vikt...peppningstråd =)
emmamaria: Ja, men jag är ju så blyg att jag mår dåligt... Det är helt knäppt. 
TL: Jo, men det är så att jag inte har något körkort utan jag kommer få gå till fots o lämna honom där det nu blir. O de två dagis vi har här ligger båda långt bort, plus att jag i så fall måste försöka få en praktik i närheten av det eftersom jag måste gå till praktiken också. Så att praktiskt taget ha honom hemma tycker jag känns bra. O han är ju bara 14 månader då och har bara haft en extremt lugn tillvaro här med mig så skulle det kanske bli en för stor förändring med dagis och massor av folk. Jag kan också tänka att det vore en bra övergång att vara hos grannen med barnbarnet som är nåt år äldre än Filip och sen kanske senare gå över till dagis. Men samtidigt kanske han borde gå till dagis redan nu då... Åh fy fan vad svårt det är. Jag vill inte lämna honom alls. Jag får panik bara jag tänker på det.
Det där är verkligen inte orättvist 
! För min son skriker aldrig, han är aldrig ens missnöjd, han älskar all mat man ger honom o har aldrig matvägrat, han har aldrig vägrat göra nånting överhuvudtaget... Det kanske låter helt otroligt, men han är ALDRIG jobbig eller missnöjd! ALDRIG! Så den KAN INTE bli bättre, bara sämre o jag vill inte riskera det. Men jag antar att det är en del av livet... Känns som att det kunde vänta ett tag bara. Dessutom så tror jag att jag är rädd för förändring för att vi har levt i denna perfekta bubbla så länge, bara han och jag. Jag kan inte sluta tänka på att andra omöjligen kan ha samma uppsikt över honom som jag. Andra felar, jag gör det inte. Typ. Jag vet att jag inte borde tänka så, men jag kan inte rå för hur jag känner. Men detta är bara en kant som jag måste komma över. Jag tycker att det är dags att min son börjar lära känna andra och kommer ut i den "riktiga" världen, men jag tycker det kunde väntat tills han åtminstone var 1½ innan jag behövde lämna honom till människor jag personligen inte känner. Min son är mitt allt, det enda jag har... O jag har ingen att "bolla" frågorna med, det är jag som bestämmer. Så det känns lite jobbigt, men jag ska försöka bearbeta det inom mig så gott det går. Jag har iallafall kommit fram till att det bästa som kan hända, om han sen när han väl börjat på dagis eller hos dagmamma, är att han inte vill gå därifrån! Det är ett gott tecken på att han har haft det bra iallafall. 
