. Det jag har lyckats utläsa är att du själv måste känna dig redo. Det är sällan det finns några fysiska hinder och de är väl främst om man haft någon komplikation som infektion eller liknande. Eftersom du fick så tidigt missfall tror jag att det i princip räknas som en försenad mens och det mest fortsätter förmodligen som vanligt. 

Vissa rekommenderar en mens emellan, vissa två-tre menser, andra säger kör på direkt. Men eftersom du fick missfall så tidigt hade nog inte kroppen riktigt hunnit fatta det och det är inte så mycket som behöver bli återställt.

För min egen del (MA v 11) så hade ju livmodern fortsatt växa även om fostret dött redan v 6. Och det har känts att kroppen behövt lite tid att återhämta sig. Ärligt talat är den nog inte helt återställd ännu, men vi har valt att köra på igen, utan att vänta på någon mens emellan. Jag är alldeles för otålig! 

Det ska bli intressant om jag känner min egen kropp eftersom jag tror att jag har/har haft ÄL i dagarna. Har haft mycket flytningar och känner även på livmodertappen att den är mer öppen än den varit på ett tag. Några cykler försökte jag tolka hur livmodertappen kändes under ÄL, inför mens etc. Jag blev aldrig 100% klok på det och det är nog ingen tillförlitlig metod. Det jag dock kunde känna var att den blev mycket mjukare och hade större öppning under ÄL och just inför mens. Men jag kunde aldrig med säkerhet säga när under ÄL den kändes så. Så antingen är det ÄL eller mens just nu! Och jag borde inte få mens eftersom det inte ens är tre veckor sen skrapningen...

Är det förresten nån som vet om man kan ha foglossning även om man inte är gravid längre? Jag har en sån tryckande känsla i hela underlivet och väldigt ont i svanskotan (utan att ha trillat eller dylikt) och efter lite efterforskningar verkar det vara tydliga symptom på foglossning. Har förstått att man kan ha det ett tag efter förlossning, men efter ett så relativt tidigt missfall?!

Den är jobbig den här kroppen när man tillåter sig känna efter så mycket! 

Ceke, så fruktansvärt för din vänner! Tröstkit tyckte jag lät bra - sådant som man inte skulle orka att fixa själv och sen är det nog att fråga "vad kan jag göra för dig?" som gäller. Man kan ju aldrig veta hur någon som förlorat någon vill ha det - vissa vill prata om det, vissa vill att man bara är som vanligt, vissa vill bli distraherade osv...

Jag är rädd för att få ett sjukt barn och vi kommer att göra KUB tror jag. Vill dock inte veta exakta siffror, utan bara om man har hög eller låg risk - får man hög risk så får vi diskutera om vi går vidare med fvp. Andra saker kan man ju inte förbereda sig på utan får ta OM det kommer.
Var hos min pappa idag och fick veta att min brorson (han bor i USA) faktiskt inte utvecklas som han ska. Vi ses inte så ofta - sist jag träffade honom var på hans tvåårsdag för 1½ år sedan. Nu har det visat sig att han dels inte hörde ordentligt, vilket de löst med rör i öronen och sedan att han inte talar som en 3½-åring. Jag trodde såklart först att det i så fall berodde på att han inte hört, men det hade liksom inte förändrats något + att han hade lite annorlunda beteendemönster - det tydde eventuellt på någon form av autism. Tyvärr är det så att de nu bor i USA och min bror är lite irriterad på skillnadern - i USA fokuserar man nu på att komma åt symptomen och har tagit honom ur vanliga förskolan för att ge honom specialspråkträning. I Sverige hade man gett sig på att ta reda på VAD som är problemet, inte gett sig på symptomen... Menmen, vi får hoppas att de kommer fram till något - min bror står ju på sig också med at rätt saker måste undersökas, bara att det inte görs på automatik som det gjorts i Sverige.

Hej Maria. Tufft att få veta att barnet inte utvecklas som det ska. kan dock berätta att det inte funkar så väldigt annorlunda här i Sverige. Mitt gudbarn (3 år) har precis diagnostiserats med någon form av högfunngerande autism och jag kan lova att hans föräldrar har fått kämpa för att få till utredning, att han ska få hjälp etc. Sånt är nog tufft var man än bor. Hoppas det går bra för din brorson och att han får det stöd han behöver i livet.

