ADD eller ADHD hos vuxna -Mötesplatsen

jag har inte sett den, bara barnen, de får se den ikväll:P

haha nej de går INTE att tvätta den när den är halvfull.. onödigt...eller ja egentligen inte, går till tvättstugan, går fortare där, har tvättmaskin hemma men HATAR när de hänger tvätt överallt..

fan nu fastna jag här.. Maximilian (min son) ska leka med kompis som ska komma strax.. jag får la gå ut te tvättstugan och vika all jävla tvätt.... 

ett onödigt inlägg igen;) 

Hehe, jag har faktiskt glasögon, men mitt synfel är inte så pass allvarligt att jag behöver dem egentligen, jag har t.ex. inte krav att bära glasögon vid körning. Lite översynthet och lite astigmatism, tillräckligt för att jag ska märka förbättring när glajorna är på, men som sagt inte nödvändiga. Däremot är det så att synfel blir värre i mörker, så visst kan det ha med det att göra.
Det är dock så att mitt mörkerseende var precis lika illa innan min syn försämrades, d.v.s. när jag var yngre och såg som en hök. Det kan bero på A-vitaminbrist, men det känns inte som det heller...
Jag blir ju lite misstänksam när jag får höra att jag inte är den enda härinne med dåligt mörkerseende.
(Jobbade som optikerass. innan mammaledighet kanske jag ska påpeka )

Jag har ingen diagnos men känner som sagt igen mig i så gott som allt i ADHD/ADD. Om mina barn har det är nog för tidigt att säga. Jag ska inte sticka under stol med att jag känner en viss oro. Min son som snart är 1½ är enormt aktiv och kör fullständigt slut på oss. Om det är normalt för hans ålder eller inte kan inte jag säga. Jag har inte speciellt stor erfarenhet av barn och särskilt inte så små barn. Den enda jag kan jämföra med är min dotter och hon ligger i lä när det gäller aktivitetsnivån vill jag påstå. Att jag nu misstänker ADHD hos mig själv kommer garanterat göra mig mer uppmärksam på mina båda barn men än så länge är det som sagt för tidigt att säga något.

Sen vad gäller andra som har ADHD så har jag ingen stor erfarenhet där heller. Jag har jobbat med barn och ungdomar som haft ADHD och Aspberger men aldrig umgåtts med någon som jag vetat haft en uttalad diagnos på papper. Jag har inga vänner, kanske möjligen en, som skulle kunna ha det och gubben min har det garanterat inte. Men jag tycker att alla i den här tråden verkar väldigt trevliga och högst normala så jag tror inte jag skulle ha några större problem att umgås med dom. Men att BO ihop med någon som har ADHD/ADD vete tusan om jag skulle fixa. Jag skulle inte ens vilja vara tillsammans eller bo ihop med mig själv nämligen

hahah, gilla det sista du skrev=)

nej jag är nog inte lätt att leva med;) 

Det är garanterat inte jag heller. Kanske därför jag har så många kraschade förhållanden bakom mig? Jag har faktiskt fått höra av vissa pojkvänner att de varit rädda för mig. Ingen komplimang direkt  Mannen jag bor med nu är dock den mest tålmodiga och accepterande man jag någonsin träffat. Han brusar aldrig upp, är väldigt laid back och tar mig för den jag är även om han förstås kan irritera sig på mig vansinnigt mycket ibland. Men jag tror nog det behövs en viss typ av man för att orka med mig och mina egenheter. Om han var som jag skulle det bli någon slags maktkamp. Jag kan nämligen vara väldigt dominant och bestämmande.   

skönt du har hittat någon som passar dig=)

Jag är gift sedan 4månader tillbaka, har verkligen hittat den perfekta mannen, han är oxå Väldigt lugn och har grymt mycket tålamod;) 

Nu skriver jag i FÖR många olika trådar så måste välja ut några, vet ju inte vad jag skrivit förvirrande detta här=)

Det här som anonym (gravid) skrev om att ha lätt ADHD. Jag funderar lite på det, vart går gränsen för lätt och svår? Får man ens en diagnos om det visar sig att man "bara" har lätt ADHD?

Nu vet jag ju inte säkert om det är så men jag tror eller inbillar mig att mina ADHDtendenser inte syns eller märks för det otränade ögat, så att säga, utan att det är mer i en nära relation med mig som det märks att jag inte är som andra. Framförallt om man bor ihop med mig. Jag tänker också att vissa saker har jag lärt mig gömma eller dölja eller bara lärt mig hantera. Te.x har jag blivit bättre på att hantera stress och obekväma, oförutsägbara händelser. Kort och gott har jag mognat ju äldre jag blivit men jag är fortfarande mycket mer omogen än vad mina jämnåriga vänner är. Rent mentalt känner jag mig inte mycket äldre än säg, 13-14. Jag har kvar samma attityd som jag hade då, lite samma tänk, trots och göra revolttänket. Däremot skulle jag inte påstå att jag beter mig som en 13-åring, jag har ju mycket, mycket mer ansvarskänsla idag, mer livserfarenhet och en vuxnare approach men det omogna tänket finns faktiskt kvar även om det inte är lika tydligt. 

FAN nu tappade jag tråden!   

ÄH! Det jag funderade på var väl egentligen skillnaden mellan lätt och svår ADHD... vad som räknas som lätt och vad som räknas som svår. Nån som vet? Eller bedöms det hela individuellt?

Någon som har barn eller någon som tror att ens barn har någon diagnos?

Börjar tro att min son har något....(5år)
Han är Väldigt likt mig...

T.ex... Maten kan ta över 1h, han har nu suttit i 1h exakt, ingen stor portion alls, fick lika mycket som lillasyster på 3år. Men ska krångla med Precis allt, sitter inte still på stolen, har massa ljud för sig,  Gör sig själv illa,t.ex drar sig själv i håret, slår sig själv i huvudet.

Alla motgångar är jobbigt för honom, han exploderar Direkt.

Detta med att han gör sig själv illa gör mig orolig, blir han förbannad gör han sönder något och blir Jätte ledsen efteråt för han ville ju inte egentligen att saken skulle gå sönder.

Sitter han och målar /spelar tv-spel är han hur lugn som helst.. men det är allt det andra...

Någon som kan veta eller ge oss tips=)

 

Hela utredningen är väldigt individuell för ingen är likadan som den andra! Man testar olika moment och sen får psykologen fram någon slags sammanfattning av det hela. Det är som en massa pyssel (väldigt roligt tyckte jag!).

Det finns mycket engelsk information, den här är rätt tydlig tycker jag: http://www.adhdlibrary.org/library/are-there-different-levels-of-adhd/

Jag förstår vad du säger om det hela med att det märks eller inte! Det går inte att märka på mig om man träffar mig att jag har ADD, men en psykolog såg det direkt och drog igång en utredning. Jag hade aldrig kommit på det själv ens. Det är nog det där som är vad som förut kallades att "växa ifrån" när man snarare lär sig. Man blir vuxen och kommer på knep och sådär!