ADD symptom hos vuxna

<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2010-12-15 11:15:33 följande:div>Jag känner igen mig jättemycket i det du skriver. Och det här med att man "måste" göra någon nytta för annars blir det värre känns också igen. För mig är det faktiskt så, att om jag skitit i en massa "måsten" hela dagen men framåt sena kvällen tar fram dammsugaren och dammsuger ett par rum, så kan det komplettera alla andra "måsten" jag skitit i. Förstår du hur jag menar? Det behövs nog inte så mycket för mig för att själförtroendet ska stiga en aning, å andra sidan behövs det väldigt lite för att det ska dimpa.

Men det är så satans svårt att förmå sig göra saker som man fan inte har någon lust med. Faktiskt, häromdagen, hade jag en vän här och för första gången berättade jag för henne hur det är. Hon vet att jag misstänker ADHD och hon är ganska säker på att jag har det också, men trots det finns många saker hon inte vet eller förstår. Te.x det här med att jag inte kan boka in något. För några månader sedan bestämde vi (på mitt initiativ såklar) att ses sista lördagen varje månad. Behöver jag ens nämna att det inte blev något med det p.g.a att jag avbokade och sedan "gömde" mig i ett par veckor. Planera går ganska bra, det är skitkul tycker jag men att sen sätta planerna i verket, funkar inte alls. Så jag berättade detta för henne, att det inte funkar för mig att boka något just för att jag är så humörstyrd. Det jag känner för idag kanske jag inte känner för imorgon etc. Och hon förstod och sa att det var bra att jag berättade. Puh.

Jag ska på bedömningssamtal i januari. Låååång väntan. Efter det får vi väl se om det blir någon utredning eller inte. Men nej, jag har ingen kontakt med psykvården annars. Det var nog två år sedan sist. Den enda kontakt jag har är ju den då mina antidepp skrivs ut men då tas inga problem upp utan allt är så fokuserat kring hur jag upplever medicinen.div>Haha ja precis! Jag känner likadant. Har jag mått dåligt och inte varit i skolan så kan jag kompensera med att göra en av läxorna, då känns det som om det inte spelade någon roll att jag inte kom iväg. Jag har kompenserat.

Det är fruktansvärt svårt. Idag vill jag bara sitta och surfa saker som är viktiga för mig, men samtidigt har jag en massa andra saker jag måste göra och det stör min ordning och får mig att känna mig jättestressad. Får aldrig någon ro, för man kan ju inte alltid bara göra det man själv vill.
Vad skönt att din vän tog det så bra. Förhoppningsvis kan ni lösa det så att ni kan ses, men lite på dina vilkor. Jag har också svårt att planera in såna saker, vissa dagar känner jag inte för det och då blir det bara en stor press alltihop.

Okej, men det är inte så lång tid kvar ändå. dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" width="15" height="15" loading="lazy"> Julstöket och det kommer ta upp all tid, och plötsligt är december slut. Du kanske skulle må bra av att träffa någon lite mer regelbundet, inte bara för medicinsamtal? Det behöver inte vara ofta, någon gång i månaden bara kanske. Jag tror att det kan vara bra, speciellt om du kommer igång och får en utredning, att ha någon professionell att ventilera alla funderingar med. Det är mycket man bearbetar under en utredning, och ibland kan det bli jobbigt.<div id="forummessagefooter">http://tjockkatt.webblogg.sediv>

<div class="quote"><div class="quote-nick">TjockKatt skrev 2010-12-15 11:12:16 följande:div>Grattis, skönt att det går framåt, även om det tagit tid! Jag är lite i samma situation som du då, väntar också på en remiss av samma anledning. Visst hade du gjort en utredning innan? Hade dom inga misstankar på AS när den gjordes?div>Jag har ju trott i 12 år att jag har Aspergers, men jag har haft så fruktansvärt låg självkänsla att jag aldrig nämnt det, för att nekas det av oförstående läkare (som är det enda jag tidigare haft erfarenhet av) vore döden. För mig har det varit bättre att leva på hoppet. Men igår, med min lista, hävde jag ur mig ALLT och sa vad jag trodde. För nu är det antingen eller, antingen får jag hjälp och erkännande för autism, annars så orkar jag inte mer. Saken är ju att så låg självkänsla tillsammans med så hög intelligens (om jag nu får lov att faktiskt säga så) gjort att ingen misstänkt det, vad jag vet. Men för min läkare stod det glasklart! Och jag tror att det är mycket tack vare den utveckling som skett under de senaste åren, alltså att om jag sagt vad jag trodde tidigare så hade okunniga läkare tryckt ner mig i skorna.<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2010-12-15 11:16:58 följande:div>Hav tålamod kära du. Jag har läst ditt inlägg och funderat men inte orkat svara. Jag ska försöka orka ikväll.div>Men du, du behöver absolut inte besvara det jag skrev. Jag mådde dåligt och jag lät det gå ut över er i tråden. Det räcker så. Jag hade också reagerat likadant om jag var någon annan som läste mitt inlägg.

