ADD symptom hos vuxna

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (fått diagnos) skrev 2010-12-13 17:44:43 följande:div>Tja, jag vet inte riktigt. Jag vill inte vara hård, men jag tycker det är lite märkligt ändå hur människor kommer på att de har ADHD för de har lite småbekymmer hit och dit, men som ändå lyckats ta sig genom livet på ett ganska normalt sätt. Som inte förrän i vuxen ålder kommit på att "Oj, jag städar ju inte direkt mycket, jag skjöt upp pluggandet, jag är ganska förvirrad och har knappt något tålamod" och ändå sitter de där med en hyfsad skolgång i ryggsäcken, arbete, hus och barn utan att ha haft några större utsvävningar i livet. Jag menar VERKLIGEN INTE dig, det måste jag poängtera. Men generellt har det ju blivit en poppisdiagnos och jag tycker att många drar i ADHD-växeln lite väl snabbt för att det vore en bra förklaring, när det kan vara andra problem som ger vissa symptom av liknande karaktär.

Jag känner ofta såhär: Jaha, okej. Om det är ADHD vissa då har, vad fan är det då för extrem hjärnskada jag drabbats av? Å andra sidan, om det är ADHD jag har, kan jag då skriva såhär pass korrekt språkmässigt?

Det må låta bittert. Men jag är bitter. Inte direkt på människor som lägger anspråk på att ha ADHD, vården idag är under all kritik och ALLA borde VERKLIGEN få adekvat hjälp. INGEN ska behöva må dåligt. MEN!?!

Men...

Men jag vet inte vad andra har för livshistoria, den framgår ju inte här. Så jag ska egentligen bara knipa käft. Men det är jobbigt, det också, när man bara vill vrålskrika ut sin desperata frustration.

Oj, nu har jag samtidigt som jag sitter här rivit sönder stora sår över kroppen (och ätit upp skorporna, etc) så jag antar att jag borde tvätta händerna. Jag bär ju på blodsmitta efter att ha varit sprutnarkoman, och det vore kanske inte så bra om jag råkar röra vid någon/något då. Men nej, det svider för mycket för mina händer är totalt såriga av eksem, så jag skiter i det.div>Jag kan bara tala för mig själv nu, men jag är helt övertygad om att det är adhd/add som jag har.
Jag har gått igenom livet och ständigt utmanat mig själv och kört omedveten kbt med mig själv, för att lyckas komma dit jag är - men allt har varit jättejobbigt och svårt för mig.
Jag har haft allvarliga ätstörningar, varit deprimerad, bytt jobb som andra byter underkläder p.g.a. att jag så fort blir uttråkad, samma med förhållanden. Skolgången var jättejobbig, jag gjorde jättebra ifrån mig på prov men var totalt borta på lektionerna, kom inte ihåg nånting jag skulle göra och fick skäll för att jag dagdrömde.
Jag blev utsatt för mobbing för att jag var annorlunda, och det gjorde inte saken bättre. Jag hade massa konstiga tics och ritualer för mig för att få ordning på kaoset i min hjärna. Som sagt, jag rev sönder tandkött, slet av nagelband och andra sådana konstiga saker- en skön smärta som lättade ångesten lite.
Jag har tusen påbörjade projekt i ryggsäcken, vill så gärna plugga och har gjort massa försök att börja - men det håller bara ett kort tag.
Jag har sambo, en underbar son och ett fint hem - men jag får kämpa så mycket hårdare än de flesta andra för att upprätthålla allt och jag är så trött att jag skulle kunna sova dygnet runt.
Jag har ständigt noterat hur människor runt omkring mig gör saker så lätt, saker som är så svåra för mig. Bara (som någon skrev) att sätta mig på bussen och göra en utflykt med min son är ett jätteprojekt som kräver så'n planering och uthållighet att det tar hela min dag. Inget spontant här inte...
Mitt liv är bra för att jag kämpar så sjukt hårt hela tiden, men jag sliter ut mig själv och min kropp...
Att det är så angeläget för mig att utreda nu är för att jag har en son, och jag vill veta om han riskerar att ärva dettta av mig - sen vill jag vara en pigg och harmonisk mamma.
Harmoni är en känsla som jag sällan eller aldrig får erfara p.g.a. kaoset inom mig.
Jag är inte "normal", men jag verkar nog vara det vid första, andra, kanske tredje anblick. Men för de som lever med mig är det smärtsamt klart att något "inte står rätt till".

