Gris78 skrev 2010-10-10 09:16:13 följande:
En liten fråga då jag är total hjärnsläpp, - när är dag 1??
Som Daniela01 skrev så är det första mensdagen. Om man har 28 dagars cykel så har man alltså bim dag 29 då antar jag. Själv är jag på dag 27 nu, men tror jag har 29 dagars cykel så på onsdag blir det (förhoppningsvis inte) mens.
Astrogirl skrev 2010-10-09 20:43:34 följande:
Själv fick jag mens idag på dag 35, precis som förra månaden, så det är bara att ta nya tag. På måndag ska jag dock ringa och försöka höra om man kan boka in tid för att påbörja utredning. Har hört att det många gånger tar flera månader att få tid för utredning så då vill jag gärna boka den i tid. I november har vi försökt 12 månader och innan dess får man inte påbörja en utredning. Tiden bara rinner iväg känner jag och har svårt med tålamodet ibland. Vi har ju prickat in ÄL i stort sett varje månad under detta året men ändå inget plus. Vill gärna komma in på utredning och se om det är något fel eller om det bara är att kämpa på. Om t.ex. man inte har en riktig ÄL och inga ägg kommer även om kroppen tror det och så är det ju lönlöst att försöka varje månad. Har ju ätit p-piller sedan jag var 15 år och slutade i november förra året. Det kan ju även vara så att äggledarna är igensatta eller för smala och behöver spolas eller att mannens spermier är för få eller för slöa. Man läser om så mycket som kan orsaka barnlöshet och en del är ju saker man kan lösa lätt genom att t.ex. börja äta pergotime, medan andra orsaker behöver fixas på sjukhus. Blir stressad, för jag vill ju helst ha två barn, men nu börjar man inse att man får vara glad om man kan få ett.
Nu är jag lite extra deppig just när mensen kommit, men det går ofta över. Skönt att skriva av sig lite här.
Vad synd att mensen kom! :( Förstår att du är deppig och grubblar mycket. Hoppas att ni kan få en tid för utredning hyfsat snart då. Det verkar faktiskt vara väldigt många som blir hjälpta bara av hormonbehandlingen. Hur har det sett ut på dina äl-stickor om du använt såna? Alltså brukar du ha ett svagt streck hela tiden utom just på äl, eller är det blankt? Och när du har positivt, är strecket lika starkt eller starkare? En kompis till mig hade problem att bli gravid och det berodde tydligen bl.a på att hon hade låga hormonnivåer och det visade sig just på äl-stickan. Blankt alla dagar utom äl då hon hade nästan lika starkt som kontrollstrecket. När hon sen fick hormontillskott så tog det sig direkt.
Sen så tar det ju tydligen 7 månader i genomsnitt för ett par som försöker bli gravida. Så om du var på försök 9 nu så är du ju lika långt ifrån genomsnittet som någon som blir gravid på 5:e försöket. Om man tänker så kanske det åtminstone inte känns lika mycket som om något är fel, även om det inte blir mindre frustrerande..
Kattflickan skrev 2010-10-09 14:44:11 följande:
De senaste dagarna har varit jobbiga, jag har åter igen börjat känna en så otroligt stark längtan efter barn! Extra jobbigt är det eftersom jag vet att dels måste kroppen börja funka normalt innan vi kan försöka igen och dels måste det mentalt kännas som om vi vågar försöka igen. Men egentligen vill jag bara spola fram tiden typ 7-8 månader och finna att jag är gravid igen!
Den här längtan, som jag tror fler av er känner är nästan plågsam! Är det någon fler som känner som jag?
Jag är ju 35 år och det är verkligen hög tid nu att skaffa barn om det ska bli några! Dessutom är jag orolig för att det som hände ska ske igen och jag har svårt att tygla min oro. Blodprov ska tas på mig och min sambo för att utesluta att vi har genetiska anlag för kromosomavvikelser (obs ovanligt). Läkaren sa att vi ska diskutera provtagningen vid efterkontrollen för aborten, som kommer ske om typ 3-4 veckor, men jag känner att jag vill veta NU. Om vi har svårt att få ett friskt barn så vill jag veta det snart så man kan fundera igenom sin livssituation.
Det låter som ett stort steg på vägen att du börjat längta mycket igen, det tycker jag tyder på att du sakta men säkert börjar bli mentalt redo igen. Jag tycker att det verkar jättemodigt att våga igen efter den upplevelse du hade. När ni väl blir gravida igen kommer ni säkert inte ångra er och det känns väl ganska osannolikt att samma sak skulle hända igen. Hur har partnern din tagit det?
Förut skjöt jag ju barnaskaffande framför mig och då levde man ju i den naiva illusionen att det bara var att "skaffa barn" när man kände för det. Nu har det börjat gå upp för en att det inte alls behöver gå så enkelt. Jag tycker du gör helt rätt i att vara lite neurotisk och orolig. Jag är bara 30 och på mitt andra försök och är ändå lite orolig för hur det ska gå, kanske mest för att flera av mina vänner har haft problem av olika slag. Som karriärist har jag ju alltid fixat saker när jag velat ha det, det har alltid legat i mina egna händer liksom. Men nu kan man ju inte göra något annat än att vänta och hoppas..