<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2010-12-15 11:21:37 följande:div>Tack för svaret. Detta tänker jag undersöka vidare. Jag har tre personlighetsstörningar på mig och i samma veva som jag fick dom hade jag en depression. Jag ska göra lite research på detta och kolla om dessa diagnoser ihop egentligen skulle kunna vara ADHD. Om så är fallet kommer jag bli djupt besviken och arg.div>Om du vill kan du skicka privat till mig om vilka det är. Jag är just nu totalt insnöad på psykiatri och skulle kanske kunna hjälpa till. dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" width="15" height="15" loading="lazy"> Jag är absolut ingen psykolog, men mer påläst än de flesta "lekmän" vågar jag påstå. dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" width="15" height="15" loading="lazy"><div id="forummessagefooter">http://tjockkatt.webblogg.sediv>

<div class="quote"><div class="quote-nick">TjockKatt skrev 2010-12-15 11:26:21 följande:div>Om du vill kan du skicka privat till mig om vilka det är. Jag är just nu totalt insnöad på psykiatri och skulle kanske kunna hjälpa till. dth="15" height="15"> Jag är absolut ingen psykolog, men mer påläst än de flesta "lekmän" vågar jag påstå. dth="15" height="15">div>Skickat d" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" loading="lazy" border="0" alt="Glad">

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (fått diagnos) skrev 2010-12-15 11:23:05 följande:div>Jag har ju trott i 12 år att jag har Aspergers, men jag har haft så fruktansvärt låg självkänsla att jag aldrig nämnt det, för att nekas det av oförstående läkare (som är det enda jag tidigare haft erfarenhet av) vore döden. För mig har det varit bättre att leva på hoppet. Men igår, med min lista, hävde jag ur mig ALLT och sa vad jag trodde. För nu är det antingen eller, antingen får jag hjälp och erkännande för autism, annars så orkar jag inte mer. Saken är ju att så låg självkänsla tillsammans med så hög intelligens (om jag nu får lov att faktiskt säga så) gjort att ingen misstänkt det, vad jag vet. Men för min läkare stod det glasklart! Och jag tror att det är mycket tack vare den utveckling som skett under de senaste åren, alltså att om jag sagt vad jag trodde tidigare så hade okunniga läkare tryckt ner mig i skorna.div>Vad hemskt! dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-frown.gif" width="15" height="15" loading="lazy"> Nej, vården är tyvärr under all kritik, för det mesta. Jag är som sagt lite i samma situation, även om det inte går att jämföra. Min utredning är ett skämt, i den spunna texten hittar man tydliga delar där jag helt klart uppfyller varenda kriterium, men ändå har han skrivit att jag inte gör det. Då har jag ändå gjort en AS-utredning, men inte fått varken diagnos eller hjälp.
Ett tips är att läsa in dig på Svenny Kopps avhandling. Hon har fokuserat just på flickor och AS och hur det visar sig. Jätteintressant, googla bara på namnet +flickor aspergers så borde du hitta den. Jag läste den nyligen, och då var det helt glasklart vad min huvudsakliga diagnos är. Jag ska träffa en neuropsykiatriker-nånting som ska gå igenom mina papper med mig efter jul, hoppas att jag också blir trodd!
Skönt att det iallafall verkar vara en lösning på gång för dig. Jag hoppas verkligen att du får din utredning och kan komma till ro. Jag vet inte hur det är att vara du, men jag vet hur det är att veta att någonting är fel men antingen bli feldiagnoserad eller inte trodd öht. Det är ett helvete jag inte önskar någon.<div id="forummessagefooter">http://tjockkatt.webblogg.sediv>

Hej igen! 