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (fått diagnos) skrev 2010-12-13 17:44:43 följande:div>Tja, jag vet inte riktigt. Jag vill inte vara hård, men jag tycker det är lite märkligt ändå hur människor kommer på att de har ADHD för de har lite småbekymmer hit och dit, men som ändå lyckats ta sig genom livet på ett ganska normalt sätt. Som inte förrän i vuxen ålder kommit på att "Oj, jag städar ju inte direkt mycket, jag skjöt upp pluggandet, jag är ganska förvirrad och har knappt något tålamod" och ändå sitter de där med en hyfsad skolgång i ryggsäcken, arbete, hus och barn utan att ha haft några större utsvävningar i livet. Jag menar VERKLIGEN INTE dig, det måste jag poängtera. Men generellt har det ju blivit en poppisdiagnos och jag tycker att många drar i ADHD-växeln lite väl snabbt för att det vore en bra förklaring, när det kan vara andra problem som ger vissa symptom av liknande karaktär.

Jag känner ofta såhär: Jaha, okej. Om det är ADHD vissa då har, vad fan är det då för extrem hjärnskada jag drabbats av? Å andra sidan, om det är ADHD jag har, kan jag då skriva såhär pass korrekt språkmässigt?

Det må låta bittert. Men jag är bitter. Inte direkt på människor som lägger anspråk på att ha ADHD, vården idag är under all kritik och ALLA borde VERKLIGEN få adekvat hjälp. INGEN ska behöva må dåligt. MEN!?!

Men...

Men jag vet inte vad andra har för livshistoria, den framgår ju inte här. Så jag ska egentligen bara knipa käft. Men det är jobbigt, det också, när man bara vill vrålskrika ut sin desperata frustration.

Oj, nu har jag samtidigt som jag sitter här rivit sönder stora sår över kroppen (och ätit upp skorporna, etc) så jag antar att jag borde tvätta händerna. Jag bär ju på blodsmitta efter att ha varit sprutnarkoman, och det vore kanske inte så bra om jag råkar röra vid någon/något då. Men nej, det svider för mycket för mina händer är totalt såriga av eksem, så jag skiter i det.div>Alltså, förlåt, men jag kan inte låta bli att tro att den frustration du känner också bl.a är riktad mot någon speciell här i tråden. Att någon eller något inlägg i den här tråden triggade igång den här diskussionen överhuvudtaget är uppenbart. 

Men varför? 
Jag tycker inte det är ett dugg märkligt att man i vuxen ålder, när man sitter där med villa, man och barn "kommer på" att det kanske är ADHD man har trots en "normal" bakgrund. Enligt den litteratur jag tagit del av är det i alla fall högst vanligt att det är först då många börja tänka och fundera och det är också många ggr så att det är först då dom har vardagsproblemen som vi tagit upp visar sig riktigt tydligt.

Men du menar att man med stor sannolikhet INTE har ADHD om man lyckats ta sig igenom skolan, skaffat barn och hus? Så tolkar jag det du skriver. Och DET om något tycker jag är ett märkligt sett att tänka på. Det är ungefär som att säga att alla som har ADHD är likadana. Det är dom/vi ju inte. Precis som vemsomhelst växer vi också upp med olika förutsättningar och en del av oss klarar oss igenom livet ganska bra men vad är det som säger att vi som lyckats ta oss hit inte också lidit och haft det jävligt tufft emellanåt? Eller måste man ha en totalkraschad skolgång bakom sig, ha varit sprutnarkoman och blivit diagnosticerad med 34 olika andra diagnoser för att ha mer rätt till en ADHD diagnos än någon som inte delar just de erfarenheterna? Har de som lyckats skaffa sig barn, ett välbetalt jobb och ett stort hus mindre rätt än andra till att känna, undra, fundera, tänka och söka svar och begära utredning? 

Jag tolkar det du skriver som att det är så du ser på det och jag tycker du har fel.  

