ADD symptom hos vuxna

<div class="quote"><div class="quote-nick">TjockKatt skrev 2010-12-15 10:24:25 följande:div>Jag känner likadant.

Haha, men det är lite samma här. Du märker ju själv. Först eldar jag upp mig som sjutton, sen missförstår folk och sen kan jag inte förklara det så att folk begriper. dth="15" height="15"> Man kanske borde lära sig att tänka innan man talar/skriver. Det där med att återge är svårt, likadant om man tänker på något roligt. Man kan skratta läppen av sig, och sedan när man ska förklara ser alla ut som frågetecken. Det blir aldrig som man tänkt sig när man väl framför det.

Ja, jag tycker vi lämnar det. Jag hoppas iallafall att du förstår att det inte var illa ment. Jag är inte så pigg jag heller, kan inte ens ta mig till skolan och det är avslutning i morgon. Kul att sumpa hela sista veckan, det skulle beslutas om julbord och grejer och jag vet inte ens om jag blev medräknad. Ingen som kontaktar mig ändå. Skiter i allt. En dag kvar.
Hoppas du mår bättre snart. Har du någon hjälp när du mår såhär?div>Att tänka före jag talar eller skriver ligger inte för mig der="0" alt="Flört"> 
Men jo, jag förstår att det inte var illa menat.

Det här med din skola och avslutningen.
Nu kanske inte det är riktigt samma sak, jag vet inte. Men jag kan vara sådär att jag ger järnet i början, engagera mig massor, pluggar, kommer med idéer osv men så, när det väl gäller, som sista veckan, eller dagen innan tappar jag ALL lust och failar hela skiten p.g.a det. Är det så det är för dig nu? Jag är sådan med allt. Eldar upp mig som fan, planerar stort, att jag ska fest eller att jag ska träffa vänner eller vad det nu är men så när det liksom närmar sig dagen D, då får jag ångest och skiter i allt. Undrar vad deta beror på? Hoppas du också mår bättre snart. Det är allt annat än roligt att må såhär der="0" alt="Rynkar på näsan"> 

Nej, jag har ingen hjälp. Jag har ju min man men han förstår ju inte riktigt. Han försöker dock och det hjälper ju lite. Men ibland tänker jag att allt vore så mycket enklare om jag hade en diagnos som jag kunde trycka upp i ansiktet på folk och säga: HÄR! Här är varför jag mår som en jävla skata, HÄR är varför jag beter mig som jag gör! Inte för att använda diagnosen som en ursäkt men som en förklaring och inte minst, som en slags talesman när jag själv inte orka snacka och förklara mig. Är så trött på det.

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (Men dt är ju jag) skrev 2010-12-14 22:12:40 följande:div>Det är ett inslag om en tjej som rycker loss sina hårstrån på TLC just nu om någon mer har den kanalen o. är intresserad.div>Tack! Jag såg sista haltimmen eller så. Intressant!

<div class="quote"><div class="quote-nick">TjockKatt skrev 2010-12-15 10:37:35 följande:div>Igår fick jag äntligen tag i min journal från min utredning. Rätt jobbigt att läsa, speciellt när man inser hur missförstådd man var av utredaren. Han har verkligen tolkat mig helt fel och skrivit saker som inte stämmer alls. Diagnosen jag har är helt klart rätt, ett av testerna är gränsvärdet för diagnos 36 . Jag fick femtio poäng. Men resten? Jag förstår faktiskt inte hur det kan vara så feltolkat, och det gör mig riktigt less. Han förklarade ett par problem med de diagnoser jag fick (4 st, även om två troligtvis är felaktiga då en går in i diagnosen jag misstänker, och den andra saknar totalt stöd då jag inte fått genomgå en hjärnröntgen), men han har ju totalt missat grundproblematiken.

Jag känner mig helt tom, så mycket hjälp jag hade behövt och varit berättigad vid en korrekt diagnosering, och som jag nu fått överleva utan så gott det går, vilket gjort att jag förstört och misslyckas med så mycket i mitt liv.

Idag ska jag till hjärnskynklis och diskutera det hela med henne. Jag hoppas verkligen att hon är iallafall någolunda påläst i det här och kan hjälpa mig förstå det hela.div>En sak som jag är nyfiken över är hur man lyckas bli "fri" från gamla diagnoser. Måste man utredas på nytt eller räcker det med ett samtal hos en psykolog? Jag har en 3-4 diagnoser i ryggsäcken och jag vågar nog påstå att INGEN av dom stämmer in på mig idag. Jag har inte brytt mig så mycket tills nu... jag vill inte vara stämplad med en diagnos som inte är jag.

<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2010-12-15 10:40:15 följande:div>Att tänka före jag talar eller skriver ligger inte för mig der="0" alt="Flört"> 
Men jo, jag förstår att det inte var illa menat.

Det här med din skola och avslutningen.
Nu kanske inte det är riktigt samma sak, jag vet inte. Men jag kan vara sådär att jag ger järnet i början, engagera mig massor, pluggar, kommer med idéer osv men så, när det väl gäller, som sista veckan, eller dagen innan tappar jag ALL lust och failar hela skiten p.g.a det. Är det så det är för dig nu? Jag är sådan med allt. Eldar upp mig som fan, planerar stort, att jag ska fest eller att jag ska träffa vänner eller vad det nu är men så när det liksom närmar sig dagen D, då får jag ångest och skiter i allt. Undrar vad deta beror på? Hoppas du också mår bättre snart. Det är allt annat än roligt att må såhär der="0" alt="Rynkar på näsan"> 

Nej, jag har ingen hjälp. Jag har ju min man men han förstår ju inte riktigt. Han försöker dock och det hjälper ju lite. Men ibland tänker jag att allt vore så mycket enklare om jag hade en diagnos som jag kunde trycka upp i ansiktet på folk och säga: HÄR! Här är varför jag mår som en jävla skata, HÄR är varför jag beter mig som jag gör! Inte för att använda diagnosen som en ursäkt men som en förklaring och inte minst, som en slags talesman när jag själv inte orka snacka och förklara mig. Är så trött på det.div>Nä, det måste ju ut såfort man tänkt det! dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" width="15" height="15" loading="lazy"> Annars glömmer man bort!

Jo, lite sådär är det. I början går allt jättebra men med tiden blir det sämre. Jag har svårt att ta mig till skolan, men när jag väl är där går det bra. Jag får bra betyg på inlämningar och så, när jag väl tar mig tid till dom. Jag sitter alltid i absolut sista minuten och hetsskriver, undra vilket resultat jag skulle kunna uppnå om jag bearbetade texten under lång tid istället för att skriva och skicka i ett svep. dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" width="15" height="15" loading="lazy">
Det är sista minuten det faller. Nu skulle jag till skolan på morgonen, men det blev inte av. Sista lektionen kan jag ju gå på iallafall, tänkte jag då. Men nä, den börjar nu, och jag är hemma... Vid tolv ska jag iallafall till min gamla praktikplats och hälsa på, det måste jag göra. Sen vid halv fyra ska jag till vc. Det måste jag också. Det känns jättetungt just nu, har inte lust att träffa folk alls, men jag måste göra någonting av nytta idag, annars blir det värre.

Jag förstår vad du menar. Jag använder inte min diagnos som ursäkt, men jag använder den ibland, som du säger, som en förklaring när folk inte förstår hur jag kan vara så *random input*. Nej, det är svårt för utomstående att tänka sig in i problematiken, kan jag tänka mig. Min kille är likadan, när jag inte klarar saker flinar han uppmuntrande och säger "det är bara och göra!". Jaha. Det var ju bra. Liksom.

Jag minns inte riktigt hur det var för dig, väntade du på utredning eller? Det låter ju inte som du har någon kontakt med vården av det du skriver i inlägget ovan. Det vore nog en idé att ta upp det isåfall, så att du med tiden kan få de rätta verktygen för att klara av din vardag iallafall lite lättare.<div id="forummessagefooter">http://tjockkatt.webblogg.sediv>

<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2010-12-15 10:51:58 följande:div>En sak som jag är nyfiken över är hur man lyckas bli "fri" från gamla diagnoser. Måste man utredas på nytt eller räcker det med ett samtal hos en psykolog? Jag har en 3-4 diagnoser i ryggsäcken och jag vågar nog påstå att INGEN av dom stämmer in på mig idag. Jag har inte brytt mig så mycket tills nu... jag vill inte vara stämplad med en diagnos som inte är jag.div>Bra fråga! Det beror på vad det är för diagnoser, skulle jag misstänka. Vissa personlighetsstörningar, tex Borderline, går ju att bli frisk ifrån sägs det. En del är rätt vida, och det finns garanterat risker att folk blir felaktigt diagnoserade, tex schizofreni och bipolär. Jag tror nog att man får ha ett samtal med någon som kan ge bedömningen om man passar in i kriterierna fortfarande. Jag vet inte hur utredningar går till, förutom de npf, så jag kan tyvärr inte svara bättre än så. Men jag vet folk som tex fått en massa udda diagnoser, personlighetsstörningar osv, och så har det visat sig vara aspergers eller annan autism.
Ett klassisk exempel är ju de som är äldre och i barndomen fick den hemska MBD-diagnosen, och i vuxen ålder fått den ändrad till tex adhd eller damp.
Tex tvångssyndrom går ju också att bli frisk ifrån med terapi och medicin, även om det inte går för alla.
Det är värt att kolla upp, jag ska göra det med min ena, den vill jag absolut inte ha då det inte finns några belägg för den, mest spekuleringar.<div id="forummessagefooter">http://tjockkatt.webblogg.sediv>

Nåja, min förklaring verkade inte accepteras, men det kan jag kanske inte begära heller. Mitt ursinne kom från att jag INTE har fått hjälp och INTE har fått diagnoser, medan så många andra har fått det, men det kvittar. Att ingen någonsin fångat upp mig när jag utsatt mig för de fruktansvärda saker jag gjort mot mig själv och min kropp, gör mig bitter.

Igår var jag hos läkaren och nu ÄNTLIGEN kommer jag få utredas för AS, vilket jag tror är mitt egentliga grundproblem. Jag fick även medicin mot dermatillomanin/dermatofagin.

Så det känns ju skönt. Det är det jag har väntat på i 29½ år.

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (fått diagnos) skrev 2010-12-15 11:09:47 följande:div>Nåja, min förklaring verkade inte accepteras, men det kan jag kanske inte begära heller. Mitt ursinne kom från att jag INTE har fått hjälp och INTE har fått diagnoser, medan så många andra har fått det, men det kvittar. Att ingen någonsin fångat upp mig när jag utsatt mig för de fruktansvärda saker jag gjort mot mig själv och min kropp, gör mig bitter.

Igår var jag hos läkaren och nu ÄNTLIGEN kommer jag få utredas för AS, vilket jag tror är mitt egentliga grundproblem. Jag fick även medicin mot dermatillomanin/dermatofagin.

Så det känns ju skönt. Det är det jag har väntat på i 29½ år.div>Grattis, skönt att det går framåt, även om det tagit tid! Jag är lite i samma situation som du då, väntar också på en remiss av samma anledning. Visst hade du gjort en utredning innan? Hade dom inga misstankar på AS när den gjordes?<div id="forummessagefooter">http://tjockkatt.webblogg.sediv>

<div class="quote"><div class="quote-nick">TjockKatt skrev 2010-12-15 10:59:43 följande:div>Nä, det måste ju ut såfort man tänkt det! dth="15" height="15"> Annars glömmer man bort!

Jo, lite sådär är det. I början går allt jättebra men med tiden blir det sämre. Jag har svårt att ta mig till skolan, men när jag väl är där går det bra. Jag får bra betyg på inlämningar och så, när jag väl tar mig tid till dom. Jag sitter alltid i absolut sista minuten och hetsskriver, undra vilket resultat jag skulle kunna uppnå om jag bearbetade texten under lång tid istället för att skriva och skicka i ett svep. dth="15" height="15">
Det är sista minuten det faller. Nu skulle jag till skolan på morgonen, men det blev inte av. Sista lektionen kan jag ju gå på iallafall, tänkte jag då. Men nä, den börjar nu, och jag är hemma... Vid tolv ska jag iallafall till min gamla praktikplats och hälsa på, det måste jag göra. Sen vid halv fyra ska jag till vc. Det måste jag också. Det känns jättetungt just nu, har inte lust att träffa folk alls, men jag måste göra någonting av nytta idag, annars blir det värre.

Jag förstår vad du menar. Jag använder inte min diagnos som ursäkt, men jag använder den ibland, som du säger, som en förklaring när folk inte förstår hur jag kan vara så *random input*. Nej, det är svårt för utomstående att tänka sig in i problematiken, kan jag tänka mig. Min kille är likadan, när jag inte klarar saker flinar han uppmuntrande och säger "det är bara och göra!". Jaha. Det var ju bra. Liksom.

Jag minns inte riktigt hur det var för dig, väntade du på utredning eller? Det låter ju inte som du har någon kontakt med vården av det du skriver i inlägget ovan. Det vore nog en idé att ta upp det isåfall, så att du med tiden kan få de rätta verktygen för att klara av din vardag iallafall lite lättare.div>Jag känner igen mig jättemycket i det du skriver. Och det här med att man "måste" göra någon nytta för annars blir det värre känns också igen. För mig är det faktiskt så, att om jag skitit i en massa "måsten" hela dagen men framåt sena kvällen tar fram dammsugaren och dammsuger ett par rum, så kan det komplettera alla andra "måsten" jag skitit i. Förstår du hur jag menar? Det behövs nog inte så mycket för mig för att själförtroendet ska stiga en aning, å andra sidan behövs det väldigt lite för att det ska dimpa.

Men det är så satans svårt att förmå sig göra saker som man fan inte har någon lust med. Faktiskt, häromdagen, hade jag en vän här och för första gången berättade jag för henne hur det är. Hon vet att jag misstänker ADHD och hon är ganska säker på att jag har det också, men trots det finns många saker hon inte vet eller förstår. Te.x det här med att jag inte kan boka in något. För några månader sedan bestämde vi (på mitt initiativ såklar) att ses sista lördagen varje månad. Behöver jag ens nämna att det inte blev något med det p.g.a att jag avbokade och sedan "gömde" mig i ett par veckor. Planera går ganska bra, det är skitkul tycker jag men att sen sätta planerna i verket, funkar inte alls. Så jag berättade detta för henne, att det inte funkar för mig att boka något just för att jag är så humörstyrd. Det jag känner för idag kanske jag inte känner för imorgon etc. Och hon förstod och sa att det var bra att jag berättade. Puh.

Jag ska på bedömningssamtal i januari. Låååång väntan. Efter det får vi väl se om det blir någon utredning eller inte. Men nej, jag har ingen kontakt med psykvården annars. Det var nog två år sedan sist. Den enda kontakt jag har är ju den då mina antidepp skrivs ut men då tas inga problem upp utan allt är så fokuserat kring hur jag upplever medicinen.

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (fått diagnos) skrev 2010-12-15 11:09:47 följande:div>Nåja, min förklaring verkade inte accepteras, men det kan jag kanske inte begära heller. Mitt ursinne kom från att jag INTE har fått hjälp och INTE har fått diagnoser, medan så många andra har fått det, men det kvittar. Att ingen någonsin fångat upp mig när jag utsatt mig för de fruktansvärda saker jag gjort mot mig själv och min kropp, gör mig bitter.

Igår var jag hos läkaren och nu ÄNTLIGEN kommer jag få utredas för AS, vilket jag tror är mitt egentliga grundproblem. Jag fick även medicin mot dermatillomanin/dermatofagin.

Så det känns ju skönt. Det är det jag har väntat på i 29½ år.div>Hav tålamod kära du. Jag har läst ditt inlägg och funderat men inte orkat svara. Jag ska försöka orka ikväll.

<div class="quote"><div class="quote-nick">TjockKatt skrev 2010-12-15 11:06:20 följande:div>Bra fråga! Det beror på vad det är för diagnoser, skulle jag misstänka. Vissa personlighetsstörningar, tex Borderline, går ju att bli frisk ifrån sägs det. En del är rätt vida, och det finns garanterat risker att folk blir felaktigt diagnoserade, tex schizofreni och bipolär. Jag tror nog att man får ha ett samtal med någon som kan ge bedömningen om man passar in i kriterierna fortfarande. Jag vet inte hur utredningar går till, förutom de npf, så jag kan tyvärr inte svara bättre än så. Men jag vet folk som tex fått en massa udda diagnoser, personlighetsstörningar osv, och så har det visat sig vara aspergers eller annan autism.
Ett klassisk exempel är ju de som är äldre och i barndomen fick den hemska MBD-diagnosen, och i vuxen ålder fått den ändrad till tex adhd eller damp.
Tex tvångssyndrom går ju också att bli frisk ifrån med terapi och medicin, även om det inte går för alla.
Det är värt att kolla upp, jag ska göra det med min ena, den vill jag absolut inte ha då det inte finns några belägg för den, mest spekuleringar.div>Tack för svaret. Detta tänker jag undersöka vidare. Jag har tre personlighetsstörningar på mig och i samma veva som jag fick dom hade jag en depression. Jag ska göra lite research på detta och kolla om dessa diagnoser ihop egentligen skulle kunna vara ADHD. Om så är fallet kommer jag bli djupt besviken och arg.