Jag har nu lyckats skicka brevet till läkaren, det känns lite läskigt samtidigt som det är viktigt och bra att jag fått det gjort (med hjälp av sambon). Jag kan inte annat än säga att det kan finnas en förklaring till varför jag alltid agerat som jag gjort är något skräckinjagande, visst det känns som ne lättnad och att väldigt många bitar fallit på plats. Men tänk om det INTE är ADD jag har , är det bara en del av vem jag är ? att jag förlägger saker hela tiden, inte kan förmå mig att göra någonting, att jag ofta är en "no-show" trots jag sagt att jag skall komma, väntar alltid till sista minuten med att skriva mina uppgifter för skolan, har alltid undanflykter för att slippa gå till skolan samtidigt som jag får dåligt samvete över att jag inte går dit. Är detta något som beror på att jag har ADD eller är det bara dåliga sidor hos mig själv?

Igår natt så tog min impulsiva sida över, (har redan köpt julklappar till min fästmö för cirka 15000:-, och hon har redan fått dom, jag har noll tålamod, ) beställde julklappar till min fästmö för ca 2500:- till, som hon egentligen inte behöver just nu, men jag kände att det jag gjort inte varit rätt, så det fanns för en gångs skull ett konsekvenstänk, som jag VÄLDIGT ofta saknar, och jag avbokade det jag beställt. 

Jag är rädd och har ångest över vad min läkare skall säga om mina misstankar, om det skulle bli en utredning, är det så att jag verkligen har ADD eller är det så att  jag bara inbillar mig och utredningsplatsen fylls upp av mig i  onödan?
Om det nu skulle visa sig att jag de facto har ADD, vad innebär en diagnos för mig? Vad innebär den "stämpeln" jag faktiskt kommer sätta på mig själv, en ny del av mig att utforska, och vad i min identitet beror isf på ADDn och vad är jag?  

Som ni märker finns det många lösa trådar ikväll och en hel del funderingar över detta. Jag är glad men vettskrämd över att jag faktiskt tagit tag i detta och för vad det skall visa. Någon som känner igen sig?

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (fått diagnos) skrev 2010-12-14 10:02:12 följande:div>NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ!!!

Nu måste jag VERKLIGEN klargöra en sak:

Visst var det en urladdning från min sida, men INTE mot någon i tråden, ALLA i den här tråden skriver som att de var JAG SJÄLV som skrev!!! Min bitterhet riktade sig främst mot vissa personer jag sett stå i "rampljuset" på senaste tiden, som skrivit böcker och haft föreläsningar om "hur det är att ha ADHD/Aspergers" och när man läser så visar det sig att de i princip upptäckt det när de (hon, jag irriterar mig i nuläget just på henne och kommer inte på konkreta exempel på vilka mer det är som irriterat mig över tid) vid närmare 40 års ålder kom på att det "kanske är något som är lite fel om man alltid äter samma mat och tycker det kan vara förvirrande att organisera sig om man ska planera en busstur in till staden", i princip.

Det som skrivits här i denna tråd ser jag ALLT som VERKLIGA tecken på ADHD!!! Ni känns som mina systrar, eller själsfränder, på något sätt, jag har suttit och GAPAT av hur häpnadsväckande klockrena beskrivningar som hamnat på pränt här bland er! SNÄLLA förstå mig rätt nu!

Urladdningen från min sida handlade även om en ENORM bitterhet mot vården och mina föräldrar när det gäller hur jag behandlats under alla dessa år, i synnerhet eftersom jag varit som jag varit, utsatt mig för det jag utsatt mig för och mår som jag mår. JAG BORDE HA VARIT INLÅST!!! Jag kan då INTE SLÄPPA att människor med "lite småproblem" (återigen INTE någon i denna tråd!!!) får så pass mycket mer massiva resurser skickade sin väg, med utredningar och mediciner och uppföljningar och ekonomiska stödinsatser och vad det nu än må vara, när JAG som har så fruktansvärda problem och en självkänsla som ligger på minus INTE KAN TA FÖR MIG och TRO PÅ eller KRÄVA min RÄTT till de vårdinsatser jag skulle behöva! Jag är AVUNDSJUK! Att INGEN hjälpt mig eller hjälper mig på det sätt jag så desperat behöver gör ju att jag virrar in mig i ÄNNU större handlingsförlamning! TACK VARE ER här har jag på ett annat sätt kunnat dokumentera mina egna problem, kunnat sålla vad som är verkliga problem eller inte för MIG och jag är så OERHÖRT TACKSAM över er i denna tråden! Så nu när jag idag äntligen ska på läkarbesök har jag en MYCKET mer nyanserad dokumentation på papper, för tidigare har jag ALDRIG kunnat förmedla mig muntligt de FÅ gånger jag till slut faktiskt HAR fått träffa någon inom vården! Jag har INTE fått rätt insatser, jag DÖR om jag inte får dem snart! Jag håller ju aktivt/passivt på att ta livet av mig!

