ADD eller ADHD hos vuxna -Mötesplatsen

Hej .Får jag hoppa in här? Jag har ADHD , har inga barn än men vi försöker.
Ni som har barn här inne, har ni stött på fördommar om att man inte ska skaffa barn när man har denna diagnos?
Hur funkar ni i vardagen, jobbar ni fulltid/Halvtid/Sjukskriven, är ni singel/pojkvän/flikcvän/sambo/gift hur funkar ni i en relattion ?

Ångrar just nu att jag gjorde utredningen.Livet blev inte lättare för att man inser alla problem.
 

Jag har ADHD/AS och har en son som är 3 år. Har stött på en och annan fördom men inte just att man inte ska skaffa barn utan snarare huruvida man klarar föräldraskapet. De flesta kommentarer som jag fått har handlat om att andra tror att jag inte orkar och borde ha stöd i min föräldraroll (ex en stödfamilj) bara för att jag har de här problemen - generalisering alltså. Det finns de som inte klarar föräldrarollen så bra oavsett om de har diagnos eller inte har några problem, så man kan inte generalisera så. Det brukar jag påtala om jag får kommentarer.

Vardagen är till och från ganska svår, främst på grund av att jag är ljud- och stresskänslig samt har lite dålig ork - särskilt när det är mycket krav. Det är svårt, men det går. Jag har stor hjälp av förskolan (har fått beviljat utökad tid) och när min son är där får han socialt umgänge och stimulans medan jag får lite vila.

Jag är sjukskriven och arbetstränar 12 tim per vecka. Har inget arbete utan är arbetslös i grunden. Jag är gift och det funkar oftast hyfsat då min man också har ADHD. Vi kommer inte att skaffa fler barn för jag vill inte riskera att inte orka med det fullt ut. Hellre göra ett bra jobb med ett barn än ett dåligt jobb med flera.

Tack så jätte mycket för ditt svar.
Jag har precis blivit arbetslös, har jobbat halvtid i en presentaffär under 2år, det började som arbetsträning men sen utvecklades jag så mycket och "bodde in" mig så jag fick anställning. Nu funderar jag på försöka läsa til undersköterska på komvux för af och fkassan vet inte var det ska göra med mig just nu. Då ska jag läsa något ämne itaget inte i full takt. Jag har fått väldigt många åsikterom att vi vill /försöker skaffa barn , folk som tyvker vi är dumma och för det vidare, och sen jag inte har ett fulltids jobb eller klarar ett så tycker dom att då klarar jag inte av barnet fulltid heller. Väldigt sårande att höra, och särskillt med tanke på att min man inte har några problem och vill han skaffa barn med mig ändå han vet vilka problem jag har och vilka problem ett barn kan tillföra våran relation och livet i sig så borde folk vara nöjda med det. Alltid är det någon som ska lägga sig i. vi har försökt att få barn i 3år nu , så vi ingår i en utredning. Jag är gick och har varit illsammans med min man i 7år och det funkar bra, han har lärt känna mig och mina allter-egon under åren :Phaha

Oj förlåter för all stavfel, problem med tangentbordet.

Jag har arbetat minst heltid oftast betydligt mer sen jag gick ut 9:an ,det har väl varit ett sätt att ta ut hyperaktiviteten på ett för omgivningen accepterat sätt.Att sen inte kunna bromsa och arbeta konstant kan bli ett problem när varken kroppen eller hjärnan orkar.Men det fungerade rätt länge.Sen finns ju väggen framför en.
Jag kan inte se att jag trots det haft några problem i föräldrarollen och har definitivt inte varit en frånvarande förälder.Jag kan se mina barn men tyvärr inte mig själv.
Arbetar man när barnen sover eller är i skolan så finns tiden för dom om man inte själv sover.Att kunna se allt samtidigt ur olika synvinklar gör att väldigt lite undgår en och man ser sina barn som den dom är.
Sen att allt går i express fart när det fungerar och man löser det som finns just då trots att man inte kan ha en långsiktig plan.
Jag har nog alltid sett vad som inte fungerar och löst det just då.
Sen om man hittar arbetsplatser som man fungerar på och har arbetskamrater som kompletterar en så går det.
Om man har en partner som är en motpol till en själv fungerar även hemmet.
H :et  är en otrolig drivkraft om man kan utnyttja det,och kan kompensera D om man har rätt människor runt sig.
Sen om man har förmågan att hyperfocusera och kan snabbt växla objekt för det kommer man en bit på vägen.Men stresskänsligheten gör att man ofta inte mår särskilt bra.
Men utan mina bokstäver hade jag inte klarat det jag gjort ,samtidig som utan dom kanske jag klarat sådant som jag inte gjort nu.Allt har sina sidor både positiva och negativa.Vilka sidor man ser för tillfället beror på hur man mår.Men den enda som kan påverka vad och hur man tänker är man själv. Alla är bra eller dåliga på vissa saker oavsett om man har en diagnos.Skulle gärna just nu ha utredningen ogjord .
Men gjort är gjort.Att se alla problem gör dom enbart större även om man får en förklaring.
Jag tror inte en sekund på att man skulle vara en sämre förälder per automatik för att man har en eventuell diagnos, dåliga föräldrar utan diagnoser finns det gott om.
Alla som bara ser sina egna behov men inte ser sina barns.

