Måste förresten fråga er tjejer. Hur ni hade gjort... Det är ju så att jag måste söka upp praktik till januari för att kunna få pengar från soc. Min handläggare och jag har kommit fram till att det är bäst för både mig och Filip om vi börjar med 3 timmar om dagen. Så vi har ju ställt oss i kö till dagmamma... Men inte hört nåt. Jag har inte hittat nån praktik än (kan väl säga att det värker i hela mig och inombords vill jag verkligen, verkligen, verkligen, verkligen, verkligen inte lämna bort min son. Jag tycker att det är för tidigt, det har bara varit han och jag, dygnet runt i över ett år). Nåväl.. Vi har inte fått nåt besked huruvida han fått dagis eller dagmammeplats heller o igår hände nåt konstigt. Hehe.. När jag kom hem från promenaden så träffade jag grannen i trappen och hon började gulla en massa med Filip och var allmänt jättetrevlig.. Sen började hon fråga hur allt går o så.. o sen om jag ska börja jobba sen nån gång o så. Så sa jag ja jag ska hitta praktik till januari.. O så frågade hon vad jag skulle göra med Filip då? Så sa jag att vi står i kö till dagmamma, men då sa hon "Jaså, annars är jag ju hemma här varje dag så jag kan ju ta honom. Jag passar ju mitt barnbarn om dagarna när min dotter pluggar. Det gör jag såå gärna o vi är ute mycket o så, o så skulle han ju ha någon att leka med också. Så det gör jag så gärna så." Jag fick fram ett "Jaså jaa.. ja jag kan väl på tänka på det?" "Gör du det" sa hon. Men wuäääääääääääää, hur ska man göra? Det kan ju bli hur bra som helst, men det kan bli katastrof också känner jag! Jag vet inte! Detta är grannen som bor precis under mig, på bottenplan... Åh alltså jag vet verligen inte hur jag ska göra. Dessutom är jag så jävla blyg att jag oftast försöker undvika att prata med folk... O en konstig känsla till kommer faktiskt. Jag blir avundsjuk om hon får ha min son i tre timmar om dagen! Det känns ju jättekonstigt... Jag vet att jag är knäpp, men jag vet verkligen inte hur jag ska göra? Fan vad svårt. O tänk om jag bestämmer mig för att tacka nej... Vad pinsamt. Haha! Tack för att jag fick skriva av mig. P.S. Jag känner ju inte denna kvinna heller...
