Hej!
Jag tänkte att vi kan ha en mötesplats för att diskutera livet med ADD/ADHD som vuxen. Både styrkor och svagheter. Bekymmer man stöter på hemma eller på jobbet. Tips på att få vardagen att fungera, mediciner, boktips osv. Hur utvecklar man de positiva sidorna?
Alla är välkomna! Med eller utan diagnos. Anonym eller inte 
För att diskutera symptom på ADD hänvisar jag till den här tråden: www.familjeliv.se/Forum-4-50/m55084114.html
Ser att ni skriver om att köra bil i mörker, är det bara jag som känner att jag inte ens kommer kunna ta körkort? Jag skulle aldrig kunna hålla reda på allt, dessutom är jag rädd att köra eftersom jag inte har koll på avstånd och liknande. Var livsfarlig på cykeln när jag var yngre, hann aldrig svänga i tid och körde upp för för stora trottoarkanter som jag trodde att jag skulle klara, men ramlade. Jag körde in i lyktstolpar för att jag trodde att jag kunde klämma mig förbi dom på trottoaren trots att jag inte kunde köra för nära kanten eftersom jag då skulle råka cykla av mitt i vägen...
Dessutom undrar jag om ni som är diagnoserade haft något krångel med ert körkort? Jag vet en kille som inte får köra bil om han inte tar sin concerta tex. Å andra sidan hade han sin diagnos innan han tog kortet, kanske är annorlunda annars...
Är ny här på FL... Känner igen mig i massor av det som skrivs. Jag har själv ingen diagnos, men har antagligen adhd. Varför känns det annars som att bestiga berg varje gång jag ska göra något tråkigt? 
Jag läste om någon som skrev att hon hade börjat med schema. Jag skulle verkligen behöva det!
För mig är det en bedrift bara att duscha, borsta tänderna och klä på mig (eller snarare att välja kläder).
Sminka mig gör jag sällan, förutom maskara som jag har insett att jag måste ha. Det är typ en oskriven regel har jag märkt. Men att sedan tvätta av mig det på kvällen, jag kan det bara inte! Känns som hela ansiktet håller på att trilla av, jag har väldigt svårt för att vara torr i ansiktet, det är en obehagskänsla som är näst intill okontrollerbar för mig. Dessutom är det SÅ jobbigt!
Duscha gör jag på morgonen, tack vare att jag har en frisyr som gör att jag måste blöta och föna innan jag kan visa mig. Ska jag inte ut hoppar jag ofta över duschen, men går då med en ständig oro över att någon ska komma och ringa på dörren.
Jag vet inte hur många almanackor jag har köpt med tanken att "nu ska jag börja mitt nya liv" skriva upp allt jag ska göra, så som möten dagistider arbetstider osv. Men det slutar alltid med att jag inte orkar fortsätta med almanacka,. Det slutar dock ALLTID med att jag köper en ny.
Jag älskar listor, har insett att jag arbetar väldigt effektivt när jag har listor. Om jag tex har en ledig dag mitt i veckan och ska passa på att städa (jobbar alltid bäst under en viss stress, trots att jag är stresskänslig, hur fungerar det?) skriver jag ofta listor över vad jag ska städa, i vilken ordning och hur lång tid det får ta. Orkar jag hålla mig efter den går det riktigt bra.
Hos oss är det städdag på torsdagar. Är jag ledig en torsdag och har lovat att ha det fixat innan gubben min kommer hem kan jag börja kl, 9 på morgonen men finner alltid massor av annan jag "måste" göra, det resulterar i att jag gör 90 % timmen innan gubben min kommer hem. Men då är jag å andra sidan fruktansvärt effektiv. Trots det har ju hela dagen gått...
Hur snurrigt blev inte det här?
Jo, det jag ville veta är hur jag får ork/motivation att skriva schemat varje dag??
Hej
Lever med min sambo som har diagnosen ADHD....
Han är helt underbar, världes mest roligam omtänksamma hjälpsamma man, men hans funktionshiner har hindrat honom i hela livet, fick diagnosen som vuxen.
Han medicinerar med modiodal, men är på väg att ev byta. Vi tycker inte att hjälper alls mot impulskontroller och konsekvensanalyser (om man ska använda ina ord 
) och funderar på om annan medcin är bättre?
Modiodal hjälper dock välig bra mot hans stresstålighet och lynniga humör, samt att inte missförstå vart enda ord jag säger.
Aaa... kanske passar jag inte in i tråden som anhörig, ville mest bara liksom försöka.... man bli så missförstådd när man försöker prata med vänner, då ingen tycks förstå hur svårt det är att leva som anhörig.... :-s
1vuxen2barn.wordpress.com
Hej
Lever med min sambo som har diagnosen ADHD....
Han är helt underbar, världes mest roligam omtänksamma hjälpsamma man, men hans funktionshiner har hindrat honom i hela livet, fick diagnosen som vuxen.
Han medicinerar med modiodal, men är på väg att ev byta. Vi tycker inte att hjälper alls mot impulskontroller och konsekvensanalyser (om man ska använda ina ord 
) och funderar på om annan medcin är bättre?
Modiodal hjälper dock välig bra mot hans stresstålighet och lynniga humör, samt att inte missförstå vart enda ord jag säger.
Aaa... kanske passar jag inte in i tråden som anhörig, ville mest bara liksom försöka.... man bli så missförstådd när man försöker prata med vänner, då ingen tycks förstå hur svårt det är att leva som anhörig.... :-s
Låter trevligare på något sätt.
Låter trevligare på något sätt.Absolut låter funktionsnedsättning bättre En del säger handikapp - det låter apkonstigt. Brukar förklara att det är som diabets, kroppen tillverkar inte vad som behövs helt enkelt.
Han fick diagnosen för ganska exakt ett år sedan, så än känns allt rätt nytt i och med att det tar sådan himla tid för att få tider till kuratorer/NPTetc Är ganska nyss ha kommit igång på riktigt med att besöka en kurator regelbundet.
Jag efterlyser BOKTIPS btw, både som jag, men framförallt hans föräldrar som envisas med "Äh sluta älta det nu, du var en jobbig unge som liten, men nu får du medcin så löser sig allt!" kan läsa. Totalt oförstående och oengagerade. suck.
1vuxen2barn.wordpress.com