SNÄLLA FÖRSTÅ MIG RÄTT ISTÄLLET?div>

Jag vet att du skrev att jag inte behövde svara men jag vill ändå göra det. Rätt ska vara rätt.

I inlägget ovan kom det lite bättre fram hur du menade. Åtminstone så blev min tolkning av det du skriver en annan.
Dina tidigare inlägg tyckte JAG kunde tolkas som om du hade någon bitterhet gentemot någon här i tråden.
Du skrev att det inte var riktat mot mig men jag kände mig ändå träffad på något sätt eftersom jag ju också tillhör den kategorin du kände irritation emot, den som inte förrän i vuxen ålder förstått att det jag trodde var min personlighet faktiskt kan ha ett namn.
Jag tillhör även dom som har barn, sambo, hus. Ja, jag kör t.o.m volvo. HA! Jag har vänner (även om vi inte ses och hörs så ofta), jag har en hyfsad skolgång bakom mig, fullständiga betyg från gymnasiet och en hyfsad yrkesexamen på det.
Jag har körkort (ja t.om taxilegitimation) och till sist, så ser jag t.om ganska skaplig ut. Till synes en helt normal kvinna, småbarnsmorsa, sambo och vän. Till synes.

Men vägen hit har varit allt annat än rak. Tro mig, jag har också mina kors att bära, ett tungt ok på mina axlar och en ryggsäck full av diverse erfarenheter, de flesta rent för jävliga.

Jag vet hur det är att leva i total misär, att vara deprimerad, bli stämplad som psykiskt sjuk, bli orättvist behandlad, bortglömd, missförstådd.

Jag vet hur det är att vara självdestruktiv, att leva med ett begär att skada sig själv, att ha tankar om självmord och misslyckade självmordsförsök.

Jag vet hur det är att tvingas svälta för att ingen mat finns, skammen över att behöva tigga mat och pengar, leta kläder och möbler bland soporna.

Jag vet hur det är att vara och känna sig utsatt och att se sig själv vara ett offer. Jag vet även hur det är att känna sig hjälplös, vara less, besviken, förbannad, trött och jävligt bitter.
Bitter på sitt eget patetiska liv, bitter på sig själv, bitter på den s.k vården, bitter på alla människor runtomkring. Bitter och hatisk. Bitter och uppgiven. Bitter och rädd.

Jag har också känt avundsjuka gentemot människor som tycktes glida på sin räkmacka genom livet, som jag ansåg fått en bättre start i livet än vad jag fick, människor som var vackra och framgångsrika och lyckades med allt de företog sig. Allt verkade så enkelt för dessa människor medan allt tycktes vara så svårt för mig. Livet har mer eller mindre alltid känt orättvist och jag har många ggr varit på väg att ge upp.
Jag ansåg att livet inte var för mig helt enkelt, det kändes som om Gud (jag är inte troende) satt och hånlog åt mig och spottade på mig. Jag hade helt gått in och förlorat mig i offerollen och det var inte förrän jag tog mig ur den som jag började se mig själv, livet och människorna runtomkring mig med andra ögon.

Jag insåg att jag hade ett val. Leva mitt liv (som jag visserligen fortfarande ansåg var patetiskt) som en arg och hatisk bitterfitta eller leva mitt liv som den jag är idag.
D.v.s en mer harmonisk person som slutit fred med sig själv, som valt att gå vidare och lämna "det där" bakom sig och försöka göra det bästa av alla tänkbara situationer jag stöter på.
Med andra ord så försöker jag att alltid tänka positivt, inte helt lätt för en natural born pessimist som jag, men jag försöker och lyckas faktiskt ganska bra.

