ADD eller ADHD hos vuxna -Mötesplatsen

Ja, jag säger då det.
Jag känner igen mig så mycket i det mesta som skrivs, så jag vet inte vad jag ska börja med att ta som exempel.
Men det här med tjejer och främst tjejer i grupp, det är ett bra exempel. Det där om att inte gå ihop med superkvinnliga tjejer, precis det upplever jag. Jag känner mig manhaftig när jag hamnar i sällskap med sådana tjejer, detta trots att jag vid en första anblick ser just superkvinnlig ut. Men det är andra saker som gör det, till exempel så kan jag komma med två omaka strumpor på mig, eller kanske en med ett hål på hälen, och kläder som egentligen inte helt matchar, har noll koll på fina märken och trender, håret är bara slarvigt uppsatt i en svans o.s.v. Det är detaljer som dessa som gör att jag känner mig okvinnlig och lite utanför tror jag. Jag har heller inget intresse av att diskutera ovan nämnda saker, typ märkeskläder eller hur lång kö det var till Madonna-kollektionen på H&M (aldrig i livet att jag skulle köa själv) o.s.v. Nu var det iofs Lanvin på H&M just nu, men det vet jag enbart för att min syrra jobbar där.

Jaha check på det också  (Hur gör du en sån där turkos? smiley förresten?)

Jag känner mig också manhaftig ihop med sådana tjejer. Ingen som helst koll på trender eller mode, jag har inte ens någon speciell stil utan klär mig mest i sådant jag tycker är bekvämt och snyggt. Om det sen följer modet skiter jag i. Jag har dock upptäckt att jag är ca 1-2 år efter vad som anses trendigt. Det var som var populärt för 2 år sedan, som jag då tyckte var skitfult, klär jag mig i idag. Jag har inte intresse av att fixa med hår och smink. Jag kan tycka det är kul ibland men så var det det här med tålamodet. Jag har inte tålamod att stå och greja med håret i två timmar. Tack gode gud för mössan, säger jag bara.  

Då vill jag fråga er alla här en sak, jag har gått igenom många svåra saker i mitt liv(separationer, dödsfall, you name it) har någon av er andra här gjort det(och haft det svårre än andra) att bearbeta detta efteråt?

Hahaha, mössan är en räddning här också. Den gröna asfräcka och skitanvändbara smileyn gör du : - D fast ihop.
Jag är lika med modet, typ två år efter. Det måste vara bekväma kläder, fixar inte en sekund med kläder som sitter åt på fel ställen, gör lite ont, skaver, är för små. Vissa kan ju pina sig igenom en kväll i jätteobekväma festkläder för att vara snygg - inte jag. Jag är den som så fort jag får chansen kastar mig ur de hårda obekväma festkläderna och drar på mig leggings och en stor tjocktröja.

En sak som rimmar illa med detta är att jag varit makeupartist och därmed har jättebra koll på smink och ofta är välsminkad. Det hänger dock mest ihop med mitt intresse för färg och form samt foto. Det estetiska, att skapa någonting, att använda sig av färger - det tilltalar mig. Har målat en del tavlor också.

Jag har också varit relativt förskonad från svåra sorger. Men det känns som att jag ändå har varit deprimerad typ hela livet.. För några månader sedan fick jag frågan: "När var du riktigt lycklig senast?" Jag blev helt paff av frågan, kunde knappt svara. Kommer ju knappt ihåg när jag har varit helt lycklig.. jag känner mig så otacksam för egentligen har jag ju ett bra liv som jag själv kan påverka ganska mycket.

Kanske inte riktigt svar på din fråga.. men den är svår att svara på eftersom man inte vet hur svårt andra har..

Intressant. Jag har många ggr funderat på att bli makeupartist av just den anledningen du nämner, intresset för färg och form, att skapa. Jag har även varit inne på att bli något inom inredning eller design av samma anledning. Å det är en grej jag tänkt på med detta, att jag ofta fått höra att jag har ett öga för detaljer. Förmågan att minnas detaljer finns inte där men jag tror att de som sagt det här med öga för detaljer menat att jag har ett öga för färg och form, vad som passar och inte (detta kan jag dessvärre inte anamma på min egen stil) och att jag, när jag fotar, har förmågan att kunna se bilden färdig redan innan bilden knäpps, förstår du hur jag menar? Jag vet redan exakt vad det är för bild eller "moment" jag vill fånga och lyckas oftast. Detta undrar jag om det hänger ihop med en ev ADD/ADHD diagnos? Känns det igen?  

Det där med ett lågt normalt stämningsläge känner jag igen, har heller inte varit genuint lycklig många ggr i livet, när jag gifte mig och fick barnen, men inte så många fler gånger.

Några fler svar?

Skulle behöva lite mer input innan jag ska träffa en specialiserad sjuksköterska.

Strulmaja & Harlow -  Här är ännu en konstnärlig själ, har ritat och målat sedan jag kunde hålla i en krita/penna.
Målar det mesta, ibland på beställning, men oftast att ge bort i present.