Hej!
Jag tänkte att vi kan ha en mötesplats för att diskutera livet med ADD/ADHD som vuxen. Både styrkor och svagheter. Bekymmer man stöter på hemma eller på jobbet. Tips på att få vardagen att fungera, mediciner, boktips osv. Hur utvecklar man de positiva sidorna?
Alla är välkomna! Med eller utan diagnos. Anonym eller inte 
För att diskutera symptom på ADD hänvisar jag till den här tråden: www.familjeliv.se/Forum-4-50/m55084114.html
det är jag som är Kickan orkar inte vara anonym längre, finns ju ingen anledning att skämmas över att man är som man är..det är bara så fruktansvärt svårt ibland. så mycket måsten CSN papper som ligger på bordet som måste fyllas i helst i går, inkomstuppgifter till dagis. ÅNGEST ser all tvätt och disk varför kan jag inte bara ta det på en gång innan det blir så mycket, jag ser det men hjärnan bryr sig inte.Alla tankar bara snurrar, de har inget att hålla sig i, jag vet inte hur andra tänker, men inte som jag i alla fall,för här är det kaos 
Är glad att jag tagit steget och sökt hjälp,får be en bön att dom tar mig på allvar och ser att jag behöver en utredning
en stor kram till er alla,vi får kämpa på <3
*Tröttnar hela tiden. Flyttat 8 gånger sen jag flyttade hemifrån, tröttnat på förhållanden, möbleringar, jobb mm. Möblerar om konstant, målar om, tapetserar, flyttar om i lådor..men gör det aldrig helt klart...har 100 oavslutade projekt. Minst.
*Gör allt i sista sekund, Får OFTA betala påminnelser på räkningar. har extremt dåligt ekonomiskt sinne.
*Ägnar 80% av min vakna tid till att leta efter saker. Mobil, nycklar, kaffekoppar, kalendern..allt!
Det finns säkert ännu mera.
Jag har i hela mitt liv känt mig trög och annorlunda. Aldrig förtått vad det är för fel på mig. Alla andra gör ju allt så lätt? Man läser på facebook om folk som jpbbar heltid, kommer hem och lagar mat, tränar, har tjejmiddagar osv! Jobbar jag till 14 är jag helt slut sen! och jobbar jag inte är jag med hekt slut för att jag inte gör något.
Började läsa om ADHD/ADD eftersom min systerson troligen har ADHD. Min mamma lider garanterat av det också. Det kändes som alla pusselbitarna ramlade på plats.
Vill kolla upp mig nu.
Mest för min dotters skull. Hon är fem år, och jag känner så mycket igen mig i henne och är rädd att hon fått samma. Hon är inte alls "jobbig" utan snarare väldigt (extremt) lugn, men översocial (ville följa med min jobbarkompis hem som hon aldrig träffat och blev jätteledsen när hon inte fick det), hon har också svårt att koncentrera sig, om jag läser en bok avbryter hon 50gånger och frågar vad jag har på näsan, vad vi ska göra imorgon mm.
Hon har också svårt med det sociala samspelet och förstår inte när andra barn inte vill vara med henne eller orkar lyssna. Hon kan inte heller spela spel eller förstå instruktioner, eller..snarare så orkar hon inte lyssna.
Men, alla i hennes närhet tycker bara hon är så himla go och pratsam osv. Det är jag som ser hennes problematik. Hon är precis som jag, trött och sover tungt, ofta och gärna och har gjort sen hon föddes.
Jag har inte heller, som det verkar som dom flesta med adhd har? problem att sova. Tvärtom. Kan sova hela tiden.
Hej!
Denna tråden är precis vad jag letade efter. Jag tänkte fråga er en sak om jag får, dvs naturligtvis om ni tror att jag kan ha ADD eller om jag bara fått för mig det hela. Om ni inte pallar läsa så hoppa över, men skulle enormt gärna vilja ha en åsikt.
Saken är den att jag alltid trott att ADHD var lika med att man klättrade på väggarna som barn, men av en slump råkade jag läsa ett foruminlägg någon hade gjort och ja, för att göra en lång historia betydligt kortare så är jag väldigt intresserad av en åsikt från någon som har diagnosen/vet hur det är.
När jag var lite höll jag mig för mig själv, var blyg och ville inte leka med de andra barnen på fsk. Pysslade enormt mycket, lekte ensam i timmar. Fick jag inte som jag ville eller om jag slog mig, brorsan var dum etc så gallskrek jag helt hysteriskt och kunde hålla på ett bra tag. Var osäker. Bet på naglarna. Kom ofta försent till skolan för att jag blivit distraherad av någon kul sten eller så på vägen dit. Läste allt jag kom över och det gör jag fortfarande, men bara sådant av intresse. Var det tex samhällskunskap som jag tyckte var sjukt tråkigt kunde jag läsa samma stycke om och om igen i evigheter men liksom aldrig se vad det stod.
Fick bra betyg i alla ämnen jag gillade (framförallt estetiska/kreativa) och sämre betyg i sådant jag var ointresserad av. Som barn lekte jag en del skumma lekar som att ställa massa spelpjäser i en flera meter lång kö över massa byggda hinder, och sedan flytta alla typ 300 pjäserna ett litet steg framåt. Först den första, sedan den andra, sedan den tredje, etc. Kunde hålla på så i timmar (hehe). Morgontrött. EXTREMT stökigt rum, alltid.
Nu som vuxen: Fortfarande extremt slarvig. Lägger jag en grej på bordet ser jag den liksom inte efter ett tag, det är som att den ska vara där. Ser alltid ut som fan hemma och jag far fram som en orkan. Har sjukt svårt att avsluta projekt. Jag vet inte ens om jag någonsin gör det. Jag kan sitta timtals och vara superengagerad, men när jag ska lägga handen vid det sista så är det som att jag får någon motvilja till hela grejen och inte fixar att slutföra det. Eller så håller jag på med något annat projekt och avslutar inte därför. Läser flera böcker samtidigt och har alltid massa projekt igång, som aldrig avslutas. Stora planer för framtiden och massa idéer men kommer mig aldrig för att sätta igång. och sätter jag igång, så ja..)
Jag pratar fort och intensiv och har en tendens att hoppa mellan ämnena ungefär som att folk skulle kunna läsa mina tankar. Är väldigt glad och social utåt. Men är enormt blyg i folksamlingar och gillar inte när det är många nya människor samtidigt.
Jag pillar bort mina ögonbryn, biter på naglarna eller hoppar med benet jämt. Är totalt oförmögen att sitta helt still utan att pilla med något. Går hur bra som helst att sitta i soffan och se film och så, men jag måste gnida med fötterna mot varandra eller pilla och greja.
Har väldigt dåligt tålamod och blir skitfrustrerad om jag tex kallar på maken och han inte kommer på två sekunder. Blir superotålig av att fråga något och inte få svar på en gång. Vill liksom att allt ska hända nunununu.Fyller jämt i makens meningar och avbryter ofta och mycket.
Har enorma enorma problem med dygnsrytmen. Har blivit diagnosticerad med DSPS. (dygnsrytmstörning - vaken på nätterna sover på dagarna). Varit enormt deprimerad i flera omgångar i livet. Är jätteglad ena dagen, jättenere andra dagen. Har varit beroende av det ena och det andra men slutade med allt när jag blev gravid första gången.
Har väldigt dåligt självkänsla. Är väldigt glömsk (typ noll korttidsminne, har ingen aning om vad jag gjorde i förrgår) och väldigt förvirrad. Är alltid ute i sista sekunden och kommer typ alltid försent. Skulle omöjligt kunna leva utan min kalender, för det blir totalt tomt i skallen på mig. Är enormt disträ.
Måste vara tyst och mörkt när jag ska sova. Och apropå det har min dotter maratonsnuttat på mig, så jag måste sova nu. Kan skriva en himla massa mer, men av det jag sagt hittills, vad tror ni? Sorry om allt är osammanhängande, är himla trött. Vore verkligen jätteglad för svar.
Kram på er
Just det, kanske ska tillägga att min mor var narkoman och att uppväxten därför inte var helt optimal, har alltid trott att det varit därför jag är som jag är, och det är det kanske? Eller?
Hej. Ny här (tror jag, kan inte minnas att jag skrivit här innan med mitt gamla nick iaf)
Jag har ADD och fick diagnosen för 4 år sen. Tycker jag fortfarande håller på att lära mig om mina hinder och jobba på rutiner för att underlätta, men nya ,eller om de varit vilande, hinder dyker upp titt som tätt. Är även inne i en av många mindre bra perioder på året, höstdepp. Orken och oförmågan att påbörja, fortsätta och avsluta pågående projekt är värre än vanligt, men min hjärna går istället på högvarv. Jag är mer aktiv än vanligt på forumet och diskuterar livligt i olika trådar. Normalt sett är jag ganska skämtsam och ironisk, men nu diskutera jag med allvar och med intelligenta inlägg (jag blir förvånad själv över att kunna skriva och uttrycka mig mer trovärdigt och intelligent och att det det jag skriver faktiskt påverkar andra positivt eller att de tar till sig mina kloka råd).
Är det fler som får sådana här perioder där hjärnan går på högvarv och att man upplever sig som smartare än vanligt?
Kanske ska tillägga att jag innan jag fick diagnosen kallades dum, lat, osocial och en hel lista med saker.
)
Jag måste undra hur ni har det med förhållanden och känslor och sånt?
Jag har aldrig haft ett långvarit förhållande. Endast med min sons pappa, som var ett fram och tillbaka förhållande och det var inte ett sånt bra förhållande.
Ibland känns det som att mina känslor är som mina tillfälliga superintressanta intressen.. jag är jättekär och tänker inte på annat än den personen.. i typ 3mån.. sen så bara, Pang, dör allt bort.. sen är jag intresserad av nästa och samma sak händer där...
Nu har jag ju lyckats stänga av känslorna lite, törs inte bli kär, för att det för det första vänder upp och ner på allt och det tar för mycket tid och energi från mig.. sen är jag rädd att jag efter 3-4mån skiter i allt..
Men jag vet INTE varför eller hur jag ska förändra nått.. är nyfiken på hur ni andra har det?
Nu umgås jag med en man som egentligen är superbra för mig eftersom han drar ner mig på jorden, påminner mig om saker, lugnar ner mig o.s.v... men jag vet inte hur jag tycker om honom.. gör jag det för att jag behöver honom.. eller för att jag faktiskt vill vara med honom.. jag vet inte..