Hej!
Jag tänkte att vi kan ha en mötesplats för att diskutera livet med ADD/ADHD som vuxen. Både styrkor och svagheter. Bekymmer man stöter på hemma eller på jobbet. Tips på att få vardagen att fungera, mediciner, boktips osv. Hur utvecklar man de positiva sidorna?
Alla är välkomna! Med eller utan diagnos. Anonym eller inte 
För att diskutera symptom på ADD hänvisar jag till den här tråden: www.familjeliv.se/Forum-4-50/m55084114.html
Nu blev jag plötsligt påmind om familjelivs existens när jag inte hade något att göra på datorn... Hur kunde jag glömma det bästa?
så är de ofta i mitt hem, något rum är nästan helt perfekt och de andra kaso och så går det runt...
Ni pratade om det här med att man blivit värre sedan man påbörjat utredningen (eller vet att man ska utredas). För egen del känns det mer som om man nu ser ens svårigheter mycket tydligare. Innan har jag ju undrat varför det är så krångligt och jobbigt och svårt, men jag har hela tiden försökt hålla upp en fasad. Försöker hela tiden att vara duktig. Nu orkar jag inte låtsas som om jag har koll på läget. Det tar så mycket energi att försöka fejka att man är lika anpassad och normal som andra. Jag har varit uppriktig mot min omgivning, men insett att en del människor inte fattar att man faktiskt lider av att det är som det är. Fick senast igår höra "ja, men visst kan du. Det är väl bara att du inte vill" (angående min privat ekonomi). Som om jag får betalningsanmärkningar med flit för att jag är lat.
En del har fattat att jag inte fixar tillvaron (förstått det sedan länge), en del fattar inte att jag har problem, en del tycker att jag bara ska vila upp mig, så blir allt bra. Jag hoppas bara att jag en dag kan tillåta mig själv att ha mer realistiska förväntningar på mig själv och att jag kan förlåta mig själv när jag hela tiden snubblar och gör störtdykningar i livet!
Det finns en lite dikt som jag älskar, som jag läste för många år sedan (så himla tänkvärd). Det är nog ok att sluta upprätthålla fasader:
”Possibly the greatest crime we commit against each other is this daily show of normalit. I have countless little conversations with a variety of people and the impression that most of them give is that they don´t have any problems. Even complainers present themselves as victims. They don´t suggest that they may be participating. They are all right; it´s circumstances that are wrong.
The comment ”Don´t mind him, he´s got a problem” illustrates this universal attitude toward personal difficulty. The implication is that having a problem is a strange and avoidable weakness. When I come in repeated contact with this daily facade of normality I begin to assume that I too deserve such a life, and I get annoyed with the present and look upon my difficulties as unjust. And because I assume there is something unnatural about my having a problem, I too attempt to present a problem-free appearance.”
Pannkakan - inboxa mig är du snäll! Very very viktigt!
Idag fick jag läkarutlåtandet hemskickat! Oj vad konstigt det kändes att läsa om mig själv som andra person:) Så nu är det bara att acceptera att jag är jag:D Jag instämmer med er att det är det tråkiga som är svårt att komma ihåg:) Och ajg städar också ett moment i taget , har man tur så fokuserar jag på ett rum i taget . Det tråkiga med det är ju att det kan vara skinande i ett rum och se ut som kattpiss i ett annat:) Men jag är super på att städa om det ska komma någon...helst en timme innan de ska komma:) Så jag hade inte kunnat vara med i halv 8 hos mig för där öppnar de garderober och skåp:) Jag kan riktigt se det framför mig hur det väller ut intrycta saker ur garderoben...Vilken tv succe*s* Nu blir det Semester! Ha det gott!