Idag när jag ser tillbaka på mitt liv och jämför det med andra som inte tycks ha stött på lika mycket problem eller haft det lika jävligt känner jag ingen bitterhet eller avundsjuka.
Nog för att jag haft det tufft men jag skulle ändå inte vilja ändra på något och jag skulle inte vilja byta mitt liv med någon annan. DÅ skulle jag gett vadsomhelst för att få min själ såld eller t.o.m bortskänkt men nu, nej aldrig. Jag vill inte ha någon annans liv och jag vill inte vara någon annan än den jag är.
Därmed inte sagt att jag är stolt över allt som är jag. Jag har fel och brister, problem och svårigheter som alla andra. Men en stor och väsentlig skillnad då och nu är att idag känns inte mina problem övermäktiga.
Jobbiga och svåra ja, men ändå hanterbara på så sätt att jag inte önskar jag hellre vore död.

Det var tillräckligt och jag var ganska nöjd med att leva så tills för en tid sedan då någon i min omgivning antydde att jag hade ADHD. Jag gick raka vägen hem, googlade, läste och förundrades.
Ju mer jag läste desto mer säker blev jag. Och samtidigt som jag började misstänka en ADHD/ADD diagnos hos mig själv insåg jag att mitt liv nog skulle kunna vara ännu bättre än vad det är idag.
Om jag fick rätt hjälp vill säga.

Men tanken gjorde mig nyfiken. Att möjligheten till ett bättre och lite enklare liv med mer kvalité än det jag har nu finns är det som driver mig i detta, sökandet efter svar,
att få till en utredning och därefter förhoppningsvis få den hjälp jag behöver för att den sista pusselbiten ska komma på plats. Jag kommer inte kunna släppa detta i första taget. Inte förrän jag fått mina frågor besvarade och då en utredning gjorts.

Varför skriver jag allt detta? Jo, därför att jag vill påvisa att jag inte tror att min historia, mitt liv är unikt på något sätt. Att jag är inte mer unik än någon annan, att det inte har varit eller är mer synd om mig än någon annan.
Jag vill inte ha någons sympatier. Jag vill inte vara ett offer. Men jag vill känna att jag har rätt, lika mycket rätt som andra, att känna, tänka, fundera och fråga utan att bli dömd på förhand eller dömd överhuvudtaget.

Även om jag gått vidare finns mina jobbiga erfarenheter kvar, det är inget jag kan förtränga, förneka, glömma eller inte låtsas om. Jag VILL minnas det svåra men jag vill inte leva mitt liv som ett offer.
Och framförallt vill jag inte få mina tidigare erfarenheter, de problem eller symtom jag har idag minimaliserade av NÅGON, oavsett om denna någon känner till min bakgrund eller ej.
Genom att minimalisera någons problem tar man också bort delar av eller hela upplevelser från personen ifråga och jag anser att varje individ ska få ha sina upplevelser ifred, oavsett om de är verkliga, sanna eller inte. Det är MINA upplevelser och MINA erfarenheter, inte någon annans eller för någon annan att ta ifrån mig, döma eller kritisera. Och det var precis detta jag ansåg att du gjorde och därför jag reagerade som jag gjorde.
Jag upplevde ditt inlägg som att du dömde mig och andra här i tråden på förhand och eftersom jag numera värnar om mig själv lika mycket som jag värnar om de här i tråden kände jag att jag inte kunde släppa
detta utan var tvungen att ifrågasätta dig och sedan försvara både mig och de andra som jag tyckte du var hård och orättvis imot. Inte för att de bad om att få bli försvarade utan för att jag är en obotlig rättvisefascist som inte tål just sådana inlägg som du publicerade och för att jag helt enkelt inte vill att någon
ska känna det som att dom inte har rätt att skriva här i tråden för att deras problem kanske inte är tillräckligt svåra eller stora. Det vore synd, tycker jag, om någon skulle känna så och lämnade tråden p.g.a det.
Men men. 

Det blev en lång utläggning. Typiskt mig.
Men som jag skrev till "TjockKatt" så lämnar jag denna diskussion.

Peace

<div class="quote"><div class="quote-nick">DunklaRum skrev 2010-12-15 23:33:33 följande:div>Hej igen! 

Jag har nu lyckats skicka brevet till läkaren, det känns lite läskigt samtidigt som det är viktigt och bra att jag fått det gjort (med hjälp av sambon). Jag kan inte annat än säga att det kan finnas en förklaring till varför jag alltid agerat som jag gjort är något skräckinjagande, visst det känns som ne lättnad och att väldigt många bitar fallit på plats. Men tänk om det INTE är ADD jag har , är det bara en del av vem jag är ? att jag förlägger saker hela tiden, inte kan förmå mig att göra någonting, att jag ofta är en "no-show" trots jag sagt att jag skall komma, väntar alltid till sista minuten med att skriva mina uppgifter för skolan, har alltid undanflykter för att slippa gå till skolan samtidigt som jag får dåligt samvete över att jag inte går dit. Är detta något som beror på att jag har ADD eller är det bara dåliga sidor hos mig själv?