 

Jag väntar på utredning men kan känna igen mig mycket i det du skriver. Jag tycker att jag är en bra förälder med en enorm portion tålamod i vissa avseenden och andra inte. Det känns som att jag orkar till en viss gräns men när det är stopp är det fullstopp... Jag skulle gärna vilja ha fler barn men jag är så jäkla rädd för att inte orka. Och det känns som att jag vill bli bekväm i mig själv för att orka med fler barn. Ibland blir det som att jag bara "stänger av" och distanserar mig. Orkar inte ens leka med min son och alla krav omkring mig känns oöverkomliga.

Pluggar idag på heltid (ja, det är tanken iaf men jag öppnar knappt böckerna...) och i perioder har skolan varit väldigt tuff. Då har jag noll tålamod och yr runt som en skållad råtta. Då känner jag ibland att det hade varit skönt att slippa ha barn och avundas alla på utbildningen som bara behöver fokusera på skolan. Jag klarar liksom inte av att jag aldrig får en lugn stund. Dagarna då jag ska plugga sitter jag mest hemma och tänker på allt jag måste göra och plötsligt är klockan "dags att hämta på förskolan"- tid. Ågren!

Så ni skulle inte få skaffa barn för att det finns risk för att föra ADHD vidare? Då skulle jag vilja fråga de som sagt så - vem ska egentligen få skaffa barn? Var ska vi dra den gränsen? Och vilken syn på värdegrund har en person som uttrycker sig så? Tycker att det blir en synnerligen konstig diskussion. I ett demokratiskt samhälle har alla typer av personligheter rätt att existera. Ska vi börja rensa ut de som inte platsar? Då har vi gått många hundra år tillbaka i tiden. Tycker du ska ifrågasätta om du får en sådan kommentar igen. Fråga vad de egentligen menar och var de tycker att man ska dra gränsen för vem som bör skaffa barn eller inte!

Och att dra slutsatsen att du inte skulle vara lämplig som förälder för att du just nu inte har ett heltidsjobb är inte heller ett vettigt argument. En "normal" person med ett heltidsjobb kan råka ut för en förlossningsdepression (vilket hände en väninna till mig) eller bli påkörd av en bil och hamna i rullstol och därmed få svårt att sköta ett barn. Kort sagt - ingen kan, utifrån en diagnos, avgöra om en person blir en bra förälder eller inte. Och även om man inte har någon diagnos är det ingen garanti för att man blir en bra förälder för det.

Om du och din man vill skaffa barn så gör det. Det behöver ingen annan ha åsikter om!

Känner igen det där! För mig blev det mycket bättre när jag med hjälp av min arbetsterapeut gjorde en veckostruktur och skalade bort sådant som var onödigt för att få mer tid till det väsentliga.

Jag funderar också över det. När jag läser om ADD-symptom kan jag checka av det mesta. Jag har stora svårigheter med främst att hålla i ordning fysiskt och administrativt i mitt privata liv. Men jag är socialt välfungerande, högutbildad och jobb jag sköter så vinner jag något på en diagnos? Ev KBT måste jag ändå betala själv (mycket svårtillgänglig i offentlig regi) och att jag har svårigheter vet jag ju liksom redan (tvingats inse det på senare år då det blivit mer att hålla i ordning i takt med att familjen vuxit).