Ja, ett litet kit kanske det blir. Jag känner dem ju bra och de pratar mycket om sin tidigare förlorade son så jag är inge alls orolig för det. Jag är deras vän och kommer såklart finnas här och ge dem det stöd och hjälp jag kan. Längtar efter att få ge dem båda en stor stor kram...

Nu har jag i a f ´använt upp både ett gravtest o ett ägglossnignstest och näpp, ingen reaktion på varken elelr.. men mensen är bortblåst. Hmmm. Ska bli spännande att följa denna konstiga månad. Vi får väl se hur VUL ser ut på onsdag om det görs nåt sånt!

Ceke: Otroligt hemskt för dina vänner. Hur kommer man tillbaka efter att två barn har dött av samma prognos? Går det att göra något nästa gång de vill skaffa barn? Om de vågar igen. Har de blivit utredda? Tur att de har dig som vän.

Millan 

Nja, det enda de kan hoppas på om de försöker igen är att det blir en flicka eller att de får en till frisk pojk (större risk)... Läkarna har forskat mycket på deras första pojk o kom tillslut fram till att det antagligen fanns en ärflitghetsfaktor med i spelet. Nu när äve den här killen hade samma, så har de kunnat konstatera att det antagligen finns en genetisk del i det hela, dvs ärftlighet. Kommer inte ihåg vad diagnosen hette, men det finns otroligt få barn som läkarvärlden känner till som fötts med det... Så jag antar att det är just deras kombination av gener som ger risken... Usch. Men jag menar.. det är ju inget som säger att det skulle gå bra nästa gång.. elelr dåligt för den delen. Tiden får väl utvisa om de vågar försöka igen.

Helt enkelt... varje friskt barn som föds är ett litet mirakel

På tal om bröllop och tackkort - jag och maken satt just nu och avslutade det hela - nu är det bara frimärken som fattas! Det har tagit en evighet, hehe, först att sätta foton i själva korten, sedan att skriva ut och klistra in "allmän" text i dem, sedan adressera alla kuvert och sedan skriva en personlig hälsning i allihop + att vi skulle se till att alla "övriga" fick något; cateringfirman, stället vi var på, fotografen osv osv... Puh... Jag är glad att vi inte pysslat mer - vi beställde i princip färdiga kort och ändå har det tagit oss så lång tid...

Ceke - du har kanske rätt i det där med att det inte är lätt här heller, men man får för sig att man i alla fall börjar i rätt ände här, att man försöker få reda på vad som är problemet (det kanske man ändå kan få kämpa för såklart), istället för som nu där man fokuserar på det symptom som visar sig - han pratar inte så mycket som en 3½-åring borde och då får han specialträning i det, utan att veta VARFÖR han har problemet... Det är inte omöjligt att det är någon form av högfungerande autism han har, lille brorsonen... Svårt att tro att det är något "fel" på honom - han är absolut vääääärldens sötaste unge; hans mamma är färgad så han har stora bruna ögon och stora bruna lockar i håret... (Jag vet att det inte har någon betydelse, men svårt att tro när man ser ut som en liten ängel...)

Usch vad hemskt med dina vänner. Du får krama dem ordentligt! Ja, visst är det ett mirakel när barn föds.

Det är just sånt som dina vänner varit med om som jag är så rädd för. Jag har anlag för en ärftlig sjukdom och det kanske gör att jag tänker mer på det än dem som inte har det i sina gener. Jag har också människor i min närhet som har barn med svåra sjukdomar, inget som syns på ytan, men jag vet ju vad de gått igenom med alla sjukhusbesök och all medicinering. Oroliga är ju alla som får barn, i princip från de att de får reda på att de är gravida, men jag tror inte att man någonsin kan förstå den oro som föräldrar får leva med när de dessutom har ett sjukt barn. Jag tror att många tankar kan handla om en ledsamhet för att det inte blev som man tänkt sig, för i ärlighetens namn så tror inte jag att man varken tänker sig, eller önskar sig ett sjukt barn, även om man självklart älskar sitt barn oavsett. Som någon skrev, ett friskt litet barn, är det för mycket begärt.