Igår natt så tog min impulsiva sida över, (har redan köpt julklappar till min fästmö för cirka 15000:-, och hon har redan fått dom, jag har noll tålamod, ) beställde julklappar till min fästmö för ca 2500:- till, som hon egentligen inte behöver just nu, men jag kände att det jag gjort inte varit rätt, så det fanns för en gångs skull ett konsekvenstänk, som jag VÄLDIGT ofta saknar, och jag avbokade det jag beställt. 

Jag är rädd och har ångest över vad min läkare skall säga om mina misstankar, om det skulle bli en utredning, är det så att jag verkligen har ADD eller är det så att  jag bara inbillar mig och utredningsplatsen fylls upp av mig i  onödan?
Om det nu skulle visa sig att jag de facto har ADD, vad innebär en diagnos för mig? Vad innebär den "stämpeln" jag faktiskt kommer sätta på mig själv, en ny del av mig att utforska, och vad i min identitet beror isf på ADDn och vad är jag?  

Som ni märker finns det många lösa trådar ikväll och en hel del funderingar över detta. Jag är glad men vettskrämd över att jag faktiskt tagit tag i detta och för vad det skall visa. Någon som känner igen sig?div>Check! Jag går med exakt samma tankegångar just nu. Så ja, jag känner igen mig helt och fullt. Och jag tror inte att vi är dom enda som tänker så av oss som står inför en ev utredning.

<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2010-12-16 02:01:57 följande:div>

Jag vet att du skrev att jag inte behövde svara men jag vill ändå göra det. Rätt ska vara rätt.

I inlägget ovan kom det lite bättre fram hur du menade. Åtminstone så blev min tolkning av det du skriver en annan.
Dina tidigare inlägg tyckte JAG kunde tolkas som om du hade någon bitterhet gentemot någon här i tråden.
Du skrev att det inte var riktat mot mig men jag kände mig ändå träffad på något sätt eftersom jag ju också tillhör den kategorin du kände irritation emot, den som inte förrän i vuxen ålder förstått att det jag trodde var min personlighet faktiskt kan ha ett namn.
Jag tillhör även dom som har barn, sambo, hus. Ja, jag kör t.o.m volvo. HA! Jag har vänner (även om vi inte ses och hörs så ofta), jag har en hyfsad skolgång bakom mig, fullständiga betyg från gymnasiet och en hyfsad yrkesexamen på det.
Jag har körkort (ja t.om taxilegitimation) och till sist, så ser jag t.om ganska skaplig ut. Till synes en helt normal kvinna, småbarnsmorsa, sambo och vän. Till synes.

Men vägen hit har varit allt annat än rak. Tro mig, jag har också mina kors att bära, ett tungt ok på mina axlar och en ryggsäck full av diverse erfarenheter, de flesta rent för jävliga.

Jag vet hur det är att leva i total misär, att vara deprimerad, bli stämplad som psykiskt sjuk, bli orättvist behandlad, bortglömd, missförstådd.

Jag vet hur det är att vara självdestruktiv, att leva med ett begär att skada sig själv, att ha tankar om självmord och misslyckade självmordsförsök.

Jag vet hur det är att tvingas svälta för att ingen mat finns, skammen över att behöva tigga mat och pengar, leta kläder och möbler bland soporna.

Jag vet hur det är att vara och känna sig utsatt och att se sig själv vara ett offer. Jag vet även hur det är att känna sig hjälplös, vara less, besviken, förbannad, trött och jävligt bitter.
Bitter på sitt eget patetiska liv, bitter på sig själv, bitter på den s.k vården, bitter på alla människor runtomkring. Bitter och hatisk. Bitter och uppgiven. Bitter och rädd.

Jag har också känt avundsjuka gentemot människor som tycktes glida på sin räkmacka genom livet, som jag ansåg fått en bättre start i livet än vad jag fick, människor som var vackra och framgångsrika och lyckades med allt de företog sig. Allt verkade så enkelt för dessa människor medan allt tycktes vara så svårt för mig. Livet har mer eller mindre alltid känt orättvist och jag har många ggr varit på väg att ge upp.
Jag ansåg att livet inte var för mig helt enkelt, det kändes som om Gud (jag är inte troende) satt och hånlog åt mig och spottade på mig. Jag hade helt gått in och förlorat mig i offerollen och det var inte förrän jag tog mig ur den som jag började se mig själv, livet och människorna runtomkring mig med andra ögon.

Jag insåg att jag hade ett val. Leva mitt liv (som jag visserligen fortfarande ansåg var patetiskt) som en arg och hatisk bitterfitta eller leva mitt liv som den jag är idag.
D.v.s en mer harmonisk person som slutit fred med sig själv, som valt att gå vidare och lämna "det där" bakom sig och försöka göra det bästa av alla tänkbara situationer jag stöter på.
Med andra ord så försöker jag att alltid tänka positivt, inte helt lätt för en natural born pessimist som jag, men jag försöker och lyckas faktiskt ganska bra.

Idag när jag ser tillbaka på mitt liv och jämför det med andra som inte tycks ha stött på lika mycket problem eller haft det lika jävligt känner jag ingen bitterhet eller avundsjuka.
Nog för att jag haft det tufft men jag skulle ändå inte vilja ändra på något och jag skulle inte vilja byta mitt liv med någon annan. DÅ skulle jag gett vadsomhelst för att få min själ såld eller t.o.m bortskänkt men nu, nej aldrig. Jag vill inte ha någon annans liv och jag vill inte vara någon annan än den jag är.
Därmed inte sagt att jag är stolt över allt som är jag. Jag har fel och brister, problem och svårigheter som alla andra. Men en stor och väsentlig skillnad då och nu är att idag känns inte mina problem övermäktiga.
Jobbiga och svåra ja, men ändå hanterbara på så sätt att jag inte önskar jag hellre vore död.

Det var tillräckligt och jag var ganska nöjd med att leva så tills för en tid sedan då någon i min omgivning antydde att jag hade ADHD. Jag gick raka vägen hem, googlade, läste och förundrades.
Ju mer jag läste desto mer säker blev jag. Och samtidigt som jag började misstänka en ADHD/ADD diagnos hos mig själv insåg jag att mitt liv nog skulle kunna vara ännu bättre än vad det är idag.
Om jag fick rätt hjälp vill säga.

Men tanken gjorde mig nyfiken. Att möjligheten till ett bättre och lite enklare liv med mer kvalité än det jag har nu finns är det som driver mig i detta, sökandet efter svar,
att få till en utredning och därefter förhoppningsvis få den hjälp jag behöver för att den sista pusselbiten ska komma på plats. Jag kommer inte kunna släppa detta i första taget. Inte förrän jag fått mina frågor besvarade och då en utredning gjorts.

Varför skriver jag allt detta? Jo, därför att jag vill påvisa att jag inte tror att min historia, mitt liv är unikt på något sätt. Att jag är inte mer unik än någon annan, att det inte har varit eller är mer synd om mig än någon annan.
Jag vill inte ha någons sympatier. Jag vill inte vara ett offer. Men jag vill känna att jag har rätt, lika mycket rätt som andra, att känna, tänka, fundera och fråga utan att bli dömd på förhand eller dömd överhuvudtaget.

Även om jag gått vidare finns mina jobbiga erfarenheter kvar, det är inget jag kan förtränga, förneka, glömma eller inte låtsas om. Jag VILL minnas det svåra men jag vill inte leva mitt liv som ett offer.
Och framförallt vill jag inte få mina tidigare erfarenheter, de problem eller symtom jag har idag minimaliserade av NÅGON, oavsett om denna någon känner till min bakgrund eller ej.
Genom att minimalisera någons problem tar man också bort delar av eller hela upplevelser från personen ifråga och jag anser att varje individ ska få ha sina upplevelser ifred, oavsett om de är verkliga, sanna eller inte. Det är MINA upplevelser och MINA erfarenheter, inte någon annans eller för någon annan att ta ifrån mig, döma eller kritisera. Och det var precis detta jag ansåg att du gjorde och därför jag reagerade som jag gjorde.
Jag upplevde ditt inlägg som att du dömde mig och andra här i tråden på förhand och eftersom jag numera värnar om mig själv lika mycket som jag värnar om de här i tråden kände jag att jag inte kunde släppa
detta utan var tvungen att ifrågasätta dig och sedan försvara både mig och de andra som jag tyckte du var hård och orättvis imot. Inte för att de bad om att få bli försvarade utan för att jag är en obotlig rättvisefascist som inte tål just sådana inlägg som du publicerade och för att jag helt enkelt inte vill att någon
ska känna det som att dom inte har rätt att skriva här i tråden för att deras problem kanske inte är tillräckligt svåra eller stora. Det vore synd, tycker jag, om någon skulle känna så och lämnade tråden p.g.a det.
Men men. 

Det blev en lång utläggning. Typiskt mig.
Men som jag skrev till "TjockKatt" så lämnar jag denna diskussion.

Peace

div>Hade jag haft en svans så hade den varit mellan benen nu. Jag är också rättsfascist (tro mig), och jag var helt ur form, jag var inte mig själv. Mitt mål i livet är att ge sådana som oss upprättelse... Det gnager i mig att jag kanske påverkat någon till att inte ta sig själv på allvar, när nästan all min energi i livet numera läggs på just motsatsen. Jag kan inte släppa det, och hoppas innerligt att ingen slutat läsa här för att de känt sig nertryckta. Jag kan inte förlåta mig själv då.

Det var dock intressant läsning och jag är glad över ditt inlägg.

Jag kämpar på med en utbildning som kan ge mig auktoritet att skipa rättvisa åt "oss"... Jag orkar inte, jag vill inte, jag klarar det knappt, men jag härdar ut, jag skuldsätter mig, jag kommer undan med ursäkter, jag vänder ut och in på mig själv för att klara momenten även om jag anses vara ett osocialt freak, men jag måste, av ren pliktkänsla och genuin välvilja se till att vi får erkännande. Jag måste påverka samhället i en annan riktning. Kanske någon här skulle vilja vara med när jag skriver en framtida uppsats... Vi måste få våra röster hörda! Exempelvis så måste uppsatser enligt vetenskaplig metodik göras på ett visst sätt, där man måste intervjua människor öga mot öga eller via telefon. VARFÖR? Jag accepterar inte det! Jag anser att man lika väl bör kunna göra det via chat! Jag VET att många människor faktiskt förmedlar sig bättre via text, där de kan formulera sig som de vill, förmedla det de vill, utan att stressas av krav på socialt samspel i övrigt som kan göra att det man vill förmedla faktiskt inte kommer fram! Det finns ingen vettig anledning till att inte göra på ett sätt som fungerar, "bara för att"! Jag kan skriva hur fort som helst, jag kan förmedla mig när jag använder detta sätt som kommunikation. När jag talar kommer allt i fel ordning, jag stakar mig på orden, jag blir förvirrad och det tar totalt stopp. Det känns som att jag står själv och kämpar... (Även om jag vet att det inte är så, men ingenstans förutom på internet har jag någonsin sett att det finns likar). Men jag MÅSTE, hur det än ska gå till, förmedla detta! Som den sanna, ifrågasättande autist jag är... Jag måste kämpa för oss för jag står inte ut med vetskapen om den fruktansvärda ångest vi får förvalta!

Tillsammans kan vi göra det!

Vi borde ha rätt till så mycket mer än vad vi får! Vi sitter på ett ENORMT humankapital som inte används! HUR kan det vara ekonomiskt försvarbart? Hur kan det vara humant försvarbart?

JAG ÄR I UPPROR!!!!!!!!!!!!!!!!!

Fått diagnos: Jag tycker det är väldigt intressant det du skriver om tal kontra skrift. Jag tycker det är jobbigt att prata, särskilt om jag inte har något viktigt jag vill säga. Jag är värdelös på att "kallprata". Om någon tex skulle fråga "Hur hade du det på din jorden-runt resa? så skulle jag knappt kunna svara. Problemet är att jag min hjärna först tolkar frågan ordagrant och jag tänker på exakt hur jag har haft det varje dag under hela resan vilket är väldigt mycket information, sen börjar jag tänka att det är nog inte det de är intresserade av att höra egentligen. Dessutom blir jag stressad av att personen som frågade tittar på mig så då stapplar jag ofta bara fram något jag tror att de vill höra och hela samtalet känns meningslöst.

Däremot att skriva går bättre för då har jag mer tid att tolka frågan och fundera vad jag själv vill svara. Sen kommer orden i rätt ordning när jag skriver, alltså i samma ordning som jag tänker. Varför de kommer i fel ordning när jag pratar vet jag inte, jag har tänkt att det är för att jag bli stressad men det kanske finns andra orsaker?