ADD eller ADHD hos vuxna -Mötesplatsen

Vet inte riktigt vilken tråd man ska skriva i här men ska i alla fall få börja med medicinering nu för ADD. Detta har ju varit på tal ett tag nu om misstankar att jag har det men nu ska jag äntligen få testa. Hoppas att detta kommer göra stor skillnad för mig i vardagen och förhoppningsvis kommer även min ångest sänkas.

Kopierar in från andra tråden..

Då har jag äntligen fått mina tabletter och det va Medikinet jag fick utskrivet. Hunnit med en tablett (5mg) bara idag eftersom apoteket fick beställa hem men måste säga vilken skillnad.
Skulle handla som vanligt idag och alla ljud och intryck kom inte farande som en vägg när jag gick in. Blev själv förvånad över hur tyst det va i affären trotts allt folk. Jag blev inte helt virrig och förvirrad utan kände att jag hade full koll på vilka grejer jag skulle ha. Även att packa varor gick mycket snabbare för att jag antagligen kunde stänga ute bättre det som pågick runt mig och koncentrera mig på just att bara packa.
Brukar även vara helt slut efter jag handlat och inte ens orka packa upp allt knappt men kände mig fortfarande pigg och orkade plocka i tjejens rum till och med.

Jag hade höga förhoppningar även om det kan låta dumt för ingen vill väll ha en diagnos men jag hoppades verkligen på att detta va rätt för då kan man ju få hjälp. Detta kommer kanske även betyda att min ångest blir bättre så jag är verkligen otroligt glad just nu.
Nu får man kolla vilken dos som passar och det lär väll sättas diagnos då också  

 

Måste fråga. Är det någon som märkt av att sexlusten minskat när ni ätit mediciner för er ADHD/ADD? Själv äter jag Medikinet nu, har typ helt tappat sexlusten

Vet inte säkert om det är pga medicinen eller om det är annat runtomkring mig som gör att jag tappat lusten, men vi går runt som främlingar här hemma och på sin höjd ger vi varandra en kram o puss typ jag och maken.
Det är inte så roligt då vi är relativt nygifta, i början när vi träffats hade vi mkt mer aktivt sexliv men nu har det dalat totalt och existerar typ inte alls.
Känns pinsamt att prata med läkaren eller psykologen om detta också, det är för privat helt enkelt (därav anonym status här också) men jag känner ändå att jag måste fråga nån om detta och om det kan ha med medicinerna och göra, om någon annan upplevt samma pga just medicineringen och hur ni isf löste det hela.

Sist kändes han försökte ta i mig kändes det ungefär lika upphetsande som ett gyn-besök

Vill ju inte att det ska vara på det här sättet.

Det är så mkt slitningar mellan mig och min man. Han tycker jag är för negativ, för deprimerad, jag är otålig och kan inte se här och nu utan har för mkt planer inför framtiden som jag otåligt vill förverkliga och det är frustrerande hur otålig jag är. Tycker inte om att vara såhär otålig, det har skapat mkt problem även för mig själv. Medicinen hjälper med mkt saker men den hjälper mig inte att vara mindre otålig med saker som jag vill ha.

Har försökt förklara så mkt för min man men det känns ändå som att han inte kan förstå mig och det gör mig ledsen och just nu tycker jag vi bara bråkar mest hela tiden och jag känner mig deprimerad (även mer nu pga pms).

Känner mig så ensam...

Hej!
(om det blir någon stavfel, ber jag om ursäkt, belgare som fortfarande håller på med bra skrivning)
Jag läste en hel del inlagg här och jag undrar om ni tar någon medicin för det? Kan man ordna en test eller sådant för att få diagnos? 
Varför jag frågar?

Min yngste son fick diagnos för ett tag sen och jag har försökt med alternativ men till slut bestämde jag mig att ge honom medicinen. Han varit mobbat i 3 år på skolan och vi byte i november för att se om det var bara mobbningen eller om ADHD:n var inblandet mer än vi anade. Så var det och nu vill jag ger honom lite peace of mind så han kan börja om med nya vänner och sånt.

Medan att jag läste på om "sjukdomen" upptäckte jag att det finns en vuxen version också. Jag började läsa och började refelektera på mitt eget liv och jag är nästan säkert att jag har det. Imorgon ska jag prata med läkaren och tala om det för henne så får vi se vad som händer näst.

Till dem som funderar på barn:
Jag är 46 nu och jag 4 barn. Jag kan säga att jag orkade med allt när de var liten. Jag hade så mycket att göra, tiden räckte aldrig så jag var den bästa mamma de kunde tänka sig. Det blev bara sämre när de växte upp. När deras liv tog en ny vändning och när de börja ta ansvar själva då uptäckte jag att jag inte hade någon att ta hand om, jag fick för mycket tid helt enkelt. 
Tankarna blev för mycket, oro hela dagen, antingen sov jag väldigt lite eller så sov jag väldigt länge. Det går upp och ner.  Inget project, inget jobb kunde jag avsluta och min familj blev utsatt för ekonomiska problem pga min ork som saknades för att få ihop allt. Till slut separerade vi och jag sitter ensam i ett litet hus med bara mina tankar. "Sjukdomen"  tar det bästa av mig.
De som säger att en diagnos inte gör det lättare, det är sant MEN jag kan säga att om vi hade vetat om det då är jag övertygat att jag inte hade separerad. Styrkan av familj gör precis det som behövs för att lära sig att leva med det.  andra sidan har jag kämpat hård att hålla ihop kanske pga att jag inte hade någon diagnos.
Jag hittade en amerikansk kurs i personlig utveckling. (jag har letat hela mitt liv men aldrig hittat nåt som stämde överens med min filosofi att jag är skapare av mitt eget liv). Vad de har att erbjuda är troligtvis det starkaste som finns på marknaden. Och det har hjälpt mig oerhört mycket, den har räddat mitt liv och förhindrat att jag har tagit livet av mig. 

Slutsatsen för mig är att det är bättre att veta, att få diagnosen därför att den här "sjukdomen" kan ställa till stora proplem. Jättestora problem faktiskt. Jag vill inte att det ska hända någon av er som har ADD/ADHD.

Därför vill jag gärna veta om ni tar mediciner? Om de hjälper er genom dagen och vilket sätt? Det känns som att det kan ge mig lite ro i huvudet eller är det bara en tanke?

love