Första barnet juni/juli 2011

Usch vad jobbigt att må sådär.... Men skönt att du fick hjälp och härligt att se att lill*n mår bra!! :D Iphone är räddaren i nöden det när man är i en sån sits, he he :) Så man kan sitta på FL och Facebook! :)

Lycka 10: jag o min sambo fyller oxå på samma dag! 5år emellan så vart 5e år är det storkalas kan man säga

Whizzer: Kul! aldrig hört om någon annan som träffat sin kärlek och att det visar sig att dom fyller samma dag!
i början tyckte jag de var kul,  men födelsedagen blir ju aldrig en egen då man slipper laga mat och fixa massa. nu får man göra de hur som :P

Charlieandi: underbart att ni fick en bild och höra att allt är bra, lättare att stå ut då kanske kan jag tänka mig? :)
vilken vecka är du i nu? vanligtvid börjar väl illamåendet avta mellan v11-13 och har för mig att du ligger runt där iaf.. hoppas det blir bättre för dig snart!

Charlieandi: hoppas det blir bättre snart! Skönt att se Lill* bebisen kan jag tänka :) Skickar lite kramar och hoppas du fått komma hem.

Själv va jag på julfest igår, många misstänkte nog varför jag körde men ingen sa nåt. Sa att jag skulle upp tidigt idag :)

Är det någon som känner igen sig?

Jag hade lite molvärk i tjejmagen de första veckorna men senaste tiden har jag inte kännt livmodern alls förutom när jag ställer mig upp snabbt eller kliver ur bilen hastigt. Då hugger det till ganska rejält så jag nästan viker mig. Det går över på en gång med sambon blir jätteorolig. Jag är i vecka 10. Någon som får samma hugg? 

vad är tjejmage? jag hade oxå molvärk i början. ibland när man ställer sig upp snabbt eller är ute å går så känns det som att nån skulle hugga en kniv i magen på en typ, men det går över inom några sekunder. så länge det gär över snabbt är det helt normalt.

nu ska jag ställa mig å leka tomtenisse å packa in julklappar.
men först måste jag äta nånting lite snabbt så jag inte dödar min sambo pga lågt blodsocker

Tack för alla stöttande kommentarer!

Jag fick åka hem igår vid middagstid ungefär. Hade då fått i mig totalt 5 liter dropp samt medicinerats med både Lergigan comp och Primperan. Båda medicinerna är illamåendehämmande och den ena förstärker den endre, om jag förstod det hela rätt. Dock är en av biverkningarna på båda medcinerna att man blir dåsig och trött så jag har mest sovit. Men helt ärligt; Hellre jättetrött än illamående, kräkig och uttorkad.

Än så länge går det bra att äta även om just aptiten inte är så stor, men jag är envis Känner mig dock fortfarande rädd över att börja kräkas men försöker ändå tänka att det inte är så farligt om jag kräks någongång ibland. Bara det inte blir samma onda cirkel som innan, där allt jag äter/dricker kommer upp. Mina mediciner ska jag även fortsätta med så länge jag känner att det finns ett behov (Primeran får man dock inte ta i sista tremistern men så länge hoppas jag verkligen inte att jag ska behöva äta någon utav dem!!!) - dosen kan jag dock justera beroende på hur stort behovet är. Där får jag helt enkelt testa mig fram. Just nu är det maxdos men kroppen behöver nog verkligen återhämta sig innan jag börjar experimentera med medicinerna.

En annan sak som också uppkommit i samband med att jag fick läggas in är oron. Oron för att inte bli tagen på allvar. Jag vände mig ju nämligen till min barnmorskemottagning och bad en läkare att titta på mig, i tisdags. Jag gick därifrån väldigt besviken och upplevde aldrig att hon tog mig på allvar, men tänkte ändå att hon vet bäst - hon är ju läkaren liksom. Visste inte heller riktigt vad jag kunde kräva utav henne eftersom att jag inte har andra erfarenheter att jämföra med.

All annan vårdpersonal jag pratat med har tyckt att det var helt befängt och idiotiskt att hon inte, när jag berättade för henne att jag gått ner mycket i vikt, kissar brandgult, har synrubbningar, kräks upp allt jag får i mig etc etc, bad mig lämna ett urinprov för att kontrollera hur kroppen mår på insidan. Det hade varit så enkelt och ska tydligen också vara en rutin när gravida kommer in och mår ungefär som jag. Istället klämde hon på mina armar och tittade mig i halsen - kändes som värsta skämtet men återigen; Jag litade på att hon vet bäst i och med att hon är den utbildade och kunniga, inte jag.

Summan av det hela är i alla fall att jag känner mig rädd för att inte bli tagen på allvar längre in i graviditeten. Är faktiskt livrädd över att något annat ska minnas och att det i sin tur ska leda till att barnet tar skada. Jag vet inte om jag kanske 'överreagerar' men rent spontant känner jag nästan att jag vill byta MVC bara för att slippa risken att behöva komma till den där slarviga läkaren igen. Samtidigt så tyckte både jag och killen om den barnmorska vi fick och det känns på något vis lite synd att inte få träffa henne fler gånger. Ska jag kanske vänta till mitt andra besök i början på februari och ta upp det här med henne? Kanske går det att ordna så att jag slipper hamna hos den där läkaren igen? Det finns fler på mottagningen och det är alltså bara en jag inte har förtroende för. En manlig läkare jag träffade tidigt i graviditeten hörde mig och mina behov och hans omdöme litar jag fortfarande på.

Oh, shit. Det här blev långt. En fet applåd till er som orkade läsa igenom mina taffliga rader

Bör tillägga att det inte handlar om att pucko-läkaren inte gjorde som jag ville, utan att det handlar om att hon missade något så pass allvarligt och stort som att jag var extremt uttrokad och levt under svält lång tid.

Charlieandi- klart du ska kunna behålla eran nuvarande barnmorska och ändå kunna byta läkare.
hoppas du slipper kräkas något mer nu.  har aldrig haft något särskilt förtroende för läkare och sen jag började jobba med handikappade och utvecklingsstörda har mina erfarenheter verkligen inte blivit bättre. känns som att man måste ställa krav på alla läkare och praktiskt taget dumförklara dom för att dom ska hjälpa en.  Ihärdigt tjat verkar vara det enda som gäller för att dom ska ta en på allvar.