Hej!
Jag tänkte att vi kan ha en mötesplats för att diskutera livet med ADD/ADHD som vuxen. Både styrkor och svagheter. Bekymmer man stöter på hemma eller på jobbet. Tips på att få vardagen att fungera, mediciner, boktips osv. Hur utvecklar man de positiva sidorna?
Alla är välkomna! Med eller utan diagnos. Anonym eller inte 
För att diskutera symptom på ADD hänvisar jag till den här tråden: www.familjeliv.se/Forum-4-50/m55084114.html
Funderar från och till om jag har adhd, läser någon artikel och tårarna väller upp i ögonen. Jaha det var därför och jaha det är därför. En förklaring till varför inte livet kännts så lätt och varför jag reagerar och tänker som jag gör. Men sen vill jag inte ha någon diagnos, jag är ju jag, jag vill inte äta någon medicin, det går ju bra som det gör, med en rad åtgärder, planerande, struktur och disciplin. Har kraschat, rest mig upp, envist, gått i terapi, rett ut, fortfarande massa frågetecken. 31 år och inte "blivit" någon ännu, tröttnat på allt jag gjort, längsta jobbet varade ett år. Pluggar nu, mest för att ge mig tid, hur stor chans är det att jag kommer jobba med det jag utbildar mig till? Vem vet, men nu har jag iallafall skjutit det på framtiden. Lagt problemet på framtiden, kan låtsas som att allt är normalt och att jag oxå ska bli någonting. Denna önskan om att få vara normal, nu kanske jag förstår. Vad händer om jag får en diagnos, jag är ju ändå jag
Men om du förstår dig själv bättre så kanske du lättare kan lyfta fram dina styrkor! Det finns föresten en bra bok som heter just: "ADHD/ADD som vuxen : så lyfter du fram dina styrkor" av Lara Honos-Webb. Kanske du skulle klara av ett jobb längre om du verkligen hittade det som är rätt för just dig? 
Jag är känslig för kläder som skaver, kliar, sticks, är trånga eller bara känna "fel". Är det någon här som har tips på kläder/klädmärken i skönt material (gärna bra kvalitett) som sitter bra på utan att skava, klia, ja ni fattar... och som passar på 30-åriga kvinnor?
Tänker mer att jag inte vill medicinera och vad blir då skillnaden, om jag har diagnosen är den nog väldigt mycket åt light hållet, det är vissa grejer som stämmer in men många stämmer inte alls. Men så kanske det är för många. Terapin fokuserade inte alls på adhd utan mer på problematik som jag stötte på i min barndom och som dök upp i mitt vuxna liv oxå. Terapin hjälpte mig att se på mig själv utifrån, få lite distans och perspektiv till både mig själv och min omgivning. Jag kom ner i varv på något sätt, lärt mig acceptera mig själv på något sätt men nu när jag förstår att det kanske har adhd så förstår jag mig själv och mitt beteend ännu mera. Men jag tänker ändå att varför skulle jag berätta det för någon? Vill inte ge mig själv någon offermentalitet. Jag är som jag är, varför spelar ingen roll eller ändrar inget. Jag vet vad jag är bra på men tröttnar så snabbt på det jag gör och vill att det ska gå undan med beslut och det är ju svårt om man är anställd. Kände mig lite ledsen igår kväll när jag tänkte på det här och tänkte på att man blev klassad som strulig i skolan och att ingen såg mig och såg varför. Nu är det lite sent att få en diagnos, skulle jag fått det i skolan kanske jag skulle fått hjälp på ett annat sätt och inte kännt mig så annorlunda, misslyckad och utanför. Tack Yrja för svaret :)