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (fått diagnos) skrev 2010-12-13 17:44:43 följande:div>Tja, jag vet inte riktigt. Jag vill inte vara hård, men jag tycker det är lite märkligt ändå hur människor kommer på att de har ADHD för de har lite småbekymmer hit och dit, men som ändå lyckats ta sig genom livet på ett ganska normalt sätt. Som inte förrän i vuxen ålder kommit på att "Oj, jag städar ju inte direkt mycket, jag skjöt upp pluggandet, jag är ganska förvirrad och har knappt något tålamod" och ändå sitter de där med en hyfsad skolgång i ryggsäcken, arbete, hus och barn utan att ha haft några större utsvävningar i livet. Jag menar VERKLIGEN INTE dig, det måste jag poängtera. Men generellt har det ju blivit en poppisdiagnos och jag tycker att många drar i ADHD-växeln lite väl snabbt för att det vore en bra förklaring, när det kan vara andra problem som ger vissa symptom av liknande karaktär.

Jag känner ofta såhär: Jaha, okej. Om det är ADHD vissa då har, vad fan är det då för extrem hjärnskada jag drabbats av? Å andra sidan, om det är ADHD jag har, kan jag då skriva såhär pass korrekt språkmässigt?

Det må låta bittert. Men jag är bitter. Inte direkt på människor som lägger anspråk på att ha ADHD, vården idag är under all kritik och ALLA borde VERKLIGEN få adekvat hjälp. INGEN ska behöva må dåligt. MEN!?!

Men...

Men jag vet inte vad andra har för livshistoria, den framgår ju inte här. Så jag ska egentligen bara knipa käft. Men det är jobbigt, det också, när man bara vill vrålskrika ut sin desperata frustration.

Oj, nu har jag samtidigt som jag sitter här rivit sönder stora sår över kroppen (och ätit upp skorporna, etc) så jag antar att jag borde tvätta händerna. Jag bär ju på blodsmitta efter att ha varit sprutnarkoman, och det vore kanske inte så bra om jag råkar röra vid någon/något då. Men nej, det svider för mycket för mina händer är totalt såriga av eksem, så jag skiter i det.div>Lite så jag menade faktiskt. Man ska vara kritisk. Diagnoser är allvarliga saker och ingenting kan kastar omkring sig hur som helst. Många människor söker en diagnos för att skylla ifrån sig (menar inte nödvändigtvis någon här). Någonting som är vanligt i och med detta är självdiagnosering, vilket jag tycker är skrämmande.

Absolut ska alla i behov få den hjälp dom behöver. Sen om det verkligen behövs en diagnos för ett npf är kanske tveksamt i många fall.<div id="forummessagefooter">http://tjockkatt.webblogg.sediv>

<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2010-12-13 21:59:41 följande:div>Men du menar att man med stor sannolikhet INTE har ADHD om man lyckats ta sig igenom skolan, skaffat barn och hus? Så tolkar jag det du skriver. Och DET om något tycker jag är ett märkligt sett att tänka på. Det är ungefär som att säga att alla som har ADHD är likadana. Det är dom/vi ju inte. Precis som vemsomhelst växer vi också upp med olika förutsättningar och en del av oss klarar oss igenom livet ganska bra men vad är det som säger att vi som lyckats ta oss hit inte också lidit och haft det jävligt tufft emellanåt? Eller måste man ha en totalkraschad skolgång bakom sig, ha varit sprutnarkoman och blivit diagnosticerad med 34 olika andra diagnoser för att ha mer rätt till en ADHD diagnos än någon som inte delar just de erfarenheterna? Har de som lyckats skaffa sig barn, ett välbetalt jobb och ett stort hus mindre rätt än andra till att känna, undra, fundera, tänka och söka svar och begära utredning? 

Jag tolkar det du skriver som att det är så du ser på det och jag tycker du har fel.  div>Fast många av de kriterium som hör till diagnosen gör det faktiskt svårt att få en "normal" skolgång. Därför är det väldigt vanligt, om inte annat, bland bokstavsbarn att klara skolan något sämre än andra barn.
Jag tror också att många av problemen märks mer i vuxen ålder än innan, när man börjar få ansvar för saker och ting och så vidare. Däremot tror jag att det är svårt att inte ens problematik inte uppfattats innan, om inte annat av en själv. Speciellt eftersom barndomen väger in mycket i en utredning för en diagnos. Sen behöver det ju inte bara vara misär, det överlever ju ingen människa. dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" width="15" height="15" loading="lazy"> Men att ha haft en helt normal barndom, och sedan i vuxen ålder upptäcka att vardagen är jobbig? Jag tvivlar på att de människorna har en funktionsnedsättning av det slaget. Det finns nog andra förklaringar.<div id="forummessagefooter">http://tjockkatt.webblogg.sediv>

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (ADD) skrev 2010-12-13 19:56:57 följande:div>Förstår vad du menar, tyvärr har jag varken hus, hund eller volvo och har aldrig gått igenom sådant som många kvinnor får göra, aldrig klarat av att plugga då jag är praktiskt lagd istället men ändå sitter man här med sp, haft problem mer eller mindre hela livet och dom flesta man mötte ansåg mig "störd" och när en läkare (ej min ordninarie) oxå nämnde det för ett tag sen så har jag haft svårt att ta in det, det kanske är så, at jag är störd istället för att "bara ha ADD", har så mycket likheter med anonym oj så trodde knappt det var sant, var som att läsa om sig själv, men än så länge väntar jag på utredning men jag kommer nog strunta i det för det är lönlöst, bättre att byta hjärna i så fall. Förlåt för min dåliga formulering, inte ens de är man bra på, suck dth="15" height="15">div>Jag tycker inte alls du ska strunta i att göra en utredning. Det är inte lönlöst för det handlar ju om dig och ditt liv! Du är skyldig dig själv att söka svar och få hjälp och därefter förhoppningsvis uppnå  en god livskvalitet. 
Strunta inte i det. Snälla.  

<div class="quote"><div class="quote-nick">TjockKatt skrev 2010-12-13 22:04:21 följande:div>Fast många av de kriterium som hör till diagnosen gör det faktiskt svårt att få en "normal" skolgång. Därför är det väldigt vanligt, om inte annat, bland bokstavsbarn att klara skolan något sämre än andra barn.
Jag tror också att många av problemen märks mer i vuxen ålder än innan, när man börjar få ansvar för saker och ting och så vidare. Däremot tror jag att det är svårt att inte ens problematik inte uppfattats innan, om inte annat av en själv. Speciellt eftersom barndomen väger in mycket i en utredning för en diagnos. Sen behöver det ju inte bara vara misär, det överlever ju ingen människa. dth="15" height="15"> Men att ha haft en helt normal barndom, och sedan i vuxen ålder upptäcka att vardagen är jobbig? Jag tvivlar på att de människorna har en funktionsnedsättning av det slaget. Det finns nog andra förklaringar.div>Det är farligt att använda sig av begrepp som normal och onormal. För någon med totalkraschad eller ingen skolgång kanske det anses som normal skolgång med mycket skolk, många IG osv. Förstår du?
Det gör mig förbannad när man tror sig ha rätten att döma detta, vad som är normalt och onormalt hos någon annan människa. Det finns ju människor som haft det rent för jävligt i skolan och som går ut med urkassa betyg men som inte har någon ADHD-diagnos eller någon annan diagnos heller för den delen.
Så varför i helvete skulle man inte kunna ha en ADHD-diagnos om man lyckats ta sig igenom skolan med hyfsade betyg? 

<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2010-12-13 22:14:52 följande:div>Det är farligt att använda sig av begrepp som normal och onormal. För någon med totalkraschad eller ingen skolgång kanske det anses som normal skolgång med mycket skolk, många IG osv. Förstår du?
Det gör mig förbannad när man tror sig ha rätten att döma detta, vad som är normalt och onormalt hos någon annan människa. Det finns ju människor som haft det rent för jävligt i skolan och som går ut med urkassa betyg men som inte har någon ADHD-diagnos eller någon annan diagnos heller för den delen.
Så varför i helvete skulle man inte kunna ha en ADHD-diagnos om man lyckats ta sig igenom skolan med hyfsade betyg? div>Som sagt, utifrån kriterierna är det svårt att ha en bra skolgång. Man har inte samma förutsättningar som andra. Men omöjligt är det givetvis inte. Med rätt stöd och lite egen go så går det absolut. Men jag tror att de flesta med problematiken har det svårare än andra. Sen finns det människor som har alla förutsättningar i världen men som inte klarar av en skolgång ändå, av olika skäl. Det är inte heller omöjligt. Men för "friska" människor är det lättare än för de med problematik då dom har de rätta förutsättningarna i grunden. Sen finns det bidragande faktorer åt båda hållen för att det ska gå åt motsatt håll. Givetvis.

Om man gör en utredning så bygger en stor del av den på hur man var som barn. Det är ingenting jag hittar på, utan det är så det är. Problematiken bör ha funnits redan då. Det finns en tråd här i psykisk ohälsa om en tjej som inte fick gå vidare i sin utredning för att hennes barndom ansågs för "normal". Det är så det är. Jag har själv genomgått utredningen och sett det med egna ögon. Ens förälder blir ofta intervjuad just därför. För att tala om hur man var i barndomen. Skolan är en del av barndomen och ett ställe där problematiken väldigt ofta märks eftersom det bygger på att man ska kunna koncentrera sig och göra sina läxor och kunna organisera. Eftersom npf är medfött så märks det tidigt, till skillnad från tex psykiska diagnoser som ofta uppkommer med tiden av olika anledningar. Det är det jag vill belysa. Jag är inte ute efter att döma någon eller någons skolgång. Det är helt ointressant för mig, och jag hoppas ingen tog det på det sättet.<div id="forummessagefooter">http://tjockkatt.webblogg.sediv>

<div class="quote"><div class="quote-nick">TjockKatt skrev 2010-12-13 22:04:21 följande:div>Fast många av de kriterium som hör till diagnosen gör det faktiskt svårt att få en "normal" skolgång. Därför är det väldigt vanligt, om inte annat, bland bokstavsbarn att klara skolan något sämre än andra barn.
Jag tror också att många av problemen märks mer i vuxen ålder än innan, när man börjar få ansvar för saker och ting och så vidare. Däremot tror jag att det är svårt att inte ens problematik inte uppfattats innan, om inte annat av en själv. Speciellt eftersom barndomen väger in mycket i en utredning för en diagnos. Sen behöver det ju inte bara vara misär, det överlever ju ingen människa. dth="15" height="15"> Men att ha haft en helt normal barndom, och sedan i vuxen ålder upptäcka att vardagen är jobbig? Jag tvivlar på att de människorna har en funktionsnedsättning av det slaget. Det finns nog andra förklaringar.div>

Det du skriver om skolgången får mig att tänka på de här undergruperna som någon länkade till tidigare. dergrupper.htm">http://user.tninet.se/~fxg297r/flickor_undergrupper.htm 
Tex "dagdrömmaren" och "den begåvade" kan ju klara sig genom skolan utan till synes stora problem, särskilt om de får bra stöd och hjälp. Fast jag kan hålla med om att de ändå borde ha känt av problematiken.

Vilka andra förkaringar tänker du på? Att folk bara är lata eller bortskämda? der="0" alt="Flört">

 

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (ADD?) skrev 2010-12-13 23:51:37 följande:div>

Det du skriver om skolgången får mig att tänka på de här undergruperna som någon länkade till tidigare. dergrupper.htm">dergrupper.htm" target="_blank">user.tninet.se/~fxg297r/flickor_undergrupper.... 
Tex "dagdrömmaren" och "den begåvade" kan ju klara sig genom skolan utan till synes stora problem, särskilt om de får bra stöd och hjälp. Fast jag kan hålla med om att de ändå borde ha känt av problematiken.

Vilka andra förkaringar tänker du på? Att folk bara är lata eller bortskämda? der="0" alt="Flört">

 

div>(Känner mig som värsta nörden som sitter klistrad vid fl hela dagen, men jag skulle faktiskt bara kika in en sväng innan läggdags)

Från länken:

"Begåvade och högt intelligenta flickor med neuropsykiatriska svårigheter är de svåraste att upptäcka. Ju smartare flickorna är desto senare kommer deras svårigheter i skolarbetet att upptäckas. När skolarbetet blir allt mer krävande och komplicerat i de högre klasserna visar sig koncentrationsvårigheterna, problem med att organisera arbetet och svårigheterna med att genomföra uppgifter allt mer."

"Sporter som fotboll, simning och ridning är mer tilltalande för dessa flickor än sådana aktiviteter vi i allmänhet förknippar med flickor (enligt de könsroller vi har). Till skillnad mot pojkarna med neuropsykiatriska svårigheter så är dessa flickor ofta mer samarbetsvilliga hemma och jobbar hårdare för att göra läraren i skolan nöjd. Trots att de anstränger sig i skolan så har de svårt att nå upp till sin fulla potential. Ofta är de oorganiserade och lämnar sitt rum i en enda röra när de rusar iväg till nästa aktivitet. Men istället för att misstänka neuropsykiatriska svårigheter så tänker ofta skolpersonal och föräldrar att flickan är ouppfostrad och inte intresserad eller benägen för studier."

Mina fetmarkeringar. Som sagt så finns det ju problematik även i de länkade exemplen. Det kallas ju faktiskt neuropsykiatrisk funktionsnedsättning av en anledning. dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" width="15" height="15" loading="lazy"> Det måste finnas problem i vardagen för att det ska finnas en diagnos. Men som jag sa, med rätt stöd och hjälp är det absolut inte omöjligt för ett bokstavsbarn att ha en riktigt bra skolgång, även om det är lite jobbigare än för andra. Tyvärr förutsätter det att personen fått sin diagnos tidigt. Annars lägger inte de flesta skolor ner någon energi på att anpassa studierna efter behovet. dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-frown.gif" width="15" height="15" loading="lazy">

Haha, nja, jag tänker mer på problem i hemmet, mobbning osv, men visst, lättja kan väl också vara en anledning.<div id="forummessagefooter">http://tjockkatt.webblogg.sediv>

<div class="quote"><div class="quote-nick">TjockKatt skrev 2010-12-13 22:25:13 följande:div>Som sagt, utifrån kriterierna är det svårt att ha en bra skolgång. Man har inte samma förutsättningar som andra. Men omöjligt är det givetvis inte. Med rätt stöd och lite egen go så går det absolut. Men jag tror att de flesta med problematiken har det svårare än andra. Sen finns det människor som har alla förutsättningar i världen men som inte klarar av en skolgång ändå, av olika skäl. Det är inte heller omöjligt. Men för "friska" människor är det lättare än för de med problematik då dom har de rätta förutsättningarna i grunden. Sen finns det bidragande faktorer åt båda hållen för att det ska gå åt motsatt håll. Givetvis.

Om man gör en utredning så bygger en stor del av den på hur man var som barn. Det är ingenting jag hittar på, utan det är så det är. Problematiken bör ha funnits redan då. Det finns en tråd här i psykisk ohälsa om en tjej som inte fick gå vidare i sin utredning för att hennes barndom ansågs för "normal". Det är så det är. Jag har själv genomgått utredningen och sett det med egna ögon. Ens förälder blir ofta intervjuad just därför. För att tala om hur man var i barndomen. Skolan är en del av barndomen och ett ställe där problematiken väldigt ofta märks eftersom det bygger på att man ska kunna koncentrera sig och göra sina läxor och kunna organisera. Eftersom npf är medfött så märks det tidigt, till skillnad från tex psykiska diagnoser som ofta uppkommer med tiden av olika anledningar. Det är det jag vill belysa. Jag är inte ute efter att döma någon eller någons skolgång. Det är helt ointressant för mig, och jag hoppas ingen tog det på det sättet.div>Men jag har inte ifrågasatt något utav det du skriver om här. Allt det här visste jag dessutom redan.

Och ja, jag tror också att en person med ADHDproblematik har det svårare än en person som inte har den eller någon annan problematik, det är liksom inte DET jag ifrågasätter eller bli irriterad över. 
Jag ska ge dig ett exempel på vad det är som gör mig arg: 

Person 1 skriver: "Jag tror att jag har drabbats av en depression, jag mår så dåligt, gråter varje dag, orkar ingenting osv" 

Person 2 svarar: "Men det där är nog ingen depression utan vanlig nedstämdhet". En depression är mycket värre än så som du beskriver det" 

Person 3: "Ja jag håller med Person 2. Jag har haft en riktig depression och då var jag så deprimerad att jag hade självmordstankar varje dag, jag skar mig och försökte fly eländet med droger. Jag fick diagnos och medicin. Jag tror inte att det du har är så farligt faktiskt. Måla en tavla eller något så ska du se att du mår bättre imorgon" 

Hur FAN tror ni person 1 känner sig efter att ha fått dessa svar? Vilka är person 2 och 3 att tala om för person 1 vad en riktig depression är? att ta ifrån person 1 hennes/hans känslor eller upplevelser av det som hon/han just nu går igenom genom att antyda att man själv haft det värre? Vilka är person 2 och 3 att säga om person 1 lider eller inte? Vad är det som säger att en deprimerad person med självmordstankar automatiskt mår sämre än en deprimerad utan självmordstankar? 

Är det NÅGON här som förstår hur